Digit skrivartävling 2021

Etiketten Jag må vara bitter över min skadade fot, att jag är förbjuden från att besöka friheten i två veckor till, men flaskan bredvid Jesse skriker det ordet, det står Martini Bitter på etiketten och googlar man det, informeras man om de ofta förekommande kryddorna; malörtsextrakt, gentianarot, och en annan massa jävla skit. Kanske är det häxblandningen på det som får den att fånga eftersmaken av att vara bitter, kanske är det den som har tagit min irritation över den handikappade foten till en högre nivå än tidigare. Jag borde kanske inte vara bitter, jag kunde likagärna ha lämnats med en obrukbar fot, men jag värderar friheten högre än något annat. Sekunderna medan mina fötter försökte catcha skatebrädan efter den fem steg höga trappan, och det att det faktiskt krasade någonstans djupt inom mig är oändliga, och de retas med det, om och om igen, nu sitter jag här, hos min bästa vän och letar efter någon form av frihet och lycka i bitterheten – den på flaska. Det står 44,7 pr

  Busschauffören ser i skräck på den korta tanten och hennes rosenröda kinder. Hon tar ett djupt andetag och busschauffören känner sig tvungen att bryta ögonkontakten. Ljudet från den pipande biljettläsaren tjuter ännu en gång och nu är alla bussens passagerares ögon riktade framåt. - MEN få den att fungera då! -Återigen, du måste-    -Näh! Nu har jag prövat alla dina så kallade “instruktioner” DEN FUNGERAR HELT ENKELT INTE! Ingen i detta universum skulle kunna övertala Gerda att försöka igen. Nu skulle hon faktiskt få åka gratis, som gottgörelse för besvären, vare sig chauffören vill det eller ej. Smått lättad över att både han och biljettläsaren är i helt skick så sätter han sig tillrätta i stolen och svänger ut i morgontrafiken igen. Men lättnaden varar inte länge. Just när han skruvat på radion för att dämpa motorernas öronbedövande brus så är hon uppe på benen igen. Hon kippar efter andan samtidigt som hon greppar tag i det lilla handtaget och hänger med överkroppen för

  Det var  en sån där dag när vädret varken var bra eller dåligt. När himlen såg ut att vara målad med ett tjockt lager av filmjölk och man fick vara nöja sig med TVn som enda sällskap. I en stad där människor satt och tryckte i varsin lägenhet, varken nöjda eller missnöjda med livet. Neutrala, precis som himmelen. I en sån stad, i ett helt vanligt lägenhetshus som man kunde gå förbi flera gånger om dagen utan att lägga märke till det, bodde Tore. En man i övre medelåldern som sett för mycket dåligt i sitt liv för att längre orka försöka. Hoppet på en familj hade han gett upp för flera år sen, det fick räcka med hunden, den tog minst lika mycket tid. Fotbollen var det enda han hade att se fram emot, det enda som faktiskt betydde något.  Människor kunde vara jobbiga, han hade levt själv under en så lång tid att det blivit svårt att förstå andra.    En halvljummen öl framför fotbollen på fredagskvällen, det var lyckan i Tores liv. Den senaste tiden hade det dock kommit ett hinder

  ”Jag förklarar krig - till mitt goda jag”, kanske hon tänkte.    Det var i december.  Bittert går hon, liksom huttrar fram ett oklart ord i var och vartannat steg hon tar, påväg mot perongen och tåget som ska leda henne ut mot kylan och bort från stadens upplysta gator. Få slippa hennes tidigare liv där hon aldrig fått någon själslig frid.    I hela sitt liv har hon levt varje dag likt en järnväg rakt igenom sitt hus där hon aldrig fått lugn och ro. Tågen som stannar och går, så ofta att hon börjat tro att hennes eget armbandsur gått ur funktion.    Ur tid är tåget. Hon steg på i rask takt, satte sig på en avskild plats, alldeles i mol i väntan på att komma fram till linjens ändstation.  Hon tog resolut fram en påse ur sin handväska. Knöt upp och tog fram ytterligare en förpackning som hon förvånat såg var bittermandlar. Hon tar upp en och för den mot munnen, men stoppar rörelsen och för någon sekund insuper hon först dess arom. Med en föga rörelse på läpparna stoppar

  Mina ögon öppnades sakta men säkert, min kropp tyngdes ner i sängen. Och just för en sekund var allt bra, inget gjorde ont, allt var bra. Men sen kom det, smällen, hårdare än en käftsmäll och rakt mot mig. Smällen fick mig att vilja ligga kvar och inte gå upp, men det var inte så livet funkade. Mitt rum var mörkt och hade en stämning av dött i sig, alla speglar i rummet var täckta med filtar och golvet var täckt med vidrigt skräp som varit där i månader. Min snälla, fina mamma flög in och schasade ut mig ur sängen, därefter gav hon mig en macka och apelsin juice. Men min aptit var inte där, min kropp kunde inte tåla och ta emot något så viktigt och sällsynt som mat, varför skulle min kropp bli given det? Min kropp som inte var värd något, jag la frukosten med resterna från dagarna innan och med mina vingliga smala ben gick jag mot skolbussen, som skulle ta mig till den värsta plasten, skolan.   Först var det matte, sedan engelska, efter det kom svenska och efter svenskan kom lu

