Digit skrivartävling 2021

Varför är jag inte som alla andra? Varför måste jag vara annorlunda? Varför kommer jag inte ihåg hur mitt liv var innan olyckan. Det är frågorna som jag har funderat över de senaste fem åren, ända sedan olyckan. Det var i dag för fem år sen som polisen hade hittat mig i baksätet på en Volvo. Eller det hade varit en Volvo en gång i tiden, innan den hade kraschat ner i ett dike, och blivit alldeles tillplattad.   Jag hade förts till ett sjukhus med allvarliga inre blödningar och brutna ben, men när jag kom fram och skulle precis bli opererad så hade jag redan läkt. Men trots att jag hade läkt på både insidan och utsidan så vaknade jag inte, utan låg i koma i fem månader. När jag väl vaknade så mindes jag ingenting, förutom att mitt namn var Mellody Cortez och att jag var 13 år gammal. Polisen letade efter vilka mina föräldrar var, och vem jag var i deras register. Men de hittade ingenting, inte ens mina fingeravtryck matchades i deras databas. Det fanns heller inga träffar ...

Där är den. Jorden. Utkastad i en oändlig rymd. Genom glaset på rymdskeppet ser Love planeten som miljarder människor och djur bott på. Alla dessa människor som byggt civilisationer, kommit på nya upptäckter och under tiden blundat för konsekvenserna. Under många livsåldrar hade människorna haft en gnutta självkontroll. Problemen och skadorna var först inte tydliga. Jorden hade länge klarat att hålla tillbaka den svällande dammen. Människorna hade nyttjat resurserna till bristningsgränsen men aldrig gått för långt. Alla, utom Loves och hans föräldrars generationer. Precis som människorna före dem hade de fått ta över Jorden i sina händer. De hade missbrukat detta ansvar och dammen hade brustit. När de frestats av den enorma mängd resurser och energi planeten hade att erbjuda rycktes de med och använde det för mycket och för snabbt. Så fort Love tänker på det vill han bara försvinna, vrida tillbaka tiden. Ibland önskar han att han aldrig trätt in i den här världen. Skuldkäns...

Klockan 07:35, då går bussen. Han hade knappt sovit en blund när han vaknade tankspridd i den nedsittna soffan. Trots att den var sliten så var den alldeles nyinförskaffad. Han hade fått erbjudandet av en vän som arbetade på Filmstaden. “Vi har en gammal soffa som står i personalrummet på jobbet, den har stått där så länge och skräpat, men en kollega sa att det var en före detta vaktmästare som konstruerat den av några gamla biofåtöljer. Jag tänkte ta hem den själv, men sen insåg jag att den inte passar tillsammans med den skrikiga tapeten som blivit kvar från hyresgästen innan mig. Om du vill så kan du komma förbi någon dag och titta på den. Biorött passar nog bättre ihop med din lite mer moderna stil ” Oskar behövde inte ens tänka på saken, självklart skulle han ha en soffa konstruerad av gamla biofåtöljer, det måste väl ändå vara höjden av egendomlighet. “Jag behöver inte komma förbi och titta på den, det tar för mycket tid. Kan du släppa av den här utanför på bakgår...

Noll år Sjukhussängarna är tomma, inga sköterskor rör sig i rummet och tystnaden är nästintill ringande. Genom det stora fönstret skiner månen på en ung kvinna med ett knyte i famnen. Hennes huvud är böjt, det långa nattsvarta håret skyler barnet i hennes famn och hon mumlar tyst i barnets öra namnen på det stjärnbilder som lyser klara på midnatts himlen. Flickan i hennes famn ser på henne och hennes pigga ögon tycks lysa av glädje och en förståelse utom sin värld. Hon sträcker ut sin lilla, knubbiga hand mot fönsterglaset och skrattar ett porlande skratt. Den unga kvinnan ler, sätter sin hand ovanpå flickans och trycker den lätt mot det kalla glaset. Tillsammans pekar de mot Karlavagnen. När de har lämnat rummet i ett svep av svart hår och böljande vita klänningar och dammet har lagt sig igen finns endast avtrycket av en liten hand på det stora fönstret att skvallra om att någon har varit där denna underliga decembernatt.   Två år En liten flicka med tjocka svarta lockar s...

