Andra sidan

Du går där på andra sidan vägen. Din sida av vägen och jag går på min sida. Allt är precis som vanligt. Förutom att inget är precis som vanligt. För hade allt varit precis som vanligt hade jag gått tillsammans med dig på din sida. Jag hade flätat ihop dina fingrar med mina och du hade lett ditt magiska leende mot mig samtidigt som vinden fångade ditt blonda hår. Jag hade viskat att jag älskade dig och kysst din panna precis som jag gjorde varje morgon och du hade svarat att du älskade mig också. Men nu är inget som vanligt längre och jag antar att det är därför det nu är som vanligt att vi går på varsin sida av vägen.

Det är som att vi ingick ett avtal, håll dig på din sida, så håller jag mig på min och så kan vi låstas som att vi aldrig känt varandra. Men jag vill inte låstas som att du inte existerar för mig. Jag kan inte. Jag vet att det jag gjorde var dumt och jag vet att du vet att det du gjorde var dumt. Men jag trodde att vi skulle kämpa oss igenom det. Att allt skulle bli bra igen. Men du valde att sluta kämpa. Du påstod att gnistan var borta och när jag tittade in i dina sorgsna ögon trodde jag dig. Du fick mig att släppa taget och det var inte förens senare som jag insåg att min gnista fortfarande brann för dig. Men det var försent. Du hade redan rest murarna omkring dig och lät mig inte komma tillräckligt nära för att tända din gnista igen. Jag hade sårat dig och du ville inte känna den smärtan igen så du stängde in dig i dig själv. Ingen fick komma för nära och speciellt inte jag.

När vi är i skolan ser jag hur du skrattar och skojar med dina kompisar. Du är den populära tjejen som alla vill ha som vän. Men ditt leende är inte magiskt längre och det är därför jag vet att allt bara är en fasad. Du spelar en roll för att ingen ska oroa sig över dig. Och när jag ser dig när du går ensam på vägen får jag min teori bekräftad. Jag vill springa över till dig, fånga in dig i min famn och säga att allt kommer bli bra. Men det gör jag aldrig. Istället stannar jag på min sida och låter dig gå.

Vi öppnar våra dörrar samtidigt och jag ser hur du fryser mitt i steget när du ser mig. Trots det faktum att vi står så långt ifrån varandra med en väg som skiljer oss åt ser jag dig så klart och tydligt. Jag ser hur min saknad reflekteras i dina ögon och jag känner hur din sorg tynger ned mina axlar. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde vår kärlek som var så obekymrad förvandlas till sorg som skär i hjärtat? Det finns så mycket jag önskar att jag kunde ändra på. Så mycket jag hade gjort annorlunda om jag bara hade vetat i förväg att det var så här vår relation skulle sluta. Jag hade gjort allt i min makt för att du skulle kunna titta på mig utan att få tårar i ögonen. För det kan jag säga dig. Det är det värsta av allt, att se hur mycket jag har sårat dig. Hur mycket jag har sårat den personen som jag skulle göra vad som helst för att få se glad. Men när jag nu ser dig stå på andra sidan vägen och jag ser hur ledsen du är vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Men så händer något och det händer så plötsligt att jag först inte hinner reagera. Försiktigt lyfter du din hand och först förstår jag inte varför. Men sedan inser jag att du vinkar åt mig. En snabb vinkning innan du sänker handen igen. Förundrat tittar du på handen som om du inte är riktigt medveten om vad du precis gjorde. Men gesten var så välbekant. Som om det var en vän man tappat kontakten med men som man har så många minnen med. Så det spelar ingen roll att det var länge sedan man sågs, man är fortfarande vänner och allt känns precis som vanligt. Det är precis så det känns nu. Som om inget har förändrats trots att allt har det. Och det är därför jag inte ens blir förvånad när jag ser att jag också lyft min hand för att besvara din vinkning. Rörelsen får dig att slita din blick från din hand och istället lägga den på mig.

Det är något i din blick som får mig att hålla andan. Du tittar på mig så intensivt att jag nästan känner mig naken. Jag känner hur alla murar jag rest runt mig själv rasar och jag måste hålla i mig i trappan för att inte ramla och när tårarna kommer gör jag inget för att hålla dem tillbaka. Sakta sjunker jag ihop på trappan och lägger huvudet i mina händer. Du måste veta att det här är första gången jag tillåtit mig själv att gråta över dig. Jag har alltid trott att jag inte hade någon rätt att vara ledsen för att det var mitt eget fel att det blev så här. Att det inte fanns någon annan att skylla på än mig själv. Men när du tittar på mig med de där ögonen som jag saknat så mycket kan jag inte hjälpa det. Jag förstår att det inte finns någon chans att allt kan bli som vanligt igen.

Sakta lyfter jag på huvudet och till min stora förvåning ser jag att du fortfarande är kvar och att du också satt dig ner. Men din blick har förändrats. Istället för att titta på mig hårt och intensivt är dina ögon nu mjuka och fulla med medlidande och jag inser att det här är första gången som du förstår att jag också lider över det här. Att det inte bara är du som är sårad. Efter vad som känns som en evighet sliter du bort din blick från mig och reser dig upp. Först vågar jag nästan hoppas att du är på väg mot mig när du går ner för trappan. Men istället för att gå över vägen stannar du kvar på din sida och börjar gå mot skolan. Men det är okej. För även om du stannar kvar på din sida och aldrig kommer tillbaka till mig vet jag att du kommer bli okej. Och det är det enda som betyder något för mig. Men du får aldrig, inte ens för en sekund, tro att jag inte älskar dig. För det gör jag, mer än du förstår, och det är därför jag låter dig gå.

Caroline K