Bron till frihet

Det stora golvuret i hallen slog tolv. Jag kunde inte sova, den friska sommarnatten utanför mitt fönster smekte mitt ansikte när jag drog upp rullgardinen och klättrade ut på brandtrappan. Den svarta metallfärgen täckte inte längre alla steg och under trängde rosten fram. Mina nakna fötter mötte den svala fuktiga asfalten och jag gick försiktig fram till containern och plockade fram ett av mina slitna par gympaskor. Den ena stortån syntes och sulan hade lossnat runt den högra hälen men jag brydde mig inte. Benen gick av sig själv mot strandpromenaden och bänken där jag suttit varje natt sedan. Ja, sedan länge.

Varför jag inte kan sova vet jag inte.

Jag hade nått korsningen och stannade vid rödljuset. Det var inte en enda bil ute men det kändes ändå inte rätt att gå mot rött. Gubben slog om till grönt och jag gick över gatan, den nylagda asfalten klibbade under skorna och de gav ifrån sig ett konstigt ljud. Strandpromenaden lystes upp av gatlyktor som spred ett kallt vit ljus över grusvägen. Ljudet av gruset under fotsulorna gjorde att jag rös och jag kände mig hemma. Det kanske låter lite konstigt men ja, jag kände mig hemma.

Jag fortsatte och nådde till slut min bänk men någon annan satt där. Någon annan satt på min bänk. Den stora förvåningen gjorde att jag gick med snabba steg fram till personen och kastade argt ur mig:

- Du sitter på min bänk!

Du tittade förvånat upp på mig med en granskande blick.

- Vadå din bänk? Frågade du lite spydigt.
- Ja min bänk. Alltså jag sitter här varje natt, stammade jag fram.
- Jaha, är bänken inte stor nog för oss båda?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag mötte nästan aldrig någon på nätterna, kanske en enstaka person som var på väg hem från ett nattpass på fabriken. Jag stod där och granskade dig, dina intensiva gröna ögon, dina fylliga rosa läppar, din fräkniga näsa och din blåa strandklänning. Jag måste ha stått där i flera minuter, granskande, innan du lite besvärat kollade upp på mig.

- Är det något du vill? Frågade du och blängde lite ilsket på mig.
- Jag… jag, nej.
- Då så, du vände tillbaka blicken mot mobilen.

Jag satte mig på bänken och fäste blicken på det svarta partiet framför mig som jag visste var havet. Vi satt där tysta utan att så mycket som dela en blick. När gryning kom gick jag hem och du satt kvar med blicken på mobilen. Samma sak hände varje natt, jag kom och du satt där. Jag gick och du satt där på bänken. Min bänk.

Efter att vi suttit tysta på samma sätt i tre nätter suckade du tillslut och sa:

- Hannah.
- Va? Frågade jag lite korkat.
- Jag heter Hannah.
- Jaha, jag heter Martin.
- Finns det något ställe där de serverar mat såhär dags?
- Eh, ja, vi har en Seven eleven med ett nattcafé på storgatan.
- Bra då går vi dit, jag är hungrig.

Du reste dig snabbt upp och tittade frågande på mig. Förvirrat reste jag mig upp och vi började gå mot centrum. Väl framme granskade du menyn noggrant innan du tillslut beställde en äppelpaj med vaniljsås och en varm choklad med minimarshmallows.

- En kaffe tack, svarade jag den trötta servitörens blick.

Beställningen kom efter tio minuter och jag skrattade till när jag såg dina ögon lysas upp när äppelpajen nådde vårt bord. Min blick for runt i rummet och som vanligt granskade jag människorna i min omgivning. En man i ljus rock satt vid ett av fönsterborden och läste i gårdagens tidning medan han försiktigt smuttade på det rykande kaffet. En tjej hade somnat i ett av soffpartierna och på bordet framför låg några skvallertidningar som alla hade rubriker om den nya ”ät dig smal dieten”. Vid bordet längst in i caféet satt två män och pratade med låga röster. Deras beställningar hade nått deras bord innan vi kom men de såg fortfarande orörda ut. Du började prata och jag drogs snabbt ut ur mina observationer.

