Hur nära är nu?

JAG, 17.09

 

Regnet smattrade på fönstret utanför det lokala kaféet, dropparna föll först långsamt, sedan snabbt, snabbt ner.

Koppen med kaffe var sval sen längesen, och mitt bordeaux-röda läppstift hade lämnat tydliga spår i det vita porslinet. Jag sjönk ner i fåtöljen där jag satt och vandrade med blicken ut mot fönstret, till livet utanför. Människor sprang till höger och vänster för att inte bli dyngsura av regnet som inte såg ut att sluta på ett tag. Några lyckliga hade paraply och strosade sakta runt på gatan, en del hade med sig blöta hundar i koppel som verkades trivas allt för bra i det inte längre duggande, utan snarare spöregnet. Något i det kalla, mörka såg så fel ut i den annars vanliga hösteftermiddagen, men jag kunde inte tolka in var det var.

 

Den varma kafélokalen jag befann mig i doftade ljuvligt av bakverk och nybryggt kaffe, och ur högtalaren kom det gamla låtar från 80-talet.

Plötsligt plingade det på dörren, och in kom en kvinna, i kanske sena 30-årsåldern. Hon var inte längre än mina 160 centimeter, men såg ändå mycket mogen och världsvan ut. Hennes långa guldblonda hår var uppsatt i en stram hästsvans och hennes ögon var noga markerade med svart. Hon kollade försiktigt runt i rummet, som att hon skulle se någon där. Kanske skulle hon dit för att möta en person? Jag vet inte. Men hon slutade söka runt när hon såg mig.

 

I en fåtölj i ett mörkt hörn, endast upplyst av en svag lampa. Praktiskt taget undangömd, men ändå tillräckligt synlig för att hon skulle se mig. Där satt jag, och tittade tillbaka under min mörka lugg. Det hade slutat regna utanför fönstret, men inga personer var synliga.

Kvinnan kom närmare och satte sig till slut i den tidigare tomma stolen framför mig. Utan att säga ett ord alls. Ingen annan verkade tyckas se henne, eller det obegripligt bisarra i sättet hon rörde sig på.

 Jag fick obehag av den udda händelsen, så jag packade ner mina saker för att lämna kaféet och gå ut. Det hade ändå slutat regna.  

 

Luften utomhus var sådär isig och torr som den bara är på hösten, det hade börjat bli riktigt kallt snabbt. Varje andetag gjorde ont av kylan, och jag ångrade mig, ville tillbaka. Men det kändes fel och obehagligt minst sagt, så jag fokuserade på att gå längs gatan som var upplyst gult av svaga gatlampor.

 

Plötsligt kände jag en hand krama till lätt på min axel. Sedan förstod jag allt.

 

DU, 17:09

 

Om det är något jag ångrar så är det att jag inte tog med mitt paraply. Det var min första tanke när jag sprang igenom Örebros hala gator. Jag knäppte kappan och drog åt halsduken, det hade blivit ruskigt kallt. Eftersom vädret inte blev något bättre smet jag in på närmaste kafé.

 

Ljusslingorna i taket lyste varmt mot taket. Personalbiträdet bakom kassan log när jag steg in framför montern med alla olika nybakta bakelser. Jag for med blicken runt i lokalen, något kändes obehagligt bekant men jag kände inte igen någon. Jag var ändå lite småhungrig så jag beställde en vanlig latte och en kanelbulle som såg helt okej ut. Ställde mig för att betala när jag tycktes se något bekant. I ett svagt upplyst hörn i andra änden av kaféet, så jag kunde inte riktigt se vad - eller vem - det var.

Så fort allt var betalat och latten var i min hand och värmde, började jag gå längst bort i rummet, mot hörnet där jag nu tydligare kunde se att någon satt. Det var som om personen hade en dragningskraft, som om vi var två starka magneter som sögs mot varandra.

 Efter några sekunder tvekande valde jag att sätta mig i fåtöljen framför personen, som visade sig vara en ung kvinna. Jag tittade på henne, visste inte vad jag skulle säga. ”Hej jag tycker du är så sjukt bekant?” Nej, så kan man inte säga. Hon lutade sitt huvud nedåt, så kunde inte se hennes ansikte ordentligt. Jag visste ändå inte vad det var jag drogs till i henne, så jag sjönk ner i fåtöljen och tog en försiktig tugga på den uppvärmda kanelbullen.

 

Plötsligt springer hon framför mig iväg. Bort från mig, ut på gatan. Jag vet inte hur man ska reagera i en sådan här situation, men man ska i alla fall inte springa efter. Trots det så var det precis det jag var på väg att göra.

Jag drack upp latten i ett drag, lämnade den halvätna bullen på bordet. Tog på mig min kappa och drog halsduken runt mitt huvud. Det plingade till när jag öppnade dörren från kaféet, och till min stora glädje regnade det inte längre.

 

Det var redan mörkt ute, och gamla lampor på gatan lyser inte tillräckligt stark för att se var någon gått. Med lite fummel och en något starkare ficklampa på telefonen lyckades jag ändå hitta henne lite längre bort.

Jag samlade mod, gud vad töntigt men det var exakt så det var, och sprang fram till henne. Råkade i mörkret trampa i några färska vattenpölar så när jag kom fram var jag andfådd, var tvungen att stanna och andas. La sedan en hand på hennes axel. När hon vände sig om och jag kunde se hennes ansikte blev jag först lätt chockad, sedan förstod jag allting.

 

Du var jag, och jag var du. Fast i olika tider. Vet inte hur det blev så fel, att vi hamnade i samma tid, samma universum. Så mycket med det här var fel men det kändes på något udda sätt ganska normalt. Vi log mot varandra, sedan gick vi åt varsitt håll.

Aldrig har något varit detsamma sen dess.

Alice W