Min Rymd. Min frizon. Min plats i världen där jag helt kan slappna av. För att komma dit måste man gå till den plats där natt och dag möts. Där månen och solen slås samman och inget ont kan nå oss. Under ett ögonblick hamnar jag i min frizon. Där har tiden stannat och plats existerar inte. Oändligt med Rymd. När det finns för mycket val, men för få möjligheter. Det är då jag flyger över månen till den plats där jag kan andas fritt. När jag kommer tillbaka vilar jag på ett lugn.  Då har jag sett stjärnor dansa över himlavalvet. Jag har sett solar komma och försvinna.  Där har jag kunnat blunda och se att det kommer en dag imorgon också.  På denna plats finns inga problem, detta är bara vackert. Jag hoppas att en dag kunna ta med dig hit. Hit, där solen lyser som starkast och du får vara precis som du vill.  Att detta en dag ska bli våran plats.  Våran frizon.  Våran Rymd. A B

Saknad är ett evigt stup, som aldrig tar slut. Man bara faller och faller utan något stopp. Men med tiden lättar trycket, så att du inte faller lika snabbt. Vissa saker gör dig mer sorgsen och vissa saker hjälper dig att bearbeta det jobbiga som hänt. Ibland kanske du till och med behöver skärmas bort från omvärlden och försöka att sudda bort de jobbiga tankarna som lyser i din inre rymd. Jag finner stillhet och ro av att titta på det svarta, breda himlavalvet. All den harmoni som lagras i himlen är nästan lugnande för mig. Himlen känns nästan som ett album. Så fort man blickar upp mot skyn möts man av mängder av känslor som kan framkalla minnen, både lyckliga och sorgliga. Solsken, storm och dimma är några himmelska ting som kan beskriva ens känslor. Vissa dagar mår man toppen, vissa dagar är livet fruktansvärt och vissa dagar vet man inte vad som väntar. Att framkalla minnen kan också leda till dystra tankar som gör att jag färdas tillbaka till dagen som jag kommer minnas...

Rymd, vad är rymd? Det finns så många synonymer till det. Kan det betyda himlen? En plats där turturduvor svävar fritt bland sockervaddsmolnen, en reflektion av segelfiskar som simmar bland havets isblåa vågor. Eller kan det betyda himlavalvet eller universum? En plats där galaxer, planeter, exoplaneter, svartahål, stjärnor lever. En plats för dem att visa upp sina fenomen likt ett konstverk med purpurfärger eller infinitet av färger som är så abstrakt men ändå så konkret för mänsklighetens ögon, skapad av en konstnär som världen aldrig tidigare skådat. Rymd, vad är rymd? Kan det vara jorden? En plats som rymmer alla levande skapelser och icke levande skapelser. Där grönskan växer av molnets glädjetårar och solens kärleksstrålar, en gåva från himlen som inte tas förgäves. Men även kan vi uppfatta vackra toner och noter i form av glädjesånger och jubel från människor, uttryck som förmedlar lycka och kärlek. Anstränger vi oss ännu mer kan vi höra fåglarnas underbara och härliga fågel...

Klockan är 23:39 när jag ser dig för första gången sedan i somras. Klockan är 23:39 när jag står iklädd en billig halloweendräkt jag grävde fram ur garderoben några timmar tidigare och du står i andra sidan rummet med kompisarna du alltid pratade om men jag aldrig fick träffa. Ni är utklädda till sjömän hela gänget förutom din kompis Anton som är utklädd till något som verkar vara en vampyr. Eller hette han Anton? Jag vet i alla fall att det var han som du sommarjobbade tillsammans med den sommaren vi träffades och att det är han som du brukade planera din framtid med. Klockan är 23:39 och det vet jag för att det är vid det klockslaget som tiden står helt stilla. Lady  Gagas  röst och höga tempo som spelades i högtalarna har blivit till en mörk stämma där orden blivit urskiljbara. Ella som stod bredvid mig och skrek-sjöng med i texten har nu stannat mitt i en rör...

