Digit skrivartävling 2021

Tid är det som är mest efterfrågat i livet. Man vill ha mer tid på sig på morgnarna. Man vill ha en vecka till på sig på den där svenskauppgiften som man inte förstått. Man vill ha längre tid på sig att leva, att göra det sista i livet som man alltid velat göra. Att ha längre livslängd… Det hade varit något. Ryktet som säger att jorden ska gå under har vuxit sig stort. Att den där stora fina planeten som varit i närheten av oss så länge är ett livshot. NASA har gått ut med informationen att dom kommer att vara på teve om fem minuter. Och att dom inte tänkt göra det tidigare av säkerhetsskäl. Där och då tänker dom förklara allt. ”Malia, sätt på Teven.” Konrads röst var darrig av osäkerhet. Ingen var beredd på att dom skulle ta sig till teve. Nu kommer det en våg av hat när vi också fick reda på dom hållit någonting borta ifrån oss länge. Alla antar att det är nu bomben släpps att alla rykten är sanna. ”Av säkerhetsskäl…” mumlar jag surt när jag går fram till teven. Nyheterna är p...

Söndag 18.07 på Barrsätragatan 3A. Traditionsenligt satt familjen i matsalen samlade runt matbordet och gick rundan om veckans sämsta och bästa. Sonen i familjen svarade att det sämsta hade varit att han hade glömt sina idrottskläder hemma i onsdags, och det bästa var att han fick vara med på idrotten ändå. Alla i familjen log åt den lille killen som inte hade bekymmer värre än ett par glömde gympakläder. Skönt för honom. Ovanför matbordet hängde apelsiner klädda i nejlikor i röda sidenband som var fastknutna i adventskronan. Både första och andra ljuset var redan nedbrunna och utbytta, snart var det dags. Doften av apelsinerna luktade gott, men inte godare än den fantastiska söndagsmiddagen mamman i familjen hade lagat. Egentligen var det pappan i familjen som brukade stå för den mesta matlagningen, men alla visste att mammans gräddsåser var 100 gånger godare är pappans färdigköpta, torra fiskpinnar.      Söndag 18.07 på Barrsätragatan 3B. Hon satt i soffan och had...

Jag sitter vid ett av den gråsteniga byggnadens många färgade fönster och ser ut på den vackra dagen utanför. Solen lyser på en fridfullt blå himmel och låter sina strålar breda ut sig över de nyligen utslagna blommorna ler upp mot solen då de tar åt sig de näringsrika stålarna, i trädtopparna blåser vinden stillsamt förbi och får de gröna bladen att dansa. Jag kan bara föreställa mig hur otroligt skönt det måste vara att vara ute på ängen idag. Solens strålar som smeker ens bara hy då man ligger ner i gräset, omringad av blommor och alla deras mjuka dofter. Jag tvingar mig själv att titta in mot rummet jag befinner mig istället för att tänka på den frestande dagen utanför. Det är ett stort luftigt rum med stora fönster i olika färger som täcker nästan alla rummets väggar, genom fönsterna lyser solens strålar in och deras olika färger sprids runt omkring rummet, ger liv till de annars bar vita väggarna. Rummet är så levande de kan bli med fönsterna som får allt i rummet att bada...

Händelsen spelades om och om i mitt huvud. Jag kunde inte tänka på någonting annat än det som hänt mig. Hur? Hur kunde han göra så mot mig? Meningen var att kvällen skulle bli perfekt och ändra allt! Det gjorde den också, men ändringen var allting bortom det förväntade.  Jag kände mig så äcklig, smutsig och framförallt dum. Hela min omgivning var suddig. Det enda mina ögon såg och uppfattade var grå suddiga former och ljud i form av prat som hördes runt omkring mig. Smaken av salt från de rinnande tårarna var tydligt samtidigt som mitt ansikte numera var svullet efter all gråt. Det var ingen idé att försöka glömma detta för jag visste att detta var något som skulle förfölja mig livet ut. Gårdagens händelser var något jag sent skulle glömma.   Det var sista terminen av högstadiet och ikväll skulle vår efterlängtade bal äga rum. För många andra var skolbalen en rolig dag fylld av festande, skoj och oförglömliga minnen. Men för Alex var detta så mycket mer...

Per Han drog ett djupt andetag, blundade och hoppade ner. Han älskade att bara hoppa och vänta på att linan skulle dras åt. Det var en skön känsla att sedan dras upp dinglande med armarna. Per ställde sig upp på plattformen och andades djupt. ”Det är den tredje gången som du hoppat idag”, sa instruktören. ”Vill du hoppa en gång till?” … ”Nej tack”, svarade Per. ”Jag måste till jobbet nu.” Per såg sig själv i tunnelbanans fönster och rätade till det blonda håret som hade blivit helt rufsigt efter morgonturen av bungee jumping. ”Nästa hållplats, Södra station.” Per klev av Stockholms tunnelbana och gick den sista biten. Så snart han öppnade dörren på stationen så kände han doften av vidbrända kanelbullar. Detta var alltid ett dåligt tecken eftersom det betydde att Kerstin, receptionisten med mörkt lockigt hår, var stressad. Kerstin glömde bara kanelbullarna om hon var stressad, och en stressad receptionist och vidbrända kanelbullar var det sista man...

Kom, följ med mig, sade han och tog tag i min hand. Jag vill visa dig något. Jag följde med honom, lät honom leda vägen. Det var höst och vi gick genom en skog. Löv föll ned från träden och himlen var vit-grå, det var mörkt och mycket vind, vi hade bara lätta kläder på oss, inga jackor. Men vi frös ändå inte, i alla fall inte jag, med hans sällskap var det bara värme. Han gick framför mig med min hand fortfarande i hans, medan jag kollade upp och såg hur alla löv föll ned och hur molnen rörde på sig fria utan hinder. Vid slutet av vägen så kom vi fram till en stor sjö. Det var en utsikt som nästan fick mig att tappa andan. Vattnet var blått med en grön underton och skogen runt om speglade sig i vattnet. Jag blundade och ville bara ta in känslan, men samtidigt så kände jag att han släppte min hand och sa: Kom hit, sa han medan han gick och satte sig ner på en filt vid ett litet hörn. Jag gick och satte mig bredvid honom och han lade sin arm runt min axel. Jag vilade mitt h...

Två människor, en man och en kvinna, går på varsin sida av gatan en kylig höstmorgon i oktober. Den unga mannen har bråttom; hans blick vandrar ständigt till armbandsuret på handleden och den bruna läderportföljen är endast halvt knäppt. Kvinnan bär mörka träningskläder. Det korpsvarta håret är uppsatt i en slarvig knut, och hon har precis bestämt sig för att springa rundan genom staden istället för vid vattnet som hon brukar. Ingen av dem har någon aning om att det som ska ske härnäst kommer att förändra deras liv.              Mannen ökar på stegen och far stressat handen genom håret när bussen han vill hinna med närmar sig bakifrån med sådan fart att han är säker på att den ska köra förbi om han inte skyndar sig rejält. Hans grepp om portföljen hårdnar och han måste ta ett beslut - göra sig till åtlöje eller missa bussen? Åtlöje, definitivt - och börjar springa. Samtidigt, på andra sidan gatan, har kvi...