En krasch i livet
Alla har vi någonting som vi verkligen brinner för. Någonting som man blir sådär fruktansvärt glad av hur trälig dagen än varit. För mig är det dans. Sedan jag var liten så har mitt liv bestått av dans och det gör det fortfarande, men för drygt ett halvår sedan så fick jag uppleva något fruktansvärt. Något som skulle kunnat förändra mitt liv något ohyggligt.
Jag kände mer och mer påfrestningar i knät under danslektionerna vilket tillslut resulterade i att jag fick sätta mig på grund av smärtorna. I början försökte jag intala mig att det antingen var träningen som brände och att inte var något farligt, eller att jag faktiskt bara inbillade mig. Mer smärtorna blev större och större och tillslut blev det för jobbigt för att blunda för. Jag bestämde mig för att prova på ett knäskydd som var tänkt att ge stöd och värme till knät och i början så fungerade det vilket gjorde mig så oerhört glad. Men sedan blev det värre i knät och knäskyddet slutade fungera. Jag valde att försöka blunda för det igen, men då hamnade jag i en oerhört jobbig situation. Jag började gå snett på knät eftersom jag hade smärtor, vilket tillslut började påverka min rygg. Det blev värre och värre och tillslut kunde jag inte sitta upprätt i skolan utan att få ont i hela ryggraden och i svanken.
Vid det här läget så kändes detta så allvarligt så jag tog kontakt med en läkare som fick röntga mitt knä, men det gav inget resultat så jag valde att ta kontakt med en sjukgymnast för att verkligen få hjälp. Han berättade för mig att det kan vara att jag var stel och sedan knäckte han min rygg, nacke m.m. vilket lindrade verken. Jag gjorde återbesök hos honom 2 gånger med 3 veckors mellanrum vilket gjorde att jag mådde bättre både fysiskt och psykiskt eftersom jag trodde då att jag inte skulle behöva sluta med dansen på grund av dessa skador.
När avslutningsshowen var klar och det var dags för sommarlovsuppehåll med dansen så skulle jag och min familj till USA, vilket jag sett fram emot jätte mycket. När vi väl satt på flygplanet jätte förväntansfulla så fick jag panik. Jag hade aldrig känt sådan smärta i ryggen förut. Det värkte och gjorde ondare än det någonsin gjort och så skulle det fortsätta under hela resan. Det var en sådan fruktansvärd och obehaglig känsla.
När jag väl kom hem så blev det inget bättre. Jag hade tre veckor sedan skulle jag börja sommarjobba vilket innebar fysisk ansträngning, men ändå gav jag mig in på det. Dag ut och dag in kände jag en ständig smärta i ryggen, svanken och knät så att jag många gånger var tvungen att avbryta arbetet och lägga mig ner.
Vid den här tidpunkten började jag inse det. Jag skulle behöva sluta med dansen. Det skulle bli för stor belastning och jag skulle inte klara av det. Det kändes tomt inom mig, ja man kan säga som att allt bara kraschade för mig. Jag grät och grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Det var nu dags för skolstart och alltså ännu mer belastning för ryggen. Många gånger var jag tvungen att gå och lägga mig i skolans vilorum, vilket jag ofta låg och grät i på grund av smärtorna i ryggen men även knät. Jag mådde så dåligt om dagarna vilket också påverkade min koncentration i skolan.
Några veckor senare var det dags för dansen att börja och likt förbarmat bestämde jag mig för att ändå åka dit, eftersom jag bland annat skulle få börja i den dansgrupp som jag sett upp till under året.
Vi skulle precis börja med första övning och jag var så nervös över att ryggen eller knät skulle ge vika och att jag inte skulle klara av det.
Övning efter övning gjorde vi och jag klarade med alla. Jag kände en sådan stor lycka när träningen var över och jag insåg att jag faktiskt hade kunnat vara med på hela. Jag fortsatte att åka på mina träningar och det gick bra varje gång. Självklart värkte det till ibland och jag var tvungen att vila då och då men jag hade ändå klarat det i det stora hela.
Detta var en jobbig period i mitt liv och en av de fruktansvärdaste upplevelser jag varit med om, men som jag skrev i början; Dans är någonting som får man att må bra, så otroligt bra och det blev ännu tydligare för mig under den här perioden. Jag har fortfarande smärre problem med mitt knä och min rygg men det har blivit så himla mycket bättre sedan dansen började igen och jag kunde inte vara gladare.
