Dagen tillhör inte mig
Vintern ligger som en slöja över världen. Hustaken tycks svikta under den tätt packade snön och hela växtlivet är nedtvingat i en bugning utan slut- det är en oansenlig måndagseftermiddag i början av december och hela världen tycks veta om det. Allt är bedövat. Kanske är det inte så konstigt. Även människorna jag ser på gatan vittnar om årstiden. De är påpälsade- dunjackor, vantar, mössor, täckbyxor och halsdukar. Från topp till tå dolda för omvärlden. Mot den bleka himlen dansar och skriker två skator, och förbi mig viner obehagligt målmedvetna cyklister. Dagen fortgår framför mig, men någonting är fel. Någonting gnager i mig, någonting maler sönder mina innandömen. En tanke som bosatt sig i mig och likt en parasit vägrar flytta ut- att den här dagen inte tillhör mig.
Jag har så många minnen av oss två. Minnen som vaggar mig till sömns eller värmer mig när kylan smyger sig innanför tröjan. Ett av oss sittandes på en kulle en nästan tropisk sommardag. Musik dånade nedifrån, och människor flödade runt omkring oss. Din arm låg runt mina axlar- om jag eller du lagt den där vet jag inte. Om sanningen ska fram var det nog för varmt för att sitta så nära varandra, men ändå flyttade du ännu lite närmre. Solen sjönk bakom konsertscen, men jag visste att jag inte skulle frysa när kvällen kom. Nu, när min kropp darrar, längtar jag ändå inte tillbaka. Både det vackra och hemska med det förgångna är att det inte kan förändras. Åtminstone det minnet, den dagen, är något man aldrig kan ta ifrån mig.
Sommaren var vår guldålder. Sena cykelturer till vattnet, tupplurar under träd och kyssar i parker. Vi var så lyckliga då, aldrig rädda för sneda blickar eller viskande munnar. Vi märkte dem kanske inte, men de fanns likaså. Kanske trodde vi inte att vi skulle bry oss om blickarna slutade vara sneda, om de riktas rakt på oss, om de viskande munnarna höjde sitt tonläge. Är det inte synd, att man tror så mycket, utan att egentligen veta?
Och sen sorgen. En varm sommarkväll, nästan som den på kullen, då vi var så lyckliga. Vi promenerade bekymmerslöst över kullerstensgatorna. Solen liknade en blodapelsin där den på horisonten kämpade mot skymningen. Det var fredfullt i vår stad. På gånggatan där vi gick trängdes fullsatta uteserveringar med lyktstolparna och det tycktes finnas ett leende på allas läppar. På mina likaså. Vi gick hand i hand, skrattandes. Det var lyckligt, det var idylliskt. Det var kärlek.
Sedan. Två ord. Ord jag hört många gånger, men aldrig riktade mot mig. Yttrade i min närhet, javisst. Jag hade till och med tagit åt mig av dem, där jag stått bakom mina klasskamrater i den tysta massan. Men då var det annorlunda- jag hade funnit trygghet i min anonymitet. Att det var min hemlighet, att ingen visste utom jag. Det hade skyddat mig då. Nu var det som om någon rivit av min skottsäkra väst och placerat två kulor rakt i bröstkorgen.
Jävla Bögar
Aldrig tidigare har jag rört mig med sådan hastighet. Som om min kropp gått över till flytande form gled min hand ur din. Det skedde reflexmässigt, utan eftertanke. Lika reflexmässigt verkade ditt gensvar- en blick full av misstro och sårade känslor. Så många gånger vi pratat om detta. Så många gånger vi lovat oss själva att promenera vidare med höga huvuden. Jag hade svikit dig, och du lät mig veta det.
Mannen som skrikit fick inget svar. Varken från oss eller från någon civil hjälte. Vi skyndade oss därifrån, inte längre med hopflätade fingrar, trots att jag ville. Jag kände mig plötsligt rädd för min omgivning. Den kändes fientlig. Säkerheten vi tidigare känt, den självklarhet som funnits i vårt beteende var bortblåst. Vi gick ängsligt någon meter ifrån varandra, helt utan beröring. Tidigare, på gånggatan, hade vi varit en del av massan. Nu var vi utomstående, ständigt på jakt efter faror.
