en förbjuden handling
Den kalla höstnatten fick mig att huttra och dra den tunna militärjackan tätare runt kroppen, samtidigt som jag ångrade att jag inte tog något varmare.
Hans mörka siluett stod lutad mot trädet där vi bestämt att vi skulle träffas och jublade inom mig för att han inte hade åkt fast. Glöden från cigaretten var det enda som avslöjade att han stod där.
”Tja, har du stått här länge” frågade jag med ett leende när jag ställde mig bredvid honom.” En evighet” muttrade han och tog ett bloss på cigaretten.
“Du vet att jag inte tycker om att du röker”, konstaterade jag, tittandes på honom.
“Jag vet”, muttrade han leende och tog ännu ett bloss. Efter någon minut i tystnad så sumpade han det som var kvar av ciggen med skon. Jag log, tittandes på honom. Hans gröna ögon, skäggstubben som han inte rakat på några dagar, hela han var fantastisk och han kändes bekant, trots att jag bara känt honom någon vecka.
”Ska vi verkligen göra det här?” Frågade jag oroligt.
”Desertera?" frågade han och jag nickade "Ja, varför inte”
”Jag vet inte, vi kommer förmodligen att dö,” Sa jag.
”Ja, men vad ska vi annars göra, jag skulle hellre dö bredvid dig än att vara den som dödar dig,” Sade han.
”Det känns värmande” muttrade jag och höll mina armar runt kroppen för att få upp värmen.” Varför var du tvungen att vara fienden?”
” Man kan inte vara vänner i ett krig direkt. I alla stora kärleksberättelser är dem fiender, Romeo och Julia till exempel” Sade han lugnt.
”Ja, men Romeo och Julia dör.”
”Tror du inte att vi kommer att dö?”, frågade han med en utmanande ton.
”Jo, men rökningen kommer att döda dig innan du dör i kriget", Log jag.
”Jättekul”, Skrattade han nervöst.
“Tomas”, Läste jag på namnskylten som satt på hans militärjacka, samtidigt som jag rörde skylten med fingrarna som att memorera bokstäverna. Att jag inte upptäckt den skylten tidigare. ”Är det ditt namn?”
”Kanske det Em, kanske det”, svarade han kaxigt. ”Är det okej att jag kallar dig för Em, Emelie? Han log mot mig, det leendet som endast han kan göra.
”Nej, jag föredrar Emmy”, log jag och tog tag i ena handen ”Du svarade inte på min fråga”
”Jag gjorde tydligen inte det”, sa han undvikande.
”Hur vet du mitt namn?”, frågade jag nyfiket, då jag inte hade något minne av att ha sagt det till honom.
”Id brickan, Em, ID-brickan” Svarade han, jag ville dunka huvudet i trädet för att inte ha tänkt på det, det var så uppenbart.
”Har du med utrustningen ?”, Frågade jag.
”Ja" svarade han och höll fram två likadana pistoler "Vilken vill du ha”, frågade han leende, som ett barn på julafton. Han slängde upp resten av utrustningen som låg i ryggsäcken på ryggen.
”Den här blir nog bra”, sa jag och tog en av pistolerna .
“Tjejvapen”, hostade Tomas och tog den andra.”Så ska vi sätta igång?”
”Visst”, Svarade jag och det kändes som att jag gick mot döden med öppna armar.
"Bra" viskade han och lutade sig fram för att kyssa mig.
Kyssen var ljuv, det kändes som att den aldrig skulle ta slut och jag ville inte heller att den skulle ta slut, på något sätt så kändes det som att jag aldrig fick nog av honom. Jag blev varm i hela kroppen och glömde genast bort tid och rum. När den väl var slut var allt jag kände besvikelse för att den inte varade längre.
”Är du redo?”, Frågade han när vi särat på oss, tittandes in i mina blå ögon.
”Nej”, Svarade jag och kände paniken komma krypande.
