Digit skrivartävling 2021

Jag är besviken. Riktigt besviken! Idag har det hänt en bra och en dålig sak. Låt mig börja med den negativa. Efter flera veckors tjatande, låter min mamma mig fortfarande inte gå på Bellas halloweenparty ikväll. Bella går i min klass och är skolans populäraste tjej. Det är första gången jag fått en halloween inbjudan av henne och alla i min skola strävar efter en inbjudan till hennes eleganta partyn. Jag är ju för sjutton Johanna Olsson, en helt vanlig tjej på 16 år och kan väl bestämma sådant själv! Men tydligen inte... Min stränga mamma säger att jag har utegångsförbud från alla partyn tills jag blir 18 år, eftersom det spårade ur lite på min kusins party i somras. Musiken var så hög att grannarna ringde polisen... Men istället har mamma sagt att jag får låta en kompis sova över om vi lovar två saker: Det första är att stanna i huset hela kvällen och det andra är att inte föra en massa oväsen. Det ska vi absolut klara av. För vem vill inte fira halloween med sin bästis? Jag tar upp...

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, eller så vet jag precis vad jag ska skriva och jag bara är skrämd inför det stora. Jag vet att jag inte borde höra av mig och jag vet att mitt tåg har gått för länge sen. Vårat tåg. Jag borde inte skriva men jag gör det iallafall. Det vi hade var helt underbart. Det är som att lyssna på den där ledsna låten vi hörde på radion, som vi skrattade åt för att vi tyckte att den var patetisk, och helt plötsligt så stämmer allt in. Du var det finaste jag någonsin sett. Med ditt sommarblekta hår och din solkyssta hud, dina stora bruna ögon förtrollade mig. Det var orättvist. Det var inte okej att du bara svepte in i mitt liv för att lämna mig när allt blev tufft. När vägen blev stenig och gropig, raka motsatsen mot våran glada roadtrip i europa, det var så mitt liv kändes. Det var som att när jag hade dig kunde jag ibland skratta åt att kastas runt i det tumlande mörkret. Jag är inte van vid att vara såhär ensam. Jag är van vid att ha dig vid min sid...

Det är svårt att öppna ögonen, det är det alltid. Samma sak varje gång, ljuset som sticker och får huvudet att banka. Spelar ingen roll om man vänder bort ansiktet och trycker sig nära kudden, eller drar täcket över huvudet. Skadan är redan skedd, man håller på att vakna. Minnen från gårdagen sköljer över en, det blandas med illamåendet. Det är det jobbigaste, när känslan av att ha gjort något dåligt blandas med efter effekten av för mycket sprit. Men efter det blir det lättare, illamåendet lägger sig efter någon minut och huvudet bankar inte lika mycket. Det är då jag vågar dra ner täcket och se mig omkring, alltid lika intressant och se om jag ligger i min egen säng eller någon annans. Idag har jag tur, den bruna fläcken på det vita taket är där, bredvid den fula blommiga lampan jag fick av mamma. Förstår inte vad hon tänkte, kanske gick hon runt på Ikea och såg lampan. Kanske tänkte hon att hennes 20-åriga problems dotter skulle vilja ha den där glada pigga lampan. Fin tanke men l...

Krasch. Så lät det när min sköra själ gick in i väggen. Allt jag försökt hålla samman alla dessa år föll i bitar, precis som en porslinsvas som fallit till golvet. Ett sista slag i magen räckte. En känsla av tomhet och meningslöshet spred sig som vågor genom kroppen. Det fanns inget kvar, ingen anledning att stanna kvar, allt var bara svart. Jag svalde tablett efter tablett, försökte hålla tårarna inne. Efter att ha svalt ett tjugotal tabletter lade jag mig ned i soffan och somnade. Jag insåg det inte då men detta var mitt rop på hjälp. ”Det vi inte vet lider vi inte av, det som inte syns med blotta ögat existerar inte”. Jag var sjuk men ingen tog mig på allvar. ”Du är bara lite nedstämd” sa läkarna. Inte förrän jag låg där på sjukhussängen med dropp i armen och tvingad att ta blodprov efter blodprov för att försäkra alla om att mina njurar inte skulle ta skada, försäkra alla om att min kropp inte var på väg mot sin död, förstod omgivningen mitt tillstånd. Då förstod jag inte meningen...

