Jagad

Han stod inne i den röda gamla ladan, han kände lukten av gammalt blött hö som ingen orkat tagit reda på. Gamla hästvagnar och andra gamla saker stod på det stampade jordgolvet, på loftet ovanför honom var det fullt med hässjestör och när den kalla vinden susade genom ladan stod han på helspänn. Det kändes som att loftet skulle falla ner över honom. Han kikade försiktigt genom springorna med sina isblå ögon och såg dimman som låg över åkern. Den han nyss hade sprungit över så det smakade blod i munnen. Han tog av sig sin svarta mössa försiktigt för att inte den orangea nya tjocka vinterjackan skulle prassla allt för mycket. De bruna små lockarna böljade fram och han ryckte på huvudet för att få bort håret från ögonen. Han var rädd.   

... 

Linda och Oliver var ute och gick deras vardagliga morgonpromenad. Dom skulle gå lite längre idag eftersom dem skulle till Ica och köpa mjölk till dagens frukost. De kom fram till Ica och Oliver valde att vänta utanför i den kalla friska vinterluften. Det var riktigt kallt ute och den stickiga träbänken Oliver satt på var iskall. Bilar svischade fram och tillbaka, och in på parkeringen kom en röd gammal rostig Saab. Ur bilen klev en gammal dam ut. Hon hade blont lockat hår, på huvudet hade hon en stor pälsmössa och runt halsen hade hon en pälshalsduk som nästan såg ut som hon virat en räv runt halsen. Hennes röda läppstift var utanför läpparna och Oliver kände doften av damparfym i lång väg. Med ostadiga steg på höga klackar närmade hon sig Oliver. Hon ställde sig framför honom.  

-Hej du! Sa hon och låg brett, med sina stora bruna ögon såg Oliver läppstiftet på hennes tänder och kände nu också en stark lukt av rök. Oliver tog några steg bak och kände sig rädd, vem var hon och vad ville hon mig tänkte han. Jag skulle ju bara stå här och vänta på Linda tänkte han. Damen närmade sig Oliver ännu mer och tittade storögt på honom. Han blev rädd och sprang iväg.  

 

Nu var det bråttom, Emils försovning hade gjort honom sen. Mamma hade åkt till jobbet tidigare samma morgon och kunde därför inte väcka Emil. Han satte hastigt på sig mössan och den orangea nya vinterjackan. Han slängde upp ytterdörren och möttes av vinterkylan. Himlen var grå och det var mulet. Han klev ut och det knarrade under skorna av snön. Emil lyfte på blicken och såg Oliver på andra sidan vägen. Oliver som Emil var rädd för efter att de hade lekt tillsammans för några år sen, när Oliver inte fick ha det som han ville så blev han arg och började jaga Emil. Hans mörkbruna stora ögon stirrade på Emil. Han tog ett djupt andetag och halkade ned för trappen och precis som en skridskoåkare halkade han fram på plattorna ut till gatan. Emil kände sig stressad eftersom han var sen till skolan och hade Oliver flåsandes i nacken. Med ben stela som två pinnar och hjärtat dunkande som en galopperande häst i bröstet så kände Emil plötsligt något på hans rygg. Emil ryckte till av reflex och vände sig om försiktigt för att inte halka på den hala isen. Där stod oliver, han närmade sig Emil hastigt och knuffade till Emil på axlarna. Den kalla isen under hans fötter var hal och han kände hur hans fötter långsamt började glida iväg. Innan Emil hann reagera så låg han med Oliver över sig. Det brände i bakhuvudet som han slagit i isen. Han blundade hårt och kände hur det brände i ögonen när tårarna kom. 

 

Hur kunde det bli såhär? Oliver hade råkat knuffa Emil så han hade skadat huvudet.  Det var inte meningen. Han kände hur Emil vred sig under honom, han tog sig åt sidan för att Emil skulle kunna resa sig upp. Emil flåsade till och sprang iväg. Oliver fick en ångerfylld känsla i kroppen, som om han bara ville spola tillbaka tiden från början. 

 

Den nya jackan hade nu fått blod på luvan men det var inget som Emil hann tänka på nu. Han började springa det snabbaste han kunde och i öronen hörde han hur Oliver började flåsa efter honom. Han blev stressad och det kändes knappt som att han kunde andas. Emil sprang över den stora åkern som hade täckts av vit snö under natten. Emil vände sig om och såg Oliver vid vägkanten. Oliver! Kom hit genast! Det var en arg skärande röst som Emil hörde. Oliver hörde nog också rösten men det var något som Oliver själv fullständigt struntade i just nu. Vid åkerns slut stod det en övergiven gammal lada, den röda färgen hade börjat flagna bort och de stora svarta ladudörrarna hängde på snedden. Emil tog tag i den stora dörren som gnisslade när han öppnade den försiktigt. Han såg inte Oliver längre men hörde hur han dunsade i marken för varje steg han tog i snön. Han smög sig in i ladan och gömde sig i ett hörn bakom några hästvagnar.
 

Medan Linda hade börjat ropa på Oliver hade han tappat bort Emil, han hade sprungit iväg när Oliver vände sig om mot Linda så nu visste han inte längre vart Emil var någon stans. Han smög i Emils fotspår över åkern när han plötsligt hörde Linda ropa igen. Oliver, kom hit

 

Han stod på helspänn inne i ladan, genom springorna såg han dimman som låg över åkern. Åkern som han nyss sprungit över så det smakade blod i munnen. Vad det var för fel på Oliver som inte lyssnade på Linda undrade Emil. Hans orangea vinterjacka prasslade när han försiktigt försökte ta sig ut ur ladan. När han var ute ur ladan så tittade han försiktigt runt hörnet och såg Oliver gå mot Linda. Han kände hur han andades ut, en lugn ström gick igenom hela hans kropp.

 

 -Kom till Mamma jag har godis i fickan! Sa Linda och tog ena handen i fickan och satte sig på huk.  

-Du får inte springa ifrån mig sådär igen, jag blir jätteorolig. Sa Linda medan hon tog fram Olivers halsband ur jackfickan. Oliver viftade ivrigt på svansen och tittade på Lina med sina stora bruna ögon medan hon strök en hand över hans svarta korta päls.


Anja A