  Det kändes som att klockan på väggen nästan stod stilla, jag hade knappt suttit på den hårda barstolen i mer än en timme men det kändes som en evighet. Lukten av alkohol och människor gav mig en obehaglig känsla, det fick mig att vilja gå hem. Ella kom och satte sig bredvid mig, flåsande och svettig om pannan efter att ha dansat tog hon nåns halvdruckna drink och svepte i sig den. Innan hon gick tillbaka till det trånga dansgolvet la hon handen på min axel lite för våldsamt, ‘kom o dansa me osss..’, hon sluddrade över orden, det var knappt att jag hörde henne över den höga popmusiken. Jag log mot henne innan hon gick iväg och dansade med de andra. Det var hon som drog med mig hit, hon sa något i stilen av “du har inget val, följ med och drick!”, det fick mig att känna mig pressad att gå, grupptryck av en person kanske. Jag såg på folket runt om mig, allas svettiga kroppar som rörde vid varandra, den äckliga lukten av svett blandat med parfym och alkohol. Hur gör de det, hur kan de nj

Jag kastade en förströdd blick på klockan och trampade lätt och fort med ena foten för att på något sätt lugna min uttråkning eller kanske försöka tiden att gå fortare. Vad anledningen än var så visade det inga resultat. Klockans visare tickade inte snabbare och mina ben kröp fortfarande lika mycket av rastlöshet. Min lärare stod vid tavlan och pratade på om någonting helt ointressant som ingen i klassen riktigt brydde sig om. Luften var kvav och solen sken in genom fönstret. Sommarlovet skulle börja om några veckor. Jag kommer egentligen inte göra någonting på lovet, men det kändes befriande med tomheten i den vanligtvis strukturerade vardagen. Jag tittade över mot Ceres. Hon ritade en skiss av en kvinna med brinnande kläder och hår av blommor och taggiga rankor som stack henne på halsen. Blodet fläckade blommorna och tårarna rann från hennes kinder. Jag blev för ett ögonblick fängslad vid bilden innan jag slet blicken därifrån. Ceres mötte min blick och log. Hon vände på sitt pap

  ”Vart tar du vägen efter studenten då Felicia?” ”Jag ska faktiskt 8287 kilometer bort!” hörde jag henne svara. Rummet frös till is och min blick sökte sig flyktigt till hennes. Det kramades om i hela magen. Som vattnet i en omvriden handduk kände jag hela mig droppa ner mot golvet. ”Vart ska du?” frågade jag från andra sidan det myllrande rummet. ”Tillbaka till Tokyo” svarade hon, med lägre röst denna gång. Hennes ögon genomborrade mig enda in i själen. Den mörka nyansen av hennes irisar naglades fast i mitt minne. Blottad var jag minst sagt. Men jag vände bort blicken och tog en stor klunk av min öl, suktande efter något starkare när rummet återigen sattes i rörelse. Hemmafest var det, en av många under vårterminen i trean. Vissa av oss var där för att njuta av vår sista gymnasietid innan livet bar vidare, andra för att dränka sitt ovetande om framtiden. Jag tillhör den senare kategorin. Att Felicia tillhör den första visste jag egentligen hela tiden, men bekräftelsen av henne

  Hon vaknar. Tassar fram över det kalla grova golvet. Skärvorna som är hennes jag möter hennes blick i den dammiga fönsterrutan. Drar snabbt händerna genom det mörka håret. Tittar ut. Det är oktober nu, när började det egentligen gå utför? Det drar kring hennes vader. Att bo på ett vindsloft har sina sidor. Hon stirrar upp i snedtaket med de uråldriga plankorna. Undrar hur allt blev såhär. Men nej, inte har hon tid att ligga och deppa såhär. Hon har saker att uträtta. Att uppnå. Eller nej, förresten, ingen lyssnar ju ändå på det hon vill säga. Meningslösa föreläsningar hon och de andra håller, ingen lyssnar. Hon har panik. Egentligen dödsångest. Hon vet att de alla kommer dö om de inte ändrar sina livsvanor radikalt. Stackars klimat. Stackars henne. Det hon verkligen undrar är hur folk som snackar så mycket om ångest och psykisk ohälsa och panikattacker, inte känner dödsångesten gripa tag i dem?   Sådant ligger hon och tänker på. Eller rättare, tänkte. Nu har hon mest gett upp

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för ett ganska

  Ett tjockt mörker bredde ut sig i det spänningsfyllda kontrollrummet när lamporna, helt utan förvarning, slocknade. Ingen verkade komma på något att säga eller göra. Hur kunde det här hända? Ett tyst "klick" hördes när någon tände en liten ficklampa och ett svagt, gulaktigt ljus fick delar av rummet att tillfälligt framträda igen. Mannen som hade tänt ficklampan skyndade sig ut i korridoren utanför för att se om strömmen hade gått i resten av byggnaden. Det hade den. Men det skulle ju vara omöjligt. De hade ju femdubbla   säkerhetssystem med konstant övervakning på strömmen i hela anläggningen. Han svepte runt med ficklampan i den mörka korridoren och lät förargat ut några svärord för sig själv medan han fortsatte gå.     Samtidigt, tio kilometer bort, med den varma sanden av Nevadaöknens ödsliga landskap under oss, var jag och min armé av luftburna drönare. Det här var min första riktiga övning och jag visste att militären såg fram emot att arbeta med mig. Övningen gick