Den kvällen sov du i min säng, men själv fick jag aldrig en blund. Jag låg bredvid med vidöppna ögon, och kände ångern mala i mitt bröst. Timmarna gick, och till slut kom morgonen. En ny dag grydde; den var vacker, den var skimrande. Den var solens; den var fåglarnas, den var människornas på gatan. Den var min systers och den var min broders; men den var inte min. Jag såg på dig där du låg några centimeter ifrån mig. Betraktade din rytmiska andning, dina slutna ögonlock. Jag undrade vad du skulle säga när du vaknade. Hur händelsen skulle kännas i efterhand, hur den skulle påverka oss. Jag undrade mycket, men visste en sak säkert; allt var förändrat, allt var tvärtom.
Axel Ö
Jag har så många minnen av oss två. Minnen som vaggar mig till sömns eller värmer mig när kylan smyger sig innanför tröjan. Ett av oss sittandes på en kulle en nästan tropisk sommardag. Musik dånade nedifrån, och människor flödade runt omkring oss. Din arm låg runt mina axlar- om jag eller du lagt den där vet jag inte. Om sanningen ska fram var det nog för varmt för att sitta så nära varandra, men ändå flyttade du ännu lite närmre. Solen sjönk bakom konsertscen, men jag visste att jag inte skulle frysa när kvällen kom. Nu, när min kropp darrar, längtar jag ändå inte tillbaka. Både det vackra och hemska med det förgångna är att det inte kan förändras. Åtminstone det minnet, den dagen, är något man aldrig kan ta ifrån mig.
Sommaren var vår guldålder. Sena cykelturer till vattnet, tupplurar under träd och kyssar i parker. Vi var så lyckliga då, aldrig rädda för sneda blickar eller viskande munnar. Vi märkte dem kanske inte, men de fanns likaså. Kanske trodde vi inte att vi skulle bry oss om blickarna slutade vara sneda, om de riktas rakt på oss, om de viskande munnarna höjde sitt tonläge. Är det inte synd, att man tror så mycket, utan att egentligen veta?
Och sen sorgen. En varm sommarkväll, nästan som den på kullen, då vi var så lyckliga. Vi promenerade bekymmerslöst över kullerstensgatorna. Solen liknade en blodapelsin där den på horisonten kämpade mot skymningen. Det var fredfullt i vår stad. På gånggatan där vi gick trängdes fullsatta uteserveringar med lyktstolparna och det tycktes finnas ett leende på allas läppar. På mina likaså. Vi gick hand i hand, skrattandes. Det var lyckligt, det var idylliskt. Det var kärlek.
Sedan. Två ord. Ord jag hört många gånger, men aldrig riktade mot mig. Yttrade i min närhet, javisst. Jag hade till och med tagit åt mig av dem, där jag stått bakom mina klasskamrater i den tysta massan. Men då var det annorlunda- jag hade funnit trygghet i min anonymitet. Att det var min hemlighet, att ingen visste utom jag. Det hade skyddat mig då. Nu var det som om någon rivit av min skottsäkra väst och placerat två kulor rakt i bröstkorgen.
Jävla Bögar
Aldrig tidigare har jag rört mig med sådan hastighet. Som om min kropp gått över till flytande form gled min hand ur din. Det skedde reflexmässigt, utan eftertanke. Lika reflexmässigt verkade ditt gensvar- en blick full av misstro och sårade känslor. Så många gånger vi pratat om detta. Så många gånger vi lovat oss själva att promenera vidare med höga huvuden. Jag hade svikit dig, och du lät mig veta det.
Mannen som skrikit fick inget svar. Varken från oss eller från någon civil hjälte. Vi skyndade oss därifrån, inte längre med hopflätade fingrar, trots att jag ville. Jag kände mig plötsligt rädd för min omgivning. Den kändes fientlig. Säkerheten vi tidigare känt, den självklarhet som funnits i vårt beteende var bortblåst. Vi gick ängsligt någon meter ifrån varandra, helt utan beröring. Tidigare, på gånggatan, hade vi varit en del av massan. Nu var vi utomstående, ständigt på jakt efter faror.
Den kvällen sov du i min säng, men själv fick jag aldrig en blund. Jag låg bredvid med vidöppna ögon, och kände ångern mala i mitt bröst. Timmarna gick, och till slut kom morgonen. En ny dag grydde; den var vacker, den var skimrande. Den var solens; den var fåglarnas, den var människornas på gatan. Den var min systers och den var min broders; men den var inte min. Jag såg på dig där du låg några centimeter ifrån mig. Betraktade din rytmiska andning, dina slutna ögonlock. Jag undrade vad du skulle säga när du vaknade. Hur händelsen skulle kännas i efterhand, hur den skulle påverka oss. Jag undrade mycket, men visste en sak säkert; allt var förändrat, allt var tvärtom.
Axel Ö
Kommentarer
Skicka en kommentar