Det sista hjärtslaget

Ljudet av regnet som piskar mot fönstret och respiratorns väsen är dessa enda ljud i det mjölkvita rummet. Känslan av döden i närheten är tung i luften och jag sitter på den lilla, blåa fåtöljen bredvid sjukhussängen där min flickvän, Ana, ligger.
Jag stirrar på hennes vackra, bleka ansikte som ser ut att sova fridfullt. Jag håller hennes kalla hand och känner hur känslorna kryper fram som ett smygande spöke. Det har gått sex månader och hon har inte vaknat.

Jag tar fram de vita hörlurarna och stoppar in ena i mitt öra och den andra i hennes öra. Jag trycker på play, blundar och känner hur låten strömmar in i mitt huvud, likt en vacker sång med en sorglig historia.
Känslor och minnen väller fram samtidigt och får mitt bröst att känna ett tryck av tung sorg och ångest.
Det svider av salt i ögonen men jag kniper ihop och tar emot musiken med öppna armar.

Musiken sträcker fram sin hand, hjälper mig att försvinna långt bort från verkligheten och komma till drömmarnas land.
Bilderna av goda minnen sveper förbi mina ögon, de blir snabbare och snart är det som miljontals bilder smälter samman till en. Jag kände igen minnet, det var en sommarkväll.
Anas silverblonda hår fladdrar ut genom fönstret, hon har ett klingande skratt och de bruna ögonen är vilda och glada när hon får sitt första åk i den nya, begagnade bilen. Musiken är hög. Jag sitter i förarsätet och även om min blick bör vara på vägen så fäster jag min blick på henne.

Hon möter min blick med ett stort leende på läpparna och jag faller nästan för drömmen. Det blev min nya verklighet, minnet skulle vara för evigt och tiden skulle inte ta oss framåt.
Jag glömmer bort att mardrömmen skulle komma, så snart musiken tar slut. Ett hjortdjur skuttar fram på vägen och våra skräckslagna blickar möter varandra när jag vrider på ratten i ett desperat försök att svänga bort från djuret.

Bilen svänger i farlig fart ur vägen och innan vi krockar in i en stor trädstam så vaknar jag ur min mardröm. Musiken i mitt öra tar slut samtidigt och tårar väller fram.

Tårar bara rinner på kinderna och vägrar att sluta, i skuggorna står en läkare och assistent som väntar beklagat och tålmodigt. Jag blundar och suckar, jag har lyssnat på musiken och accepterat till slut.

Jag tittar på läkaren, nickar och tar ett djupt andetag innan jag stirrar in i mobilskärmen och låter mitt skakiga finger trycka på play igen.
Musiken stiger upp igen medan läkaren går fram till respiratorn. Jag tittar på Anas vackra, fridfulla ansikte återigen och lägger min hand på hennes puls för att känna hennes sista hjärtslag.

M G