Att förlora sig själv, när man förlorar någon annan.

Jag var så lyckligt lottad. Jag hade allt man någonsin kunde önska för att må bra. Jag var gift med Lars, mina drömmars man. Tillsammans hade vi tre fina döttrar Monika, Marita och Marie. Vi bodde i ett nyrenoverat hus ute på landet, med lagom avstånd till närmaste granne och nästan alldeles för mycket utrymme för barnen att leka på. Monika var den äldsta, hon hade bruna ögon och axellångt, mörkt hår med vågor som format av havet och ett leende som saknade ett flertal tänder, det var bland de finaste leendet jag sett. Marita var fem, med ögon lika klara som himlen och de tindrade klarare än polstjärnan. Håret fyllt av stora blonda korkskruvar. Min yngsta dotter var en blandning där emellan, mellanbrunt hår som löpte ner till öronen, ögon i den finaste nyansen av brunt. De var alltid välklädda, bar leenden och energi fanns i både kropp och själ.

Jag minns den där dagen så väl. Det var i slutet av september, bladen på träden hade börjat skifta i färg och man kunde höra hur flyttfåglar flydde från den bitande kylan som var på väg. Det var en solig dag, jag tror det var en måndag för att vara exakt. Jag och barnen hade varit ute och tagit del av svampskogen. Vi alla promenerade över till grannen för att dela med oss av guldet. Jag gick in i huset medan flickorna stannade kvar ute och lekte vid en stor hammock som stod utanför köksfönstret.

Jag såg igenom fönstret hur mycket de uppskattade gungan. Min yngsta tjej, Marie satt lutad mot en avhuggen stubbe fnissandes och kollade på medan de två äldre skulle uppnå rekord i högsta fart på den gamla järnhammocken. På gungan satt Marita. Lockarna i hennes blonda hår flög i vinden och jag hörde jublet ifrån en kittlande mage. Monika stod bakom, tog i med all sin kraft för att få så mycket fart på gungan att hennes lillasyster skulle få skratta ännu mera, få ännu mer kittel i magen. De alla tre skrattade tills de kiknade och jag kunde själv inte undgå att le av att se dem vara så lyckliga.

Ett skrik hördes. Ett skrik som inte påminde om något skrik jag någonsin hört tidigare. Det var Monika som skrek. Det skiljde sig från skriket när de bråkade eller skojade. Det skiljde sig från allt jag överhuvudtaget hört förut, det här var öronbedövande. Jag stelnade till. Jag rusade ut. Jag möttes av två flickor som skrek och tårar som forsade ner för deras kinder. Den stora hammocken som alltid stått upp låg ner, framåt vält. Det värsta var att en av mina små flickor inte skrek, och inga tårar strömmade heller ner för hennes kinder. Hon låg istället i gräset. Alldeles för stilla låg hon, och över hennes tunna rygg vilade den tunga gjutjärnshammocken.

Jag stelnade till. Allt blev så kallt, hela min värld liksom frös. Jag minns inte hur länge jag stod där, jag vet inte heller vad som hände sen. Jag vet att Eskil kom hem, panikslagen och i chock grät han över sin lilla dotter. Jag minns inte hur jag tog mig dit, men i nästa andetag befann jag mig på sjukhuset, bredvid sjukhussängen där min lilla dotter med sina blonda lockar låg. Hennes mun som i vanliga fall alltid log, visade inte ett enda tecken på glädje.

På ett eller annat sätt hade en vecka sprungit förbi, och tillslut gav hennes lilla kropp upp kampen. Hon somnade in och det blev ett faktum att jag faktiskt förlorat ett av mina barn. Jag grät inte. Istället slutade mitt hjärta bulta.

Det blev oktober. Löven som tidigare skiftat färg låg nu på marken, flyttfåglarna hördes inte längre och den bitande kylan var redan där. Mitt fönster till omvärlden blev immigt och jag hade svårt att ens se ut. Allt hade blivit suddigt och jag kände mig bara som ett tomt skal. Gråten som fastnat i halsen och det gjorde det svårt att andas. Som en boll av känslor som stoppade upp luftvägen. Jag ville skrika, ville göra utlopp för all min sorg. Men jag kunde inte skrika, jag kunde inte ens gråta.

Sorg och saknad tog över min kropp och jag tappade bort mig själv någonstans där emellan. Hjärnan blev som bedövad och tillslut visste jag inte vem jag var längre.

Jag försökte gång på gång inbilla mig själv att det bara var en fruktansvärd mardröm, att jag kunde vakna ur den om jag bara nöp mig tillräckligt hårt i armen.

Jag tänkte sådana hemska saker. Jag ville dö. Men jag visste att det var förbjudet att tänka så. Istället fick jag ännu fler skuldkänslor. Jag hade två underbara döttrar kvar i livet, två underbara döttrar som jag inte alls visste hur de mådde.

Att bli påmind var det värsta. Jag brukade sitta på golvet framför den öppna spisen. Bilder och minnen skulle förträngas. Som förstummad slängde jag in fotografier av barnet i de varma lågorna. För stunden kändes det bättre. Studerade hur minnen blev till aska som gav fyr till elden, med så intensiv blick att mina ögon började svida, och lågorna satt märken i mitt synfält.

Jag stod där, någonstans i mitt liv. Punkten där jag förlorat min dotter, med henne dog även en del av mig. Det som fanns kvar av mig var ett skal bestående av rädsla, skuld och sorg.

Hela mitt liv och allt som pågått i det liksom försvann. Jag visste inte vilket håll jag skulle gå åt längre. Mina vänner fanns där, men det räckte inte till. Jag ville inte prata om det, men innerst inne visste jag att det var det bästa jag kunde göra. Jag drog mig tillbaka, ensamheten omslöt mig och jag hade gått vilse.

Nätterna var oftast sömnlösa, hopkurad i fosterställning låg jag och kramade om mig själv. Hårt. Jag trodde att om jag kramade tillräckligt hårt skulle jag krama ut smärtan ur min kropp. Men det hjälpte aldrig. Jag ville gråta, men det kom aldrig några tårar.

Jag var rädd att förlora kärlek från mina barn som faktiskt fortfarande var i livet, Monika och Marie mådde inte heller bra men jag hade inte förmågan att hjälpa dem, hjälplös som jag var själv.

Månaderna gick. Jag blev gravid men det kändes mest som en börda, om det ens kändes alls. En sten lyfte från mina axlar samtidigt som ett berg inom mig fortfarande var intakt. Fick jag känna glädje? Fick jag andas ut? Allt detta kändes som förbjudna känslor, jag skulle aldrig komma över förlusten, men fick jag må bra igen? Jag tvekade än en gång.

Det var i början av september, hösten verkade försenad för bladen på träden var fortfarande grönskande gröna, flyttfåglarna hade ingen brådska och vinterkylan verkade inte ens vara i närheten. Jag minns den dagen så väl, det var en fredag för att vara punktlig. Regnet öste ner i takt med blixtar och buller. Jag låg på sjukhuset och hade precis fött mitt fjärde barn. Hans lilla nätta huvud var täckt av ljust hår med antydan till stora lockar, hans ögon var lika klara som himlen och de tindrade klarare än polstjärnan.

Trots kylan från regnet och det ruskiga vädret, vaknade en sol inom mig. Jag kände en värme som steg inombords, som att någonting där inne smälte. När jag fick se honom för första gången var det som en rytm i mitt hjärta väcktes till liv igen, och för första gången på väldigt länge, så grät jag.


av Denise A