Digit skrivartävling 2021

Det var en gång en tjej som heter Mercedes och som är 13 år gammal. Mercedes levde ett helt normalt liv. Hon var alltid glad, taggad, positiv och rolig. Det var för att hon hade en pojkvän som hette David. David gav alltid Mercedes en skön vibe. Mercedes hade bra betyg i skolan och hon var vän med alla i hennes klass. Mercedes va omtyckt av allt och alla runtomkring henne.  Den 12 december så var det hennes dag. Det var hennes födelsedag, hon fyller 14 år. Den dagen var Mercedes så taggad att hon gjorde en fest. Innan festen så mötte hon upp hennes pojkvän David. Hon mötte upp David eftersom David sms henne att han skulle prata med henne om en viktig sak. På Vägen till David så började Mercedes känna sig snurrig och började göra sura miner från ingenstans. Fast Mercedes var en person som aldrig gjorde sura miner. Det såg ut som om någons själ hade gått in i henne och försökt tvinga henne att bli sur/ ledsen.   När hon var framme så började hon o david snacka. Men David betedde sig väld

  Jag kan inte förstå mina känslor, mina tankar eller mig själv. Allt började med en shot, ett strul, ett ligg, ett förhållande, ett breakup, en självmordstanke, ett jack i min arm. Och här sitter jag nu, inne på psyket.. Jag känner mig helt hopplös, fan på riktigt, det kanske är lika bra att bara ta livet av mig… Den där shoten på den där festen, där allt började. Det var en assnygg kille på festen, han heter Karl, Jag hade aldrig tidigare sett honom. Helt otroligt att han bara kom fram till mig och kysste mig, bara sådär liksom, vi började strula och allt kändes jättebra, jag behöver inte förklara i detalj men vi låg och efter den festen kunde jag inte sluta tänka på honom. Jag pratade med min bästa kompis Nilla om hon visste vem det var, självklart gjorde hon det, Nilla känner varenda kotte i hela Göteborg så det var inte oväntat att hon kunde ge mig hans snap. Han la till mig och undrade vem det var som lagt till honom så jag skickade en bild på mitt ansikte och frågade ifall han

Bitter,bitter,bitter vad fan är bitter? Det känns som förra våren . Men det var 25 år sedan. 25 långa år har gått..   sedan det hemska hände. Jag vaknar varje natt av mardrömmar det gör jag sedan 25 års tillbaka. Sedan den dagen då allt blev förändrat. Och jag förändrade. Det liksom suger livet ifrån mig och bränner mig så det känns som jag har ett hål i magen som bara blir större och större. Det hemska är att jag inte kan göra något åt det. Det bara fortsätter.   Som om det är något djur som äter mig inifrån. Och jag kan inte sätta STOPP!   Jag försökte förra året, jag försökte året därpå. I 25 år.   Det gjorde jag verkligen. Men jag klarade inte det. Jag kan inte hjälpa någon, älska någon. Om jag inte älskar mig först.   Att   inte kunnat   finnas för någon annan. Även om jag vill det, så kan jag inte.   När jag gick förbi bryggan häromdagen kunde jag inte låta bli att titta på den spegelblanka ytan. Under en sekund kunde jag se   bilden av hans ansikte. Men bara en sekund.

  Världen är otroligt stor men ändå så liten samtidigt, det var vad jag tänkte första gången jag såg min syster Ruby. Sen dagen då hon föddes hann jag bara se henne i någon sekund förs vi blev omhändertagna i olika hem. Mamma som födde Ruby dog någon timme efter förlossningen sa läkarna. Det gjorde ont att få höra och särskilt när jag var så pass liten. Jag var bara 5 år när Ruby föddes och jag som längtade efter att få en yngre syster som kunde se upp till en.   Jag är 14 år gammal nu och känner mig otroligt ensam. Jag skulle ha haft en syster vid min sida om socialen inte var så grymma och delade upp mig och Ruby. Jag är så arg, jag skulle ha någon att ta hand om, någon att prata ut med och någon som kunde prata med mig. Min nya fosterfamilj är trevlig och härlig men det är något som fattas, något litet, en vän.. Jag önskar att ha någon vid min sida mer än vad jag vill något annat i livet. Jag går ner till mina fosterföräldrar och berättar för de hur arg jag är över att vara ensam,

 “-STOPP Katniss! STANNA!” Jag hör mors ord som upprepas om och om igen medan jag springer ut i tomma intet. Jag är arg, nej! Jag är förbannad! Varför ska detta ske just innan min livsviktiga dag som är om några veckor!? Jag inser inte att jag sprang ut barfota i den blöta snön förs mina strumpor är genomblöta och mina fötter frusna till is. Jag har ingen jacka heller, bara en tröja och pyjamasbyxor. Mitt hår är utsläppt och slitet, jag kollar på mina kluvna bruna toppar och stannar till. Jag hör någon som ropar efter mig, det tar ett tag tills jag känner igen rösten. Det är Jojje, min lillebror, han har inte gjort mig något illa så jag vänder mig om. Han har med sig fars jacka och mina skor, jag skäms. Jag ska ju föreställa hans förebild, jag ska ta hand om honom och Jojje ska inte behöva springa efter mig för att lugna ner sin mig. Jag kollar till sist på Jojje, han är en kopia av mig. Likadant mörkbrunt hår och grå ögon, likadana breda axlar och precis en likadan spetsig näsa som är