Det är hon. Den där tjejen som tänker istället för att prata. Hon som finns där, men inte syns, som alltid står längst bak i ledet. Det är jag. Jag som fantiserar istället för att hoppas. Bygger upp en hel värld, ett helt universum inom mig. Jag som fantiserar i mitt huvud istället för att göra. Det är som en stängd vägg mellan mig och alla andra. De som tror att dom vet vem jag är, de som tror att jag inte kan. Men där inne, långt där inne finns så mycket mera. Idéer, tankar, drömmar, fantasi ja, allt det där som inte alla har. Det snurrar och snurrar där inne.    Ibland tänker jag mig själv som en galax, en stor galax med ett svart slukhål i mitten. Hela tiden tillkommer nya planeter, stjärnor, kometer. Varje liten idé eller tanke blir sin egen lilla eller stora himlakropp. Alla är unika, precis som i rymden. Det som de har gemensamt är att alla går i samma bana, i min, bara min galax. Vissa är mindre och är inte alls lika tydliga som andra, men för mig ...

Vi skulle dö tillsammans. Hur det var tänkt att ske var oväsentligt. Det var de där till ytan mycket simpla löftena som släpade den tyngre effekten efter sig hack i häl. Det var vi två, ingrävda i ett torrt och sterilt löv, sjunkande nedför berg och dalar i hast och utan bekymmer. Detta, endast och allena för att inom snar framtid bli en och samman med jorden under. Lyssnades till vinden förstod vi att marken var en varm plats. En plats där det torra lövet skulle återfå sin fukt, och vinden äntligen kunde pusta ut. Å min kära, missförstå mig inte. Det var aldrig något brutet snöre för oss, utan snarare vår drivkraft. ”Vi två tillsammans”, var våra slagord. Men slagord innebär att ett krig utkämpas någonstans. Och detta krig vändes mot oss. Du kunde inte längre vänta med att lägga dina spruckna händer runt min torra hals. Alltid var du på tå. Men när trippandet övergick till en dånande sprint och jag varken kunde böna eller be om att återfå det där ljudlösa tassandet, så k...

Trots att vi människor kan känna och tänka, prata och förstå, är vi bara molekyler. Vi är gjorda av samma materia som bakterier, jorden, och som den stora mörka nebulosan som finns mellan stjärnorna. Du och jag är inget mer än det vi är, det vi känner och det vi gör. Ida går en meter bakom hennes vänner på väg mot stadens valborgsfirande. Tonåringar härjar på gatorna, musik dunkar från de fina takvåningslägenheterna och den stora brasan syns på långt håll. Trots att den stjärnklara natten ger alla hopp, hopp om vårens ljus, vill Ida inget hellre än att vara hemma med tända ljus och dyka sig in i Jane Austens värld om den perfekta överklassen. Trots att färgsprakande fyrverkerier och en varm brasa väntar framför henne, vill hon inget hellre än att gå, gå någonstans där hon inte känner sig instängd, instängd i livet. Hennes vänner är fyllda med spänning, nervositet och längtan efter att fira. Fira att den långa kalla vintern äntligen är över, fira att vi på en kväll får släppa alla m...

Jag fryser ihjäl i den här förbannade plåtburken av ett fängelse. Fyra metallväggar, en säng och inte ett enda element. Är plusgrader för mycket att be om och vems idé var det där jädrans ”golvet”? Kylan kommer bli min död och det sista jag kommer se är ett golv med färgen av mögel. Skicka allt till helvete! Jag bryr mig inte! Varför denna depression? Denna idioti? Jag blir galen! Släng depressionen i dasset, för allt gott den gjort mig. När du väl håller på, skicka en kompetent designer. En designer som får jobbet gjort rätt. Min beställning är… färgglatt och färgrikt. Gärna med mörkret som en bakgrundsfärg…Emm…och tänk på att det inte är coolt, så ocoolt det kan bli, att slå någon som ligger ner. Aa! Varför tänkte jag på det där. Nu kommer hans avskyvärda ansikte, för alltid förpesta mina tankar. En äldre karl tränger sig in i mitt synfält och invaderar mina tankar. Jag känner hur hans blick stirrar hål i mig. Tvi honom och den där jädrans matbrickan han hade med sig. Han sköt in...