Min väns sista andetag

Min väns sista andetag

Utdrag ur ett hjärta

På ett sätt gillade jag det, jag gillade att känna de förbjudna känslorna. På ett sätt trivdes jag i sorgen, hopplösheten och tomheten. Och jag gillade tanken på att när som helst kunna försvinna, upphöra att existera. Den ultimata utvägen och ta mitt liv. Man kan säga att jag njöt av hopplösheten och makten den ultimata utvägen gav mig.
Det var förbjudet, något jag aldrig förstått, det finns inte heligt med liv, bara lidande men det var nog ändå det som höll mig kvar. Idén som samhället sprider som pest, att man bara lever en gång, att den som försöker lyckas, uppskatta livet och allt sånt där. Det var inpräglat i märgen. Det fanns egentligen inget att leva för, bara en framtid fylld av misär och slutligen död. Jag antar trots allt att tanken på den ultimata utvägen gav mig både hopp och tröst, och det var förbjudet att känna så. Det var något fel på mig sa dem. Jag är inte sjuk, jag söker bara en mening, skillnaden är att jag är medveten om att den troligen inte finns. Livet är död, en lång väntan på det oundvikliga och kanske är det meningen?

Jag suger liv från andra för att skänka mig själv tröst. Jag är universums största misstag, min existens går inte att berättiga. Avskum. Jag är det gråa höstvädret som sveper över glädjen och släcker dess låga med blott ett andetag, en dyster höstvind. Jag är det som ingen fick vara, förbjuden ner i märgen och ändå här.

Jag är höstmörkret och vinterns kyla och du var de vackra färgerna, livet innan döden. Du var vinterns alla ljus. Det var förbjudet, men jag kunde inte låta bli, men konstant påmind om hur jag en vacker dag även skulle släcka din låga och lämna dig i bitar utan en väg tillbaka och därför var det förbjudet, men du var min chans och jag tog den.

Du var allt jag kunde drömma om, din röst lika lugn som vattnet en tidig sommarmorgon och dina ögon speglade värme, de visade den varma människan du var. Men jag var förstörd, förblindad utav hat, svek och jag bar så försiktigt på mitt krossade hjärta, blind för din godhet och för trött för att tro på ditt ord. Men ändå tog jag din hand, väl medveten om den misär jag bar på. En smittobärare.
Jag antar trots allt att jag såg dig, såg dig för den osjälviska människan du var, annars hade jag nog lämnat vår ännu ej påbörjade romans utan för replokalen den där kvällen. Jag behövde nog dig mer än jag älskade dig, jag behövde någon som bar på hatet, sorgen och sveket åt mig, men förstå mig, tro mig, ingen avskyr mig för det lika mycket som jag gör. Jag förstod nog aldrig, jag tror fortfarande inte att jag helt förstår vad jag gjorde mot dig och vad jag troligtvis fortfarande gör mot dig.

Du är så stark, men ändå så skör. En vacker blomma som suger upp alla andras besvär och sakta vissnar och slutligen dör utan att få en chans att ståtligt blomma och spridas i vinden. Du såg aldrig dig själv, du var godheten trots all sorg och svek som kastades på dig. Du blev min ängel.

Jag var inte värd den tröst du skänkte mig, jag är inte berättigad till den godhet och förståelse du ger mig. Jag förtjänar inte glädje, jag förtjänar inte dig. För du hade en ambition att bli något större, du ville bli någon. På ett sätt hatade jag dig för det, för att du fick mig att förstå att jag inte var någonting, även om du alltid sa att jag redan var så mycket mer än de som var som alla andra. Jag hatade dig för att du trodde på mig, jag hatade dig för att du inte lämnade mig i min misär, för att du inte lät mig tyna bort. Jag hatar mig själv för att jag inte trodde dig, för att jag hatade dina ambitioner och för att jag aldrig uppskattade dig.

Men det är så svårt att bli hel när viljan inte finns, det är så svårt att se när man är blind. Det är så svårt att älska när man inte förtjänar kärlek. Och även fast du så innerligt försökte laga mig så hade jag inte orken att bli hel och den ultimata utvägen blev slutligen sanning. Och det gör mig så ont att jag lämnar dig utan en del, en väg tillbaka, men jag var inte nog för dig och du var för god för mig.

Förlåt.



av Malin L