”Inte jag heller”, sa han och kysste mig på pannan, jag blundade och försökte behålla ögonblicket så länge som möjligt.” Nu gör vi det här!”
Vi började genast springa,iväg från krig och allt som det heter, efter några kilometer kändes benen tunga som bly och lungorna brann i brist på syre. Pistolskott hördes från avstånd och explosioner som lyste upp hela skogen där vi sprang, trots att vi var flera kilometer från själva striden. Slutligen stannade Tomas och jag sjönk lättat ner på marken, flåsande efter luft.
”Du vet väl att det här är det mest förbjudna som finns att göra inom krig”,pressade jag slutligen fram.
”Ja, jag har koll på det”, flämtade han "det här brottet har dödsstraff.”
”Så med andra ord är oddsen att klara oss väldigt små”, sa jag, som nu började andas som vanligt igen.
”Ja,jag tror oddsen är tjugo mot en”, log Tomas. "Det kommer någon" Jag höll tyst och kunde också höra rösterna på avstånd.
Nu måsta båda sidorna som vi krigade för ha upptäckt att vi hade deserterat.
"Om det är någon här ute kom fram annars skjuter vi" ropade en mörk röst till höger bakom oss.
Tomas pekade på sig själv och jag förstod att det var han sida som hade hittat oss. Han kysste mig snabbt och viskade spring.
Vi rusade fram genom skogen så fort våra ben kunde bära oss, hållandes varandra i handen. För varje meter kändes det som att soldaterna kom närmare samtidigt som dem sköt efter oss. Skottet träffade mig i ryggen och jag ramlade ner på backen och drog Tomas med mig i fallet. Flera skott hördes och jag kända att flera träffade mig, Tomas hade tydligen också blivit träffad för han låg och svor i smärta. Jag kände hur smärtan började ta över kroppen och hur jag långsamt började glida ifrån livet.
”Vi ses i näst liv” viskade jag till Tomas, liggandes på marken och hållandes i hans hand. Hans gröna ögon var det sista jag såg innan jag hörde skottet över mitt huvud och döden välkomnade mig med öppna armar.
Louise L
Hans mörka siluett stod lutad mot trädet där vi bestämt att vi skulle träffas och jublade inom mig för att han inte hade åkt fast. Glöden från cigaretten var det enda som avslöjade att han stod där.
”Tja, har du stått här länge” frågade jag med ett leende när jag ställde mig bredvid honom.” En evighet” muttrade han och tog ett bloss på cigaretten.
“Du vet att jag inte tycker om att du röker”, konstaterade jag, tittandes på honom.
“Jag vet”, muttrade han leende och tog ännu ett bloss. Efter någon minut i tystnad så sumpade han det som var kvar av ciggen med skon. Jag log, tittandes på honom. Hans gröna ögon, skäggstubben som han inte rakat på några dagar, hela han var fantastisk och han kändes bekant, trots att jag bara känt honom någon vecka.
”Ska vi verkligen göra det här?” Frågade jag oroligt.
”Desertera?" frågade han och jag nickade "Ja, varför inte”
”Jag vet inte, vi kommer förmodligen att dö,” Sa jag.
”Ja, men vad ska vi annars göra, jag skulle hellre dö bredvid dig än att vara den som dödar dig,” Sade han.
”Det känns värmande” muttrade jag och höll mina armar runt kroppen för att få upp värmen.” Varför var du tvungen att vara fienden?”
” Man kan inte vara vänner i ett krig direkt. I alla stora kärleksberättelser är dem fiender, Romeo och Julia till exempel” Sade han lugnt.
”Ja, men Romeo och Julia dör.”
”Tror du inte att vi kommer att dö?”, frågade han med en utmanande ton.
”Jo, men rökningen kommer att döda dig innan du dör i kriget", Log jag.
”Jättekul”, Skrattade han nervöst.
“Tomas”, Läste jag på namnskylten som satt på hans militärjacka, samtidigt som jag rörde skylten med fingrarna som att memorera bokstäverna. Att jag inte upptäckt den skylten tidigare. ”Är det ditt namn?”
”Kanske det Em, kanske det”, svarade han kaxigt. ”Är det okej att jag kallar dig för Em, Emelie? Han log mot mig, det leendet som endast han kan göra.
”Nej, jag föredrar Emmy”, log jag och tog tag i ena handen ”Du svarade inte på min fråga”
”Jag gjorde tydligen inte det”, sa han undvikande.
”Hur vet du mitt namn?”, frågade jag nyfiket, då jag inte hade något minne av att ha sagt det till honom.
”Id brickan, Em, ID-brickan” Svarade han, jag ville dunka huvudet i trädet för att inte ha tänkt på det, det var så uppenbart.
”Har du med utrustningen ?”, Frågade jag.
”Ja" svarade han och höll fram två likadana pistoler "Vilken vill du ha”, frågade han leende, som ett barn på julafton. Han slängde upp resten av utrustningen som låg i ryggsäcken på ryggen.
”Den här blir nog bra”, sa jag och tog en av pistolerna .
“Tjejvapen”, hostade Tomas och tog den andra.”Så ska vi sätta igång?”
”Visst”, Svarade jag och det kändes som att jag gick mot döden med öppna armar.
"Bra" viskade han och lutade sig fram för att kyssa mig.
Kyssen var ljuv, det kändes som att den aldrig skulle ta slut och jag ville inte heller att den skulle ta slut, på något sätt så kändes det som att jag aldrig fick nog av honom. Jag blev varm i hela kroppen och glömde genast bort tid och rum. När den väl var slut var allt jag kände besvikelse för att den inte varade längre.
”Är du redo?”, Frågade han när vi särat på oss, tittandes in i mina blå ögon.
”Nej”, Svarade jag och kände paniken komma krypande.
”Inte jag heller”, sa han och kysste mig på pannan, jag blundade och försökte behålla ögonblicket så länge som möjligt.” Nu gör vi det här!”
Vi började genast springa,iväg från krig och allt som det heter, efter några kilometer kändes benen tunga som bly och lungorna brann i brist på syre. Pistolskott hördes från avstånd och explosioner som lyste upp hela skogen där vi sprang, trots att vi var flera kilometer från själva striden. Slutligen stannade Tomas och jag sjönk lättat ner på marken, flåsande efter luft.
”Du vet väl att det här är det mest förbjudna som finns att göra inom krig”,pressade jag slutligen fram.
”Ja, jag har koll på det”, flämtade han "det här brottet har dödsstraff.”
”Så med andra ord är oddsen att klara oss väldigt små”, sa jag, som nu började andas som vanligt igen.
”Ja,jag tror oddsen är tjugo mot en”, log Tomas. "Det kommer någon" Jag höll tyst och kunde också höra rösterna på avstånd.
Nu måsta båda sidorna som vi krigade för ha upptäckt att vi hade deserterat.
"Om det är någon här ute kom fram annars skjuter vi" ropade en mörk röst till höger bakom oss.
Tomas pekade på sig själv och jag förstod att det var han sida som hade hittat oss. Han kysste mig snabbt och viskade spring.
Vi rusade fram genom skogen så fort våra ben kunde bära oss, hållandes varandra i handen. För varje meter kändes det som att soldaterna kom närmare samtidigt som dem sköt efter oss. Skottet träffade mig i ryggen och jag ramlade ner på backen och drog Tomas med mig i fallet. Flera skott hördes och jag kända att flera träffade mig, Tomas hade tydligen också blivit träffad för han låg och svor i smärta. Jag kände hur smärtan började ta över kroppen och hur jag långsamt började glida ifrån livet.
”Vi ses i näst liv” viskade jag till Tomas, liggandes på marken och hållandes i hans hand. Hans gröna ögon var det sista jag såg innan jag hörde skottet över mitt huvud och döden välkomnade mig med öppna armar.
Louise L
Kommentarer
Skicka en kommentar