Skyddsängeln och skyddslingen

Skyddsängeln och skyddslingen

Det var en gång två unga män som levde helt separata liv: den ena jobbade som skyddsängel, den andra var en helt vanlig universitetskille. Deras liv var parallella linjer, de fortgick jämsides med varandra utan att mötas. Ända tills den dagen då ödet hade planerat något annat.

Tom satt på den vanliga bänken med sin bruna, krulliga kalufs och åt sin macka. Han skulle snart tillbaka till universitetet för att plugga, men han åt lugnt sin senapsmacka och betraktade omgivningen.

Oliver var sen, som vanligt. Hans nästa skyddsängelpass hade börjat för 15 minuter sedan så han gick raskt dit hans skyddsling för dagen befann sig. Oliver beskyddade uteslutande människor i den här staden och ingrep när ödet skulle drabba människor som egentligen borde leva i många friska år till. Till hjälp var hans hud ogenomträngbar, och så hade han ett tidur som visade hur lång tid det var kvar innan olyckorna skulle ske. Nu var Oliver på torget och han siktade in sig på att hålla sig nära sin skyddsling tills faran kom.

Tom hade nästan ätit färdigt sin senapssmörgås när han såg en kostymklädd man skynda in på torget. Den unga mannen hade en energi som gjorde att Tom genast uppmärksammade honom. Han såg liksom solig ut. Mannen tittade ut över den öppna ytan och styrde konstigt nog stegen mot Tom och satte sig bredvid honom.

-Hej, sa Oliver och sträckte fram handen till den unge mannen framför honom som hade senap i ena mungipan. Oliver hade sett honom förut och han visste redan att han hette Tom. Tom tog förvirrat hans utsträckta hand.

-Så vad heter du? frågade Oliver och funderade på om han skulle göra Tom uppmärksam på sin senapsfläck eller inte.

-Tom. Och du heter…? replikerade han, kisade med ögonen för att försöka upptäcka om de hade träffats förut. Tom insåg att han nog hade sett denne mannen förut på stan, men de hade aldrig haft kontakt.

Oliver i sin tur kom på sig själv med att betrakta hur Toms lockiga hår föll ned i pannan. Skärp dig, sa Oliver till sig själv, du är faktiskt ute på ett jobb.

-Jag heter Oliver, svarade han. Trevligt att träffas.

-Ville du något särskilt eller? sa Tom på ett så trevligt sätt som möjligt efter några sekunders tyst förvirring.

-Jag ville bara introducera mig själv, jag tyckte att du såg trevlig ut. Du har något som tilltalar mig, meddelade Oliver och bestämde sig för att spela kärlekskortet. Han tog bara till det när människor var extra misstänksamma mot att främlingar utan någon agenda kunde ta kontakt med dem. Men han spelade det också av en annan anledning.

Tom betraktade mannen framför honom, han som tydligen hette Oliver och som tyckte att han var tilldragande.

-Jaså, på vilket sätt är jag tilltalande? frågade han.

-Jag tror att det var ditt hår, svarade Oliver. Det är väldigt tilldragande, sa han och log ärligt.

När mannen bredvid honom faktiskt hade erkänt att han fann Tom intressant så kunde Tom erkänna för sig själv att denne Oliver föll honom precis i smaken. Men allt han sa var:

-Du ser inte så pjåkig ut själv! Tom himlade inombords. Hans kapacitet att ge komplimanger var ungefär på en förälskad sjuårings nivå.

De log mot varandra och Toms smilgropar trädde fram, vilket gjorde att Oliver fick lust att verkligen sträcka fram handen och smeta bort Toms senapsklick.

-Du, det här låter kanske lite framfusigt, började Tom, men eftersom vi redan har avklarat att du tycker att jag och mitt rufsiga hår är ”tilldragande”, så kanske du skulle vilja ta en kaffe med mig?

-Absolut, svarade Oliver och förvånades över hur lite tid det tog för Tom att värmas upp, han verkade inte vara en sådan person.

-Ska vi gå till Denises café?

Oliver nickade till svar och medan de tillsammans reste sig upp och började vandra mot cafét frågade Tom sig själv vad som just flugit i honom. Att vara sådär rättfram var något han sällan vågade vara med främlingar, men Oliver kändes annorlunda. Det kanske var hans solighet.

Väl inne på cafét beställde de var sin bärbar kaffemugg, och snart var de ute på gatan igen.  Oliver insåg att han inte visste vad sitt varnande tidur visade: han hade helt och hållet tappat bort tiden i Toms sällskap. Han stannade därför till på trottoaren och började leta i sin jacka. Han blev alltmer orolig, han behövde ju veta hur lång tid det var kvar innan han skulle rädda mannen framför honom! Och äntligen, i sista fickan hittade han tiduret och langade snabbt upp det i handen. Oliver drog ett rosslande andetag, det var bara 15 sekunder kvar.

Alla Olivers instinkter sattes på med ett knapptryck och han scannade snabbt igenom trängseln på gatan. Där, tio meter bakom Tom stod det en man med en svart pistol, med mynningen riktad mot Toms intet ont anande huvud. Oliver tog kvickt tag i Toms arm och vände snabbt bort honom från faran, allt medan han själv sträckte fram sin hand till platsen där Toms huvud just var. Förövaren hann inte se bytet bland alla människor och avfyrade sitt skott, alltmedan Tom förstod att något stod fel till. Han fick se hur Olivers utsträckta hand mötte den vinande kulan och sedan studsade bort från hans hud. Tom tog ett språng och tacklade ned Oliver till marken och det Tom trodde var säkerheten, så de föll båda ned på trottoaren. Tom förstod dock senare att Oliver inte var typen som själv behövde bli beskyddad.

Oliver tittade förvirrat upp mot Toms chockade ansikte.

-Varför tacklade du mig? frågade han.

-På grund av kulan! svarade Tom storögt.

Oliver stönade där han låg på den asfalterade trottoaren och suckade.

-Gud vad jag inte är van vid att vara den som blir tacklad vid de här uppdragen, mumlade han för sig själv.

-Men du är van vid att ta emot kulor utan att de gör någon skada på dig? frågade Tom förvirrat.

-Kanske, svarade skyddsängeln. Plötsligt insåg de båda hur nära varandra de var, Tom låg utsträckt över Olivers kropp och tyngde ned honom mot marken. Tom kravlade sig upp till sittande ställning och Oliver gjorde detsamma, men deras ben fortsatte att vara intrasslade med varandras. Nu var det med flit.

-Du är ingen vanlig person du, sa Tom tillslut, det fanns inte så mycket mer att säga.

-Nej, jag är väl inte det, instämde Oliver och bestämde sig för att äntligen ta bort den där senapsklicken i Toms mungipa, den som pockat på hans uppmärksamhet hela den här tiden. Han sträckte fram sin tumme och smetade bort den. Men Tom misstolkade situationen. Han tvekade några sekunder men insåg att det inte längre fanns någon anledning att vara blyg med den här ytterst speciella mannen som det studsade kulor ifrån. Så han sträckte sig mot Oliver, ställde frågan med ögonen och fick ett jakande svar. Tom närmade sig de sista varma centimetrarna och hans läppar mötte Olivers mjuka.

Det var en gång två unga män som levde två helt separata liv: den ena var en solig skyddsängel, den andra var en vanlig man med lockigt hår. Deras liv var parallella linjer, de fortgick jämsides med varandra utan att mötas. Ända tills den dagen då ödet förde dem samman.

Hanna B