Inlägg

Årets vinnare 2020

Vilket år! Vi har tagit emot över 60 bidrag, vilket måste vara någon slags rekord. Årets pristagare är: Högstadiet: Första pris: Gabriella Blixt, Frövi Bitter Andra pris: Sebastian Anttonen, Örebro Ett sista farväl Tredje pris: Lova Strömberg, Örebro Jag skriver Gymnasiet: Första pris: Ivan Rosin, Karlskoga Höstäpplen Andra pris: Sofia Brundin, Örebro Kråksparkar Tredje pris: Adele Milehed Persson, Karlskoga Bitter Stort grattis alla pristagare och stort tack till alla som deltog i år. Hoppas vi ses igen nästa år och då mer på riktigt :) Här kan ni höra juryns motiveringar:  Film

Snöstormen

 Kylans bett brände mot huden då den iskalla vinden hittade sin väg genom kläderna. Trots min tjocka älgkappa och mina fårskinns byxor så frös jag ända in till märgen då jag stövlade genom snöstormen. En sån kraftig storm så att jag knappt kunde se handen framför ögonen på mig och för varje steg sjönk fötterna så djupt ner i snön så att hela vaden blev omsluten. Jag rykte förskräckt till och la handen på knivskaftet när ylandet hördes. Jag kastade en blick över axeln och kisade likt en hök för att upptäcka mina förföljare. Man såg inget annat än träden som spöklikt dök upp och försvann bakom en ridå av snö som virvlade runt likt höstlöven brukade göra då en liten tornado drog över landsbygden på det ställe jag en gång kallade mitt hem. Det hade funnits en stor lada som jag och min far hade byggt sommaren innan det hemska hade hänt. Han hade varit så stolt över mig den dagen då jag äntligen bevisat för honom att jag kunde sköta gården utan att försvinna iväg bakom stallet och supa ner m

Perfekta Emily

 Det var en kylig, regnig torsdagsmorgon. Jag var på väg till bussen. Gatorna var tomma och det ända som hördes var löven som knastrade under mina skor. Min favoritårstid var nämligen hösten. Alla träden som skiftade färger, regn, det blev mörkt lagom sent och så är det ju halloween också, men det bästa av allt var solnedgångarna. Vid busskuren stod Victor. Vi tar alltid bussen tillsammans, som vi gjort sedan vi var typ 12. Varje gång jag ser honom är det som om alla problem försvinner. Det är svårt att förklara, men han får en att känna sig trygg. Som om man är hemma. Tillslut kollar han upp och ser mig. Han ler. Jag skyndar mig över vägen och ställer mig bredvid honom. Victor har varit min bästa vän i flera år. Vi har känt varandra så länge jag kan minnas men vi klickade inte riktigt i början. Helt ärligt så avskydde jag honom. Lite kul ändå att man kan ändra sig bara sådär. Han hade det svårt hemma, mycket bråk. Min pappa kände Victors mamma så han fick bo hos oss ett tag. Bussen ko

Din tid kommer

  Hur lång tid behöver man? Hur lång tid behöver man för att förlåta, försona och gå vidare. Att alltid stanna kvar i det gamla och låta det gro som fröet man planterade i rabatten i våras. Är det verkligen det optimala? Att alltid känna den bittra smaken i munnen när man pratar om just den personen, den händelsen, den platsen. Ibland kanske man bara behöver släppa taget och låta det tillhöra det förflutna. Det är dags att avsluta det kapitlet och påbörja ett nytt. Jag stängde igen dagboken och la ner den i den tomma flyttkartongen. Jag stirrade blankt ut i rummet som nu började tömmas från saker för att istället fyllas av kartonger. Kartonger där innehållet var saker från ett rum jag bott i större delen av mitt liv. Det var som att jag packat ner hela mig i dessa bruna fyrkantiga boxarna. Men samtidigt är det de enda jag vill, det enda jag vill är att lämna, lämna detta hus. Huset där jag sagt mina första ord, där jag tagit mina första steg, där jag bråkat, skrattat, blivit föräls

Bitter

 Hur länge ska jag vara här? Hur länge dröjer det innan någon ser mig? Kommer det komma någon överhuvudtaget? Dörren från rummet intill öppnades och Sam väcktes ur sina tankar. Den gamla gubben kom ut från rummet och gick och vände på skylten som satt på ytterdörren. Det hade visst blivit dag. Genom fönstret föll en strimma solljus och träffade hyllorna. Där satt dockor. De tycktes viska med varann. Nyss hade det varit mörkt och tyst. Alla hade sovit - förutom Sam. Han hade suttit vaken, mellan alla andra sovande dockor. Sams ögon kunde inte blunda. Dörrklockan plingade och ett par nya människor steg in i den lilla butiken. Ett ohörbart sus av viskningar for som en vindpust mellan hyllorna. En spänning av förväntan fyllde rummet. Sam såg paret gå sakta från hylla till hylla. Någon skulle bli vald och alla verkade hoppas på att det skulle bli just de. Kanske den här gången, tänkte de. Förutom Sam. Han förstod inte vad de andra förväntade sig. Vad tror de skulle hända? Sam vet vad som hä

Andra sidan av ensamheten

  Det är en kylig och ruggig morgon, Bellamy vinklar persiennen för att se ut. Han ser att det fortfarande är mörkt i allas lägenheter men bestämmer sig ändå för att gå upp och göra lite kaffe. Han sätter sig i köket och tar en klunk av det beska kaffet i sin ensamhet, medan han fortfarande håller lägenheten nedsläckt. Plötsligt ser han hur lägenheterna mitt emot hans egen tänds och de flesta grannar verkar göra sig iordning. Bellamy tar fram sina kikare och börjar inspektera vad hans grannar gör. Men precis i den stunden så tittar någon tillbaka på honom, rakt in i ögonen. Bellamy slänger sig ner på golvet, hjärtat slår hårt i hans bröst medan han tänker att han måste ha sett fel. Paniken stiger men han försöker tänka att det inte är någon fara, han såg nog trots allt fel.   Bussen stannar vid hans hållplats, han kliver på och sätter sig i mitten av bussen. Utanför den smutsiga glasrutan susar det förbi tomma och kala träd denna tidiga frusna oktobermorgon. Bellamy har på sig hels

Smaken av bitter - precis som etiketten talar

Etiketten Jag må vara bitter över min skadade fot, att jag är förbjuden från att besöka friheten i två veckor till, men flaskan bredvid Jesse skriker det ordet, det står Martini Bitter på etiketten och googlar man det, informeras man om de ofta förekommande kryddorna; malörtsextrakt, gentianarot, och en annan massa jävla skit. Kanske är det häxblandningen på det som får den att fånga eftersmaken av att vara bitter, kanske är det den som har tagit min irritation över den handikappade foten till en högre nivå än tidigare. Jag borde kanske inte vara bitter, jag kunde likagärna ha lämnats med en obrukbar fot, men jag värderar friheten högre än något annat. Sekunderna medan mina fötter försökte catcha skatebrädan efter den fem steg höga trappan, och det att det faktiskt krasade någonstans djupt inom mig är oändliga, och de retas med det, om och om igen, nu sitter jag här, hos min bästa vän och letar efter någon form av frihet och lycka i bitterheten – den på flaska. Det står 44,7 pr