Min nya regel.


Det är ett kallt och känslolöst rum. Det har samlats en boll av hår i avloppet. Det första du möts av när du öppnar den tunga dörren är den starka lukten av urin, svett och en känsla av rädsla.

Där står killarna uppradade, nakna, testosteronet flödar och ”mansroll” står skrivet i pannan. Det är muskelaturen som avgör var du ligger i omklädsrums-hierarkin och någonstans på vägen hamnade jag på botten. Något jag egentligen ska hålla tyst om, som om det vore förbjudet?

Hur jag hamnade på botten ska jag försöka förklara, det var inte endast i omklädningsrummet jag nådde botten. Av någon anledning blev jag under mitt tonår obekväm i min kropp. Stegvis började jag bli missnöjd över små detaljer som växte till stora problem. Jag tittade i spegeln flera gånger om dagen och varje gång la jag en negativ kommentar. Jag gick ner tio kilo och problemet bestod, varför är jag inte gladare? Det såg jag som ännu ett misslyckande och gick ner tre till.

När du har en ätstörning så är den första regeln: Du har inte en ätstörning. Du är bara inte nöjd. Det säger du till människor omkring dig och den sista som vet är din närmaste, familjen. Ur mitt perspektiv, som man, var jag i fara, jag blev smalare och smalare och jag gick längre ner i trappan, tillslut gick jag inte in i omklädningsrummet. Det som sker är att du slits mellan din ätstörning och mansrollen, ditt psyke skriker Varför äter du? Medan du ifrågasätter din manlighet Borde inte jag ha muskler, stor och stark? Det är inget vi pratar om, att må dåligt, och det är en skräck att bryta normen.

Jag börjar med att bryta den första regeln, jag har en ätstörning. Det som är så komplicerat med en ätstörning är att det är såklart först efter, när du tillfrisknar du fattar hur logiskt allting är. Jag blev aldrig gladare, eftersom det handlade aldrig om att uppnå kroppen jag ville ha utan att tycka om den jag har. Eftersom jag slutade äta, eller behålla mat så fick jag aldrig någon energi och det är ingen som är lycklig då. Saker hände andra, mycket saker och jag tyckte av någon anledning mer och mer synd om mig själv. Det som var så underbart för min ätstörning då, var att flera runt omkring mig kände samma problem, vi kunde sluta äta tillsammans, titta på smala kroppar och ta varsin toalett och spy upp den lilla portionen vi åt.

Min nya regel är: Alla mår dåligt, man får må dåligt. Men man får må bra. Det är inte förbjudet.

Fortfarande, jag var mitt i mitt tonår, jag växte, drack och testade massa nya saker. Jag skulle bli den person jag skulle vara resten av mitt liv, men jag hatade den personen. Vad skulle jag göra då? Jag trodde av någon anledning att jag skulle slängas av jordens yta och bara dö. Det blev inte så.

Jag gick igenom allt detta och även fast jag tyckte jag var en så typisk tonåring mitt i en höstdepression, så kände jag mig så ensam, hur kunde något kännas så fel men vara rätt, jag försökte romantisera sorg så många gånger men på insidan blev det bara värre och värre för varje gång jag försökte. Något hände. Vi var runt tio stycken tonåringar från skolan i ett grupprum och av nyfikenhet frågade jag Hur många av er har mått dåligt? Till min förvåning räckte alla upp handen.

Det är en stor rosa elefant i rummet, men det är nästan ingen som tittar och definitiv ingen som säger någonting. Men jag vill skrika. Jag vill skrika jag mår dåligt! Samtidigt har jag rätten att skrika jag mår bra. Hur kan ungdomar utsättas för lika problem, känna sig på samma sätt, men vara dem mest ensamma ungdomen i världen?

Det har blivit en kollision, en krock mellan känslan att du inte får visa att du mår bäst, samtidigt som det är förbjudet att tala om hur dåligt du mår. Det första du kan göra efter du läst den här texten är att säga rakt ut exakt hur du mår, bra som dåligt. Du måste inte säga till hela världen, om du inte vill, du kan säga det till dig själv. För att du kan, jag lovar det är inte förbjudet. När du aldrig får utrycka dina känslor förvandlas du till ett stort äckligt omklädningsrum med för mycket hår i avloppet.

Carl T

Texten som pdf

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa