Novell

Jag springer ut ur arenan tillsammans med alla andra fans. Folk skriker och nu inte för att de var glada och exalterade utan för att de var skräckslagna.   

Jag står utanför den gigantiska arenan. Det enda jag ser är en stor vägg som sträcker sig upp till molnen. Det står med stor text Friends Arena och det var här han skulle spela. Jag kände hur det bubblade inom mig, jag var så glad men ändå så nervös. Tänk så skulle det inte bli som jag har tänkt mig? Kön jag stod i ledde ända från Entrédörren till stora vägen, jag kände mig som en i mängden eftersom att alla hade svarta jeans och en tröja med Harry Styles på.   

 

Direkt när jag kommer in i arenan så är det något som inte känns rätt. Alla ser så glada och exalterade ut men jag kan inte, någonting var inte rätt. Jag hittar min plats som var på en av sidorna av arenan där man kunde se över hela arenan. Efter jag har satt mig så kollar jag runt i arenan, det första jag lägger märke till är det öppna taket, tänk när det blir mörkt och stjärnorna lyser upp hela arenan.  

 

Jag står backstage och övar på min sång, min hals kliade som att det var tusen nålar som stack. Bara min röst håller hela konserten. Just när jag ska ta min halstablett så kommer min maneger.  

·         Harry, du vet att vi kan ställa in konserten?   

·         Men om jag ställer in, så kommer fansen att bli besvikna, och det är mycket värre än att ha ont i halsen.    

Jag lägger tabletten på tungan, det bränner som om jag skulle ha en brännässla på tungan. Det är femton minuter kvar tills jag ska ställa mig på scen och jag hör redan hur arenan börjar bli full med skrikande fans.   

 

Snart ska han komma ut på scenen, jag börjar räkna ner tillsammans med de andra fansen. När jag hör hans röst så lyser mina stora bruna ögon upp, jag drar in andan, mina mungipor dras till ett stort leende på ansiktet. Jag skriker så högt så det känns som att mina lungor ska hoppa ur bröstkorgen men jag fortsätter att skrika. Men lyckan varade inte så länge det är något på himlen, först ser jag bara en röd lampa som blinkar och åker fram och tillbaka men sedan ser jag att det är en helikopter, men helikoptern åkte iväg lika fort som den kom.    

 

Jag springer upp för trappan, bara ett trappsteg kvar sen är jag uppe på scen. Strålkastaren som lyser på mig när jag står på scen bländar mig, jag känner hur min röst är på väg att ge upp men så fort jag får chansen så tar jag en klunk vatten och fortsätter sjunga. Det är så mäktigt att vara på scenen, känslan när jag står på scenen är helt obeskrivlig. Hjärtat dunkar så fort, jag svettas men ändå inte. Men jag får en sådan energi, jag hoppar runt på scenen, jag slänger med mitt bruna lockiga hår. 

 

Jag kollar på publiken jag ser att många kollar upp mot himlen, vad är det dem kollar på? Jag tittar upp och ser att det är tre helikoptrar som flyger runt på himlen, jag kommer bort från sången och fokuserar bara på helikoptrarna och känner hur jag tappar min röst. Rösten börjar darra och jag får en voicecrack, hela publiken blir knäpp tyst och man kan höra helikoptrarna flyga runt på himlen.   

 

Vad är det som händer? Jag börjar smått svettas och känner hur mitt hjärta börjar slå fortare. Jag sätter upp mitt lockiga hår i en hästsvans för att få mig att tänka på något annat. Jag hör hur folk börjar små prata om vad det är som kan hända eller kommer hända. Jag sätter mig ner på min plats och försöker hitta andan, mina händer börjar stickas och börjar tappa känseln på halva ansiktet. Nej, inte nu, jag håller på att få en ångestattack och jag känner hur den kryper mer och mer fram.  

 

Jag går bak till mitt band, och säger till dem att jag vill sjunga en sista låt innan vi avslutar konserten. Vi bestämmer oss för att jag ska sjunga "Sign of the times". Fansen börjar skrika igen och allt är som vanligt, publiken sjunger med och alla tar upp sina mobiler och sätter på ficklampan. Det var som att stjärnhimlen hade kommit ner till arenan.  

 

Jag satte på ficklampan på min mobil och höll upp den medans Harry styles sjöng. Varför inbillade jag mig så mycket innan? Det ända som hände var bara att han fick en voicecrack och inget mer. Nu började min ångest och förvinna och jag kunde le igen och inte känna någon stress. Jag kollar ut i arenan hela arenan lyste upp utav alla ficklampor, men när jag kollar åt sidan på den sektionen av stolar bredvid mig så är det som ett jätte ljus. Det var nästan som att en av stjärnorna på himlen hade trillat ner i publiken. Sen hör jag bara en smäll. 

 

Jag hör hur min maneger ropar på mig, men jag står bara där, helt stel på scenen. Vad var det som hände? Folk skriker och springer för sina liv, alla trycks ihop, de ramlar på golvet och stolar ligger huller om buller på golvet så vissa kan inte ens ta sig ifrån sin stol. Jag rycks ifrån scenen och min maneger säger åt mig att hoppa in i bilen och att jag ska åka så långt härifrån som möjligt.  

 

Jag springer ut ur arenan tillsammans med alla andra fans. Folk skriker och nu inte för att det var glada och exalterade utan för att de var skräckslagna. Jag ser knappt utgången eftersom att alla är som en flock flodhästar, jag blir trampad, folk drar i mitt hår, det är så trångt här inne så jag får knappt någon luft. Mitt hjärta bultar så snabbt, jag är så rädd just nu, tänk om jag dör. Den tanken slog mig just i denna sekunden, jag stressade bara upp mig ännu mer och kände att jag började kallsvettas. Jag känner hur det är någon som rycker tag i mitt hår och jag flyger tillbaka, ja hamnar på golvet och kan inte ta mig upp. Jag försöker att kravla mig ifrån folkmassan så att jag kan ta mig upp på fötterna igen. Precis när jag ställer mig upp så blir det helt vitt, jag hör hur folk börjar skrika ännu mer och det var det sista jag hörde innan allt blev svart.


Lovisa B