- Varför spenderar du dina nätter ute då? Varför är du inte hemma och sover? Frågade du och jag la      märke till nyfikenheten i din röst.
- Jag sover inte, jag kan inte. Svarade jag.
- Okej, varför inte?
- Jag, jag är inte säker. Det är väll en lång historia antar jag, svarade jag tillslut.
- Jag har tid, svarade du.

Jag överrumplades av ditt oväntade svar och ännu mer oväntat var att jag fann mig själv berätta allt. Jag berättade om hur pappa utnyttjade mig och mamma och hur han sedan lämnat oss. Om mammas missbruk, alla män hon träffat. Om skolan, och det faktum att jag aldrig kände mig som mig själv. Jag berättade allt på nattcaféet för en tjej jag endast visste namnet på. Och du satt där och lyssnade, ställde frågor, svarade på dem rätta ställena och berättade om dina problem.

Vi fortsatte på våra berättelser medan vi gick vidare mot bron som ledde vidare över havet. Jag berättade att min mamma alltid kallat den ”bron till frihet” Vi bytte ämne då och då och pratade i timmar. Vi pratade om allt. Varför fick du mig att öppna mig på ett sätt jag aldrig gjort innan? Den frågan ställer jag mig fortfarande. Väl framme vid bron satte vi oss vid vattenbrynet och kollade på solen som höll på att gå upp vid horisonten.

- Jag måste gå nu! Sa jag efter en blick ner på klockan.
- Okej, svarade du och båda ställde sig upp.

Du lutade dig fram och pussade mig på kinden.

- Bänken klockan tolv imorgon igen? Frågade du sedan hoppfullt.
- Ja, bänken klockan tolv. Svarade jag.

Vi träffades i veckor, först vid bänken sen cafét och sist soluppgången vid bron. Vi pratade, skrattade, grät ibland, hade diskussioner och småbråkade då och då. Vi delade allt med varandra innan den natten. Innan natten då allt skulle förändras.

En natt satt du inte på bänken när jag kom så jag väntade, väntade på att du skulle komma springandes med ursäkter och en kram. Jag väntade och väntade. Till slut kom du längs strandpromenaden. Men du sprang inte, hade inga ursäkter och ingen kram med dig. Hela den natten var du annorlunda, du var tyst, tillbakadragen och snäste till ibland. Den glada tjejen i blå strandklänning var borta och ersatt av en dyster blyg tjej i långbyxor och alldeles för stor tröja. Jag kommer ihåg hur du krampaktigt hela tiden drog ner ärmarna på tröjan. Jag fattade inte varför, men jag skulle snart förstå. Servitören för kvällen kom med vårt beställda kaffe och när han nått bordet snubblade han till och innehållet i ena koppen hamnade på dig. Jag kommer ihåg hur jag sa åt dig att ta av dig tröjan och hur jag klumpigt drog den över ditt huvud. Och då såg jag. Då såg jag dem djupa välplacerade såren på dina handleder. Du hade försökt ta livet av dig.

Den natten grälade, skrek och bråkade vi och jag har aldrig varit så arg. Vi grälade om frågan: är det förbjudet att ta sitt liv om man vill dö? Vi skildes åt arga och jag förstår nu vilken idiot jag var som skrek åt dig. Som lämnade dig.

Tänk om jag inte… Ja, tänk om?

Nästa natt var du inte vid bänken, inte heller vid cafét. Jag gick runt hela centrum och letade. Solen hade börjat gå upp när jag nådde bron, det var ingen där. Eller vänta. Någon stod uppe på bron, solen gjorde att jag bara kunde se konturerna. Men jag visste.

Jag sprang, du hoppade.



Emma S