Promenaden

Där sitter dom nu. I hans knä känner hon sig trygg. När solen sakta lyser igenom höstträden och avbildar ett lövverk på trägolvet i hans vardagsrum känner hon sig lugn.

För det mesta är han lugn och sansad, stressar inte upp sig i onödan och är inte särskilt orolig av sig, men när det kommer till henne kan han gå från noll till hundra på en hundradels sekund. Han sitter i bilen och kör i nittio mot ett brådskande affärsmöte. Borde han vara stressad? Nej, det är en alldeles för fin höstdag för att slösa energi på sådant. När han öppnar bilrutan för att få lite frisk luft möts han av en kall doft av höstlöv och han känner sig som ett med naturen. Inte en tanke på henne far genom hans huvud.

Varför kan han aldrig lita på henne? Varför måste han alltid ha koll på vart hon är? Varför måste hon alltid stanna inne när han ska iväg. Hon vill vara med honom och alltid umgås, men han låter henne inte. Hennes sinnen är i en röra, men hon måste reda ut den eftersom klockan är mycket. Där ligger hon nu kvar i sängen med dem blommiga lakanen som luktar som rosorna i motivet. Hennes favorit. Fastän han gick upp för länge sedan valde hon att ligga kvar och blunda och falla tillbaka i världen där hon bestämmer över sig själv. Han skulle visst bort, hon hade tyckt sig hört han lämna huset för en stund sen. Det är helt tyst i huset och det enda som hörs är den stillsamma klockan i köket. En gammal klocka av guldig metallisk färg från något utland. Hon ligger ofta och tänker på vart den kan vara ifrån. Innan hon reser sig tar hon ett djupt andetag. Sedan sätter hon sig upp, sträcker på sig som en katt och går ut i köket. Köket är en kyrkogård, dödstyst och ensamt så hon fortsätter ut i hallen och märker att ytterdörren står på glänt. Röran i form av hennes huvud får en fast form och hon samlar sig. Tänk om jag skulle gå ut. Tänk om jag skulle göra så som han inte tillåter mig. Hon trippar fram till den mörka dörren av ekträ och kollar ut på den grova stentrappan och stengången som snirklar sig ut i den lilla trädgården. Aiolos möter henne med en kall höstvind och hon drar sig instinktivt tillbaka en bit.

Tiden börjar rinna iväg. Han skymtar byggnader längre bort längst den smala landsvägen som omfamnas av höstlöv i formation av ett orangegult hav. Undra vem som bor i det här lilla samhället. Små vita hus, som stjärnor mellan träden står dom utplacerade. En dörr öppnas och en man med sina barn lämnar deras dystra och nedsläckta hus. Mannen låser dörren och han förstår att dom blir borta ett tag när det slår honom.

Träden ute på gatan är fina. Inte alls likadana som dom på hans trägolv i vardagsrummet. Dom här är verkliga och gröna med grova bruna stammar. Hon fortsätter ner den smala gatan med en stor gröngul häck som stäcker sig som en mur och täcker hennes vänstra sida. Det tar stopp när hon får syn på en äldre man som närmar sig. Vem är han? Varför går han mot mig? Rädslan fyller henne och hon känner paniken krypa upp längst hennes hals. Nu vill hon bara krypa under jorden och aldrig komma upp igen, men hon förstår att den möjligheten knappast finns. Den gröna väggen på hennes högersida känns oändlig när hon skyndar sig. Vad har jag gett mig in på? 

Stressen sträcker sig över hela kroppen i form av kalla kårar. Mötet är inte längre relevant, han måste hem. Hur kunde han vara så dum? Tänk om något hänt henne. Tänk om någon har varit hemma och tagit henne. Han ökar farten och färden hemåt blir kortare för varje sekund som går, likaså blir han allt nervösare. Tänk om hon rymt. Vad ska han göra då?

I hallen är det tyst och mörkt och huset verkar nedgånget när det är såhär mörkt. Det bruna föremålet framför hans fötter ligger som en död hund framför honom och det tar en sekund innan han känner igen mattan. Han skyndar sig in i köket och kollar på stolen där hon alltid brukar sitta. Ingen där. Paniken fyller hans ihåliga samvete och när han inte hittar henne i resten av huset fylls han av ett av med kyla och ångest. Hon är borta och det beror på hans misstag.

Ytterdörren är nu vidöppen. Konstigt, hon kunde så väl minnas att det bara var på glänt. Hon smyger in och hör någon i rummet bredvid. Hennes kropp är paralyserad, musklerna lyssnar inte på hennes skrik efter att springa därifrån. Vad ska jag ta mig till? Jag måste göra något, och hon fattar snart mod nog att gå fram till dörrkarmen. Där är han, helt still står han. Hon känner sig inte arg längre, utan lite skrämd. Hon får knappt fram något, men ett litet läte.

Där står hon. När han vänder sig om och märker henne i dörrkarmen. Havet töms ut och han känner sig plötsligt torr och varm inombords när sätter sig ner på golvet och känner en enorm lättja. Hon går fram till honom och han stryker över ryggen. Han stryker hennes päls och säger att han aldrig ska tvivla på henne igen. Orden är tillfredställande och hon jamar till svars.

 

Där sitter dom. I hans knä känner hon sig trygg. När solen sakta lyser igenom höstträden och avbildar ett lövverk på trägolvet i hans vardagsrum känner hon sig trygg. Tiden förflyter men inte några tankar på något annat än varandra genom deras huvuden.


Olof E