De döda gråter inte

“Var bara lugn, kära du. Det kommer inte att göra ont.”

Kvinnan ler ömt mot mig medan hon lägger korsetten runt min kropp. Jag vet inte vad hon heter eller vem hon är. Det jag vet är att hon är här för att klä mig i det vackraste hennes kungarike har att erbjuda: en brudklänning. Hon är inte heller rädd för att hålla fast mig när jag vägrade låta henne fängsla mig i tyg. Som tur är för henne kommer inte blåmärkena att synas under lagren av vita lögner jag ska ha på mig.

När hon drar i snörena fästa i min rygg gör det ont. Jag pressas som en skalbagge under en sko. Mitt hjärta bultar hårt i ett desperat försök att få utrymme nog att slå några slag till. Kvinnan klappar mig på axeln, “Såja, såja. Bara andas.”

Jag sväljer en skälvande tugga av luft. Den bränner mig i bröstkorgen och hela vägen ner i lungorna.

Den enda jag någonsin älskat är död.

Min beskyddare.

Hon dog framför mig.

Han dödade henne.

Jag ville hålla henne, trösta henne, hjälpa henne.

Men han dödade henne.

Nu spänner kvinnan ett sönderregnat moln av tyg kring min midja. Mina fötter försvinner under det vita. Som om de inte vore där. Jag är fotlös och benlös. Oförmögen att springa.

Vi hörde honom komma.

“Göm dig!” skrek hon, “Göm dig och håll dig gömd!”

“Nej! Inte utan dig!”

“Spring nu! Jag skyddar dig! Jag slåss för dig!”

Kvinnan ryter.

“Händerna över huvudet!”

Jag drar med stor möda mina armar uppåt, sträcker mig efter takets flackande skuggor. Kvinnan lyfter klänningen högt i luften och sänker den sedan över mig. I ett enda ögonblick står jag i ett frasigt mörker.

Hennes lågor blixtrar i mörkret. Genom springan ser jag deras siluetter. Hur de kämpar. Hon och han. Jag vet inte vad han heter eller vem han är. Han slåss som om han helt mist förståndet. Hon slåss med panik i ögonen. Han skriker och sparkar och svingar sitt vapen mot henne igen och igen. Hon klöser och biter och blöder värme ur munnen. Hon är mitt sista hopp. Min enda beskyddare från inkräktaren.

Klänningen faller över mina axlar, tung som en rustning av järn. Mina gömda fötter trevar efter min tyngdpunkt på det kalla golvet. Sedan drar kvinnan åt den i ryggen, ännu ett lager av vit marmor omkring mig.

Stenarna rasar kring oss. Jag och han. Vi springer för att hinna ut innan allt faller, min hand i hans. Jag drar. Jag skriker. Jag vill inte lämna henne. Men hon ligger död under stenen.

Lågornas spegelbilder dansar på väggarna. De reflekteras från mig och mina juveler. Kronan på mitt huvud är ett svärd och mina skor är fjädrar. Jag väger ingenting. Mitt fängelse väger mer än själva luften.

***

När solen gått ner och allt är över håller han fortfarande min hand i sin. De sista trådarna av ljus försvinner utanför de målade glasfönstren och de sista slagen i kyrkans klockor tystnar. Jag säger inget. Jag gör inget utan att han leder mig. För jag är så rädd.

Jag är den perfekta. Jag är hans brud. Jag är hans skatt som han skövlat ur drakens torn. Han är riddaren i glödande rustning. Den hjältemodiga. Han som dräpte draken. Han dödade henne.

“Du är så vacker.”

Hans röst griper min axel lite för hårt. Jag ryggar inte tillbaka, varje steg hotar att störta mig. Varje andetag hotar att kväva mig.

“Jag älskar dig så, min prinsessa.”

Hans ord knäcker stenarna under mina fötter, bryter sönder takkronans ljus och fryser mitt glas till is. Han lägger sin hand om min midja.

“Nu är du min. Är du inte lycklig?”

Jag önskar att jag kunde röra mig. När jag inte svarar tar han glaset ur min hand och ställer ner det på det lilla bordet bredvid oss. Han tar mina silverfingrar i sina av stål och sänker sitt huvud för att se mig i ögonen.

“Är du inte glad att jag räddade dig, min kära? Är du inte lycklig?”

Jag ser hur han försöker. Hur han tror att han vet. Vet vad han har gjort. Vet vad han gör. Hur han tror att jag kan andas med honom.

När han kysser mig händer ingenting. Ingenting händer. Ingenting känns. Varför skulle det göra det? De som begravs under jorden känner det inte. De som sjunker till havets botten upplever inte. De som dör gråter inte.

När han håller mig stilla under sig i sängen händer ingenting. Inget hjältemod. Ingen kraft. Ingen idé. Ingen hjälp att få.

Han dödade henne.

Jag är hans. Bara hans. Inte din, inte min, inte hennes.

Utan min klänning kan jag inte andas.

För allt är gift.

För allt är taggar.

Rosentörnen.

Månen här är inte samma måne. Det ser jag när han sover.

Den är söndrig. Trasig utan henne.

Jag sitter i det trasiga ljuset. Bakom mig glöder hans andetag. Framför mig skiner mörkret.

Stenen är kall under mina fötter.

Jag stiger ut i skenet.

Jag gråter inte.

E A