Förbjudet?


Ibland drunknar jag. Mina lungor kämpar efter luft, men mina andetag fastnar i halsen. Det är då jag får panik. Mitt hjärta börjar slå fortare. Blodet rusar till huvudet, min kropp känns blytung och öronen tjuter. Vågorna slår mot mitt ansikte. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker, hur mycket jag slänger med armar och ben, jag fortsätter nedåt.

Det tar slut. Mitt hjärta börjar slå normalt och jag kan andas igen. Jag kan smaka salt på läpparna och känna de iskalla vågorna mot min hud, men det finns inget vatten. När jag öppnar ögonen står jag alltid på land.

Jag kallar det en hemligt. Någonting förbjudet som inte får höras eller synas. Ingen får veta, men det är svårt och vattnet vill inte låta sig kontrolleras. Jag försöker trötta ut det genom att inte sova. Sitter timmar efter timmar och stirrar in i väggen, kämpar mot vågorna som river i mitt bröst. När det inte fungerar går jag över till maten. Om jag inte äter kanske de svälter ihjäl och lämnar mig ifred.

Det är ett virus som tar över min kropp, kväver mig inifrån. Något svart och krälande som får mitt hjärta att slå alldeles för fort. Farliga tankar, dåliga känslor blandas i min kropp och omsluter mig.

Jag måste kontrollera det. Mer svält, mindre sömn och mer svält. Det fungerar inte. Jag gråter hysteriskt i kudden, hulkar och kvävs. Allt känns så tungt och jag vet inte ens varför. Varför drunknar jag? Varför känner jag denna förbjudna känsla?

Det ska inte vara såhär. Det är stört, farligt och ändå alltid närvarande. Jag går med kompisar till en bio och hör bruset i öronen. Det hånar mig, påminner mig om att jag kommer tappa kontrollen. Jag säger att jag har huvudvärk och springer därifrån. Kudden kväver mina skrik och när jag är klar ligger jag bara och flämtar, slutkörd och skrämd. Livrädd för mig själv.

Jag måste kontrollera det. Mer svält, mindre sömn och mer svält. Det bara fortsätter. Allt jag känner är vågorna. Allt jag vet är kontrollera och dölja. Oavsett vad så är det förbjudet att tala om. Ingen får veta.

Yrsel och illamående. Jag tar slut innan vattnet och hukar mig över vasken. Magen vänder sig ut och in, kroppen skakar okontrollerat. Jag tuggar sönder min läpp och sliter mig i håret tills skalpen svider. Ingenting fungerar. Smärtan hindrar inte vågorna och jag drunknar. Denna gång kommer jag inte upp. Vattnet drar mig längre ner i avgrunden, in i ett svart hål utan syre. Min hemlighet. Mitt helvete.

De kallar det en sjukdom, men de ljuger. Det är en hemlighet. Någonting som inte borde finnas, som inte får höras eller synas.

Något förbjudet.



Skrivet av: Ida E

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord