Digit skrivartävling 2021

”Spring Henke!” jag sprang så snabbt mina ben kunde bära mig. Det var över nu, varför var han tvungen att öppna den där förbannade lådan? Jag visste att det var för bra betalt för att vara sant. Timmen innan var vi på väg till vad som verkade vara ett oskyldigt sommarjobb, om jag bara visste att det skulle sluta såhär. ”Är du säker på att du inte läste fel? jag menar 3000 låter lite mycket för ett kort vaktjobb.” Jag möttes av en osäker blick när jag kollade upp från tidningsartikeln. ”Ja, det står så, vi får väl se när vi kommer fram.” Vi var på väg till ett sommarjobb som vi hittade en artikel om i den lokala tidningen, det var bra betalt så vi tyckte att det var värt att kolla om det var ledigt. Den stora herrgården som adressen ledde oss till bredde ut sig längre ner på gatan. Trots den höga muren som gick runt den stora gården så kunde man se det gigantiska huset. När vi kom fram till den svarta metallgrinden så skymtade vi också en tät otäck skog bakom herrgården. Det...

Jag skrev. Händerna flög över tangentbordet och jag satte ord på alla obeskrivliga känslor. Allt inom mig som hade längtat ut skrev jag ned. Det fanns inte längre några detaljer som behövde döljas, jag tvingades inte censurera min personlighet och det fanns ingenting som var förbjudet. I några suddiga minuter var jag levande. Jag var trygg, trots att jag blottade allt. Han försökte fånga min blick, som om han skulle hitta något svar om han såg rakt in i mina ögon. Klockorna tickade långsamt och jag var medveten om varje sekund som passerade. Ju längre tiden gick desto besvärligare blev det att bilda ord med min mun. Jag kunde inte tala. Hela mitt inre skrek efter en längtan att prata om det som är förbjudet att säga högt, men plågsam rädsla och skam hindrade mig. Oräkneliga gånger upprepade jag de tabubelagda meningarna i mitt huvud och för varje gång blev det lite svårare att förklara för honom hur jag mådde, att förklara vad jag kände och tänkte. Det handlade egentligen inte om någ...

Jag kommer ihåg när jag träffade honom för första gången. Jag kommer ihåg allt som hände den gången, då när han kom in i mitt rum och sa hej. Det var den gången, den första gången som vi faktiskt inte bråkade med varandra. Jag hade aldrig träffat honom förut. Bara pratat med honom via sms och samtal. Vi kände varandra knappt. Han förstod att jag var nervös, för jag kollade bort och rodnade när han pratade med mig.Jag kunde inte råför det. Vi fick den dagen tillsammans, knappt det för han åkte hem innan kväll. Då när han åkte hem, visste jag att jag var kär. Jag väntade på ett sms ifrån honom när han åkt hem, jag fick ett. " Vi fick inte mycket tid tillsammans. Gick inte och sätta sig i bilen för jag ville vara kvar hos dig. Saknar dig " Det sms:et fick mig att längta till nästa gång vi skulle träffas. Och den gången skulle få bli hemma hos honom. Men det pep i mobilen , det var från honom. Han skrev att jag inte kunde komma, han hade för sig något .. Något förbjud...

Doften av granarnas barr och ljudet av fåglarnas kvitter fyller mina sinnen där jag sitter på den mjuka mossan mitt ute i ingenstans. Den här platsen har alltid varit speciell för mig, den fyller mig med en behaglig lugn känsla, men idag känner jag bara tomhet. Allt jag vill är att försvinna under jorden, att på något sätt slippa alla bilder som envisas med att dyka upp bakom ögonlocken varje gång jag blundar. Det är svårt att få ett grepp om verkligheten och förstå vad som egentligen har hänt i denna stund. Jag undrar hur skogen kan fortsätta vara så fridfull, som om ingenting har hänt, medan hela mitt liv är förstört? Trots att jag förgäves försöker glömma, minns jag alla händelser helt klart. De är som en film som gång på gång spelas upp i mitt huvud. Jag minns hur solens strålar lyste upp den långa motorbanan som slingrade sig genom det skiftande gröna gräset framför mig. Det var bara sekunder kvar tills loppet skulle starta och från läktaren kunde jag urskilja min brors klarblå...