Kontroll

En bild av honom dyker upp i mitt huvud samtidigt som jag småspringer efter advokatens långa kliv. Den får mig att vilja vända om och springa härifrån innan det är för sent. På väggarna sitter dörrar med jämna mellanrum, gjorda av hälften glas, hälften metall. Jag känner hur mitt hjärta dunkar snabbare och snabbare ju längre fram vi kommer.
     Vi tar vänster när korridoren tar slut och advokaten stannar framför en dörr som är något större än de andra. Han öppnar den och jag nickar med huvudet för att tacka.
     Rummet innanför har ett dämpat ljus, och det enda som finns där inne är ett litet bord med ett glas vatten och en stol. Det stora fönstret täcker hela den vänstra väggen och jag går med skakiga ben och ställer mig bakom det. På andra sidan glaset är det mörkt, jag kan se några skuggor men de går knappt att urskilja. Advokaten tittar snabbt på mig innan han sträcker sig till höger och slår på ljuset.

Lutandes mot väggen bakom honom stod han bredvid tre andra män, med både hand- och fotbojor. Hans hår hade växt och hängde ner till axlarna. De gråa kläderna han hade på sig gjorde nästan att han smälte in i omgivningen och de fick honom att se liten och försvarslös ut. Det gjorde mig glad. Men så skrek en av vakterna till och han öppnade ögonen.

Jag var direkt tillbaka i det tillstånd jag var för två år sedan. Konstant fylld av rädsla och ångest. Jag kände mig mindre än allt och det ända jag ville var att vända bort blicken. Men det gick inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte stänga ögonen. Tårar började rinna nerför mina kinder och bilder från den där kvällen kom tillbaka. Hur kunde jag inte ha sett det komma? Jag trodde att jag kände honom så bra, hur kunde jag luras så lätt? Men han och allt blod. Mitt blod. n tarså lätt? kunde jag luras så l komma? kom tillbaka. Maten, vinet och allt blod. Mitt blod. n tarhar ett sätt att lätt komma någon nära, och när man själv blir utsatt för det märker man det inte. Man vet inte hur farlig han faktiskt är, och man kan inte heller se det.
     Hans yttre strålar ut trygghet och självsäkerhet. Han får en att känna sig som att man är den viktigaste personen i världen.
Det charmiga leendet och de isblå ögonen lurar en. Men man märker en skillnad i de där ögonen. De förändras. Redan efter några gånger man träffats kan man märka en liten skillnad. Då har den där klara blå färgen hunnit avta. Istället finns ett mörker.
     Tittar man riktigt noga ser man det absolut fruktansvärda som finns där. Har man tur så ser man det innan det är för sent. Allt det som är hemskt med honom gömmer sig bakom den stiliga fasaden som är han.
     Sen börjar det. Besattheten. Plötsligt vill han alltid vara tillsammans, alltid sitta nära och aldrig släppa händer. Nämner man något om det kommer ilskan. Den bubblar upp inom honom och man kan känna hur greppet om handen hårdnar. Det är också då medkänslan försvinner. Man börjar märka alla hans lögner som han själv förnekar. Han vägrar lyssna på förklaringar och får utbrott för ingenting. Mänskligheten finns inte längre kvar och allt han säger är bara fel.
     Sista gången man ser honom har de vackra isblå ögonen bytts ut till ett par ögon fyllda av vansinne och mörker. Det är också troligtvis de sista du kommer att se.

Jag visste att han inte kunde se mig, men ändå fick jag känslan av att han visste att det var jag som var där bakom glaset. Det kändes som att han borrade in blicken i mina ögon och granskade mig. Så plötsligt log han på det sättet som för några år sedan skulle ha fått mig att släppa allt bara för att få vara med honom. Nu ger det mig kalla kårar och jag kan knappt andas.
Han viskar något och all luft går ut mig. Vakten slår honom hårt i bakhuvudet men det är redan försent. Känslorna slår ner som en bomb, krasch, och övertar min kropp. Bara att höra hans röst får mig att skaka av skräck och ilska. Jag dunkar handen mot fönstret och han skrattar åt mitt försök att komma åt honom. Men sanningen är den att om jag skulle vara på andra sidan fönstret i denna stund så skulle han inte skratta länge till. Han har dragit fram en sida av mig som jag inte känner igen. En sida av mörker där allt jag vill ha är hämnd. Den är starkare än mig och jag kan inte kontrollera min kropp. Jag slår och slår men inget händer. Jag ser svart och det enda jag hör är hans hesa skratt.

Sakta börjar jag komma tillbaka och först nu kan jag känna hur hårt mina händer är knutna. Naglarna har grävt sig in i handflatan och knogarna är vita.
     Lampan i rummet har släckts och jag kan se min spegelbild i fönstret. Mascaran har runnit och mina ögon är rödsprängda. Hela jag skakar och innan jag vänder mig om för att gå, tittar jag advokaten i ögonen och säger:

- Det är han.

Jag fick samtalet om att de hade häktat honom i förra veckan. Jag bröt ihop i samma sekund. Polisen jag pratade med berättade att jag inte var den enda kvinnan han gjort detta mot. Det hade varit flera. Under hans liv hade han hunnit med att mörda och våldta tretton kvinnor och barn, fjorton med mig inräknat. Det var bara två av oss som överlevde.
     Fram tills den dagen de tog fast honom hade jag ständigt levt i en värld där jag hela tiden var rädd. Det har gått två år sedan jag blev våldtagen, knivhuggen och lämnad för att dö. Men jag lever och jag är stark. Han är ute ur mitt liv och jag har äntligen kontroll.




Cornelia K