Rebecka A
Jag kände mer och mer påfrestningar i knät under danslektionerna vilket tillslut resulterade i att jag fick sätta mig på grund av smärtorna. I början försökte jag intala mig att det antingen var träningen som brände och att inte var något farligt, eller att jag faktiskt bara inbillade mig. Mer smärtorna blev större och större och tillslut blev det för jobbigt för att blunda för. Jag bestämde mig för att prova på ett knäskydd som var tänkt att ge stöd och värme till knät och i början så fungerade det vilket gjorde mig så oerhört glad. Men sedan blev det värre i knät och knäskyddet slutade fungera. Jag valde att försöka blunda för det igen, men då hamnade jag i en oerhört jobbig situation. Jag började gå snett på knät eftersom jag hade smärtor, vilket tillslut började påverka min rygg. Det blev värre och värre och tillslut kunde jag inte sitta upprätt i skolan utan att få ont i hela ryggraden och i svanken.
Vid det här läget så kändes detta så allvarligt så jag tog kontakt med en läkare som fick röntga mitt knä, men det gav inget resultat så jag valde att ta kontakt med en sjukgymnast för att verkligen få hjälp. Han berättade för mig att det kan vara att jag var stel och sedan knäckte han min rygg, nacke m.m. vilket lindrade verken. Jag gjorde återbesök hos honom 2 gånger med 3 veckors mellanrum vilket gjorde att jag mådde bättre både fysiskt och psykiskt eftersom jag trodde då att jag inte skulle behöva sluta med dansen på grund av dessa skador.
När avslutningsshowen var klar och det var dags för sommarlovsuppehåll med dansen så skulle jag och min familj till USA, vilket jag sett fram emot jätte mycket. När vi väl satt på flygplanet jätte förväntansfulla så fick jag panik. Jag hade aldrig känt sådan smärta i ryggen förut. Det värkte och gjorde ondare än det någonsin gjort och så skulle det fortsätta under hela resan. Det var en sådan fruktansvärd och obehaglig känsla.
När jag väl kom hem så blev det inget bättre. Jag hade tre veckor sedan skulle jag börja sommarjobba vilket innebar fysisk ansträngning, men ändå gav jag mig in på det. Dag ut och dag in kände jag en ständig smärta i ryggen, svanken och knät så att jag många gånger var tvungen att avbryta arbetet och lägga mig ner.
Vid den här tidpunkten började jag inse det. Jag skulle behöva sluta med dansen. Det skulle bli för stor belastning och jag skulle inte klara av det. Det kändes tomt inom mig, ja man kan säga som att allt bara kraschade för mig. Jag grät och grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Det var nu dags för skolstart och alltså ännu mer belastning för ryggen. Många gånger var jag tvungen att gå och lägga mig i skolans vilorum, vilket jag ofta låg och grät i på grund av smärtorna i ryggen men även knät. Jag mådde så dåligt om dagarna vilket också påverkade min koncentration i skolan.
Några veckor senare var det dags för dansen att börja och likt förbarmat bestämde jag mig för att ändå åka dit, eftersom jag bland annat skulle få börja i den dansgrupp som jag sett upp till under året.
Vi skulle precis börja med första övning och jag var så nervös över att ryggen eller knät skulle ge vika och att jag inte skulle klara av det.
Övning efter övning gjorde vi och jag klarade med alla. Jag kände en sådan stor lycka när träningen var över och jag insåg att jag faktiskt hade kunnat vara med på hela. Jag fortsatte att åka på mina träningar och det gick bra varje gång. Självklart värkte det till ibland och jag var tvungen att vila då och då men jag hade ändå klarat det i det stora hela.
Detta var en jobbig period i mitt liv och en av de fruktansvärdaste upplevelser jag varit med om, men som jag skrev i början; Dans är någonting som får man att må bra, så otroligt bra och det blev ännu tydligare för mig under den här perioden. Jag har fortfarande smärre problem med mitt knä och min rygg men det har blivit så himla mycket bättre sedan dansen började igen och jag kunde inte vara gladare.
Rebecka A
Kommentarer
Skicka en kommentar