Min blick var fastklistrad på de svartvita tapeterna som täckte väggarna i mitt sovrum. Jag hade inte lust att känna glädje, värme eller något annat som påminde om det vi brukade dela tillsammans. Jag hade legat såhär längre än vad jag hade trott var möjligt. Madrassen under mig kändes hälften så tjock jämfört med hur det brukade kännas om nätterna med henne nära.   Klockan på väggen tickade i långa, utdragna sekunder. Tiden gick långsammare än vanligt. Utan henne hade jag ingen som jag kunde skratta med när vi låg bredvid varandra i min obäddade säng.   Minnena kom tillbaka till mig av hur vi som unga barn brukade stanna uppe senare än vi borde för att berätta historier för varandra. Varje minne kändes som ett knivhugg i bröstet, samtidigt som ett stycke blev bortslitet från mitt hjärta bit för bit ända tills det inte fanns något kvar som höll mig vid liv.   Det kändes som om en del av mig var borta. Hon och jag hade varit som en enda person sedan födseln. Vi var ident...

Solen började sakta närma sig slutet av dagen och kastade ett sista sken ut över åkrarna som lös upp i en gyllene röd färg. Slutet av September var här nu och redan vid sju började solen gå ner, det skulle till att bli en väldigt mörk vinter i år. Det var inte långt kvar nu efter kröken så skulle det bara vara den långa alen med lövträd i alla höstens färger som skilde oss åt. Jag trampade lite fortare på cykelpedalerna och vinden susade i mitt öra och gruset knastrade när jag for fram på grusvägen med solens sista röda strålar värmandes på min rygg. Gruset sprätte iväg och däcken slirade när jag alldeles för häftigt tvärnitade och for av cykeln i en väldig fart. Innan jag ens hann reagera på kraschen var det någon som tog tag i min axel och drog upp mig i stående position. Det bultade och brände ifrån knät och jag antog att jag hade skrapat upp det. Mina fingrar kände lite lätt över det svarta bomullstyget, som imorse hade varit ett par hela tights, nu var det inte mycket kvar av dem...

Prolog         Det var en helt vanlig dag. Som vilken dag som helst faktiskt. De skulle åka och handla, som de brukade varje torsdag kväll. Hon hade skrivit en lista på saker hon behövde inför övernattningen med sina kompisar och läste tyst igenom den för sig själv. Hoppas ja inte har glömt något nu. Hon tänkte igenom listan igen, och skrev sedan upp en sak till. Nu kommer det bli perfekt! Mer han hon inte tänka innan hon hörde mamma skrika. Pappa girade med bilen men hann inte svänga undan tillräckligt för att förhindra katastrofen. Hon kände bältet hindra hennes kropp från att kastas runt i bilen och hon tappade sin mobil på golvet så att skärmen spräcktes. En sekund senare såg hon den. Lastbilen kom emot dem som i slow-motion, och hon hann precis fatta vad som hände innan den kraftiga kollisionen fick henne att tappa medvetandet. Vem är du?        Anna vaknade av att något slickade henne på kinden. Hon öppnade sömnig...

KRASCH! Så kunde det låta ifall någon lyssnade genom en högtalare som spelade upp Noras hjärta. Det fanns en till krasch, men det var inte från hennes hjärta utan från det hon såg framför sig. ”Nej… NEJ!!” skrek Nora. Hon ville springa fram till honom men någon drog henne tillbaka. ”Släpp mig! Det är min bror! Det är MIN BROR!!”, fortsatte hon skrika men personen höll henne i ett stadigt grepp. ”Du får inte. Det är för farligt”, sa personen med så lugn röst som möjligt, som nu antogs tillhöra en man. ”Ja hej, jag är vid Smedshamn, en kille vid 16 års ålder har precis blivit överkörd. Vi behöver ambulans hit så fort som möjligt” hörde Nora någon säga i en telefon. ”Han är 14! Han är bara 14…” sa Nora och sjönk ner på marken. Hon kunde inte tro att det var sant. Hennes 14 åriga lillebror hade precis blivit överkörd, och det var hennes fel. Det var varken en olycka eller ett misstag att han råkade stå på vägen när bilen kom. Det var Noras fel, bara hennes. Det var pågrund av h...