En föraning om hoppets ljus

Jag försökte lugna mig, men det gick inte. Min far kunde inte sluta gasa. Det såg ut som att han njöt av att köra fortare än vad det stod på vägskylten. Som att gå mot rött, ta bilder på offentliga platser där det står att det är fotoförbud, eller att gå ut från livsmedelsbutiken utan att betala sina varor. Sådana saker fick honom att må bättre som människa. Det var som en drog. Jag har alltid varit orolig för honom, men när jag var ute på vägarna med honom så var inte mina nerver under kontroll.

Vägen var helt tom, träden längst vägarna var överblommande. Natten var mörkare än någonsin. Vi såg inga bilar i sikte. Det fick min pappa att gasa ännu mera. Han gasade så mycket att allt rasade. Han kunde inte sluta skratta och höjde medan radioljudet på max.
”Det räcker nu, snälla pappa jag klarar inte detta” skrek jag darrigt med rösten och kollade ner på mina slitna skor.
”Lägg ner Kajsa, håll käften” sade pappa frustrerat.
Mina ord fick honom att bli så förbannad att han slog på ratten och tutade hejvilt.
Han körde slalom på vägarna för att trigga mig ännu mera. Jag klarade inte av det mer, jag kunde inte sluta gråta. Tårarna rann ner från min kind och jag ville bara bort från allt, bort från världen till en plats där jag kände mig fri. Jag ville inte leva i den där bubblan med ångest och nervositet. Det enda jag ville var att någon skulle spräcka bubblan så jag fick komma till en bättre och finare plats.

Vägen fortsatte i en oändlighet. Det kändes som att man väntade på något som aldrig kom. Det fanns inget ljus.
Min pappa tappade kontrollen helt till slut. Jag blundade för att jag tyckte det var bättre att bara se mörker än en vansinnig far.
Sedan så var det något som fick mig att öppna ögonen. Det var något ljus som fick min uppmärksamhet. Det var ljuset från en lastbil. Krockkuddarna utlöstes och allt gick sönder. I sista sekunden sladdade bilen in i ett dike och vi hamnade upp och ner och allt blev svart. Det sista jag trodde jag skulle få höra i mitt liv var min fars skrik.

Jag satt klämd i en halvtimme innan någon uppmärksammade att jag och min far satt fast i bilen. Det var den långsammaste halvtimmen i hela mitt liv. Det kändes som att någon skulle hinna läsa klart en bibel innan vi fick hjälp.
Jag öppnade ögonen, smärtan vaknade till. Det kändes som att någon bröt mina revben i delar. Det vinröda blodet kunde inte sluta rinna och jag kunde inte vrida på mig. Det gick inte. Jag kände inte min kropp. Det var som om den var en enda stor blodig klump som jag inte kunde kontrollera.
Jag ropade på pappa med min hesa röst kanske tjugo gånger, men fick inget svar.

Det blinkande orange-röda ljuset kom sedan närmare och närmare oss. Jag hörde att ambulansmännen försökte få kontakt med mig, men jag kände att smärtan hade avtagit och att kroppen hade stängt av smärtan. Jag kände plötsligt en inre frid. Att några änglar långt bort ville få över mig till andra sidan. Det var någon som ropade på mig. Jag såg när himlens dörrar öppnade sig, och ljuset från himlen strålade. Änglaskarorna log mot mig. Jag var redo att lämna min plats på jorden.

Jag öppnade ögonen och kände stark ångest, då jag såg att jag fortfarande var kvar i mitt flickrum. Den ångestladdade bubblan var fortfarande kvar i mig.




Klara S