Det oförlåtliga valet

 Det gick inte rätt till, det vet jag nu. Jag gjorde fel och jag är ledsen. Detta har jag försökt tala om för Dig, men Du vägrar att lyssna, vägrar att förstå och jag klandrar Dig inte. Den enda jag klandrar är jag själv.

Det var länge sedan det hände, det där oförlåtliga. Jag minns det dock alldeles klart, som om det vore igår. Det är omöjligt att glömma det oförglömliga.

Han var lång, grönögd och snäll. Han visade mig alltid sådan respekt, den respekt jag inte alls förtjänade. 
 Jag visste inte från början hur det skulle sluta, det gör ingen förrän det verkligen har hänt.
 Jag föll för Honom, på alla tänkbara sätt. Han blev mitt allt, mitt hjärta och jag behövde Honom för att överleva. Utan Honom var jag ingenting, ansåg jag.

  Han hade sådant tålamod, lät mig hållas med allt sådant som Han inte borde ha tillåtit.

  Jag vet inte om Han visste från början, visste vad jag höll på med. Vi pratade aldrig om det och jag frågade inte heller.

Nu på senare tid har jag försökt rannsaka mig själv, försökt förstå hur jag tänkte, hur jag kunde göra som jag gjorde. Det enda jag lyckats komma fram till som förklaring är att jag var kär och rädd.

Du var lång, brunögd och snäll. Jag minns att jag var så förälskad i Dig när jag träffade Dig för första gången. Du med Din omtänksamhet och ömsinta leende gjorde mig så pirrig och när det äntligen blev vi var jag svindlande lycklig.
 Vi hade det bra, Du och jag, men jag upptäckte en dag att det var något som saknades, något som inte längre fanns där. Det där pirrande, lyckliga var borta. När jag inte längre kände den där upprymda känslan över att få träffa Dig insåg jag något som jag aldrig skulle ha trott kunde hända, jag var inte längre kär i Dig.
 Hur det kunde ha blivit så har jag ingen aning om. Jag kommer ihåg att jag verkligen, till en början, försökte skaka den av mig, den där konstiga känslan av att inte känna. Jag ansträngde mig för att allt skulle vara som förut.
 Du märkte aldrig att något var annorlunda med mig, i alla fall inget som Du påpekade och detta har jag insett nu var fel. Du borde ha märkt något, borde ha förstått att allt inte var som det brukade.
 Du sade att Du älskade mig och jag sade detsamma till dig, för att jag trodde att det stämde, Du var mitt allt en gång i tiden. Till den dagen då jag träffade Honom.

Han gjorde mig levande, fick mig att känna det där pirret igen, förstärkt gånger tusen. Helt plötsligt var det bara Han som existerade och när jag träffade Dig var det bara Honom jag tänkte på.

Som sagt var hade jag aldrig planerat att det skulle gå som det gjorde och tyvärr kan jag inte göra det annorlunda nu, det går inte att göra ogjort.
 Första gången Han och jag kysstes var Du och jag fortfarande tillsammans. Jag vet att Du inte vill höra det här, men när jag kysste Honom tänkte jag inte på dig överhuvudtaget. Efter kyssen minns jag att jag så gärna ville stanna kvar hos Honom, men det kunde jag inte, jag var ju fortfarande Din.

Jag var så kär, ville bara skrika ut det jag kände, men jag kunde inte, eller rättare sagt vågade jag inte. Tanken på hur Du skulle reagera om jag berättade skrämde mig så. Samtidigt visste jag att jag inte kunde fortsätta så här. Jag var tvungen att välja, men jag sköt hela tiden det framför mig, det där valet. Ända till Han tog mig på bar gärning.
 ”Du måste välja” sade Han. ”Jag älskar dig och vill ha dig, men då måste du bestämma dig för vem av oss du vill vara med.” Jag kunde inte tro det, att Han inte var arg på mig. Att Han trots detta fortfarande ville vara med mig.

Det var en onsdag jag berättade för Dig. Blicken Du gav mig sitter fortfarande fastetsad i mitt minne. Chock, blandad med ilska och sorg.
 Den onsdagen var sista gången vi pratade. Sista gången jag fick den där varma kramen till hälsning innan jag släppte otrohetsbomben.

Jag ångrar inte att jag berättade, ångrar absolut inte att jag träffade Honom, men det jag ångrar är att jag inte skötte alltsammans på ett bättre sätt.
 Du är mitt förflutna och jag har inte glömt Dig, faktum är att jag ofta tänker på Dig. På hur vi hade det. Nu i efterhand vet jag att det jag kände för Dig inte var äkta kärlek, men då visste jag inte bättre.
 Jag valde Honom och detta är jag glad över.
 Han är det bästa som hänt mig och jag hoppas att Du vet att jag inte skulle ha kastat bort Dig och mig om det inte var det enda rätta att göra.
  Han och jag är tillsammans och jag har aldrig varit på en bättre plats än jag är nu, med Honom.

  Jag kräver inte att Du ska förlåta mig, för det jag gjorde var förbjudet och fel, men jag hoppas att Du en dag kommer att förstå varför jag gjorde det. Varför jag valde Honom.


Linnea B

Texten som pdf