Du

Det första jag gör när jag vaknar är att tänka på dig. Du är det sista jag tänker på innan jag släcker den där lampan över sängen som alltid krånglar. Den du försökt laga så många gånger. Igår när jag gick genom korridoren i skolan, du vet den där allra längsta, då tänkte jag på dig. Du var med mig i varje fotsteg. Det kändes verkligen som att du gick bredvid och det var nästan så att jag kunde höra rytmen av ditt hjärta. Men det var ju bara hon som alltid kommer försent och som alltid får stressa sig igenom korridoren.

Lisa passerade mig med snabba fotsteg. Själv kände jag ingen stress över att komma till musiken i tid. Den skulle alltid vara kvar, alltid låta mig komma några minuter senare.

Rummet var stort och nyrenoverat, fyllt av instrument. Det luktade fräscht på något sätt som inte gick att förklara. Det stod stolar i en stor ring i mitten av rummet och jag kunde inte hjälpa att jag log lite när jag såg att regnet piskade utanför. Det smattrade på plåttaket över mig vilket fick mig att vilja dra ner ärmarna på den gråa tjocktröjan över händerna. Jag satte mig på en stol.

Jag önskar att du var här nu. Att du satt mittemot mig och log lite, precis sådär som du alltid brukade göra. Precis så, som bara du kan.

Alla kom, en efter en, in i rummet som luktade nytt. Antingen så fällde dom ner deras blöta paraplyer eller så droppade det vatten ifrån deras hårtoppar. Ingen log åt höstvädret och regnet. Men jag kunde inte hjälpa att undra om det var för att du inte var här. Musikläraren kom in i rummet sist, klädd i blåa jeans och en svart tröja med en kofta hängandes över axlarna. Hon log ett leende jag genomskådade direkt. Hon ville inte vara här i det stora rummet med regnet piskandes utanför.

"Vi ska spela trummor idag, enskilt, så vi kan kolla att ni hängt med i den här kursen." , sade hon lugnt utan vidare entusiasm. En liten klump växte i halsen, gjord av nervositet.

Du hade spelat det perfekt, eller hur?

Hon delade in oss i mindre grupper. Jag kände mest för att springa där ifrån, känna frihet och inte ångest. Men det gjorde jag inte och min grupp blev grupp nummer tre. Jag svalde och fokuserade. Såg framför mig hur jag började slå på trummornas alla olika delar. Försökte hitta pulsen som jag tränat på så många gånger innan.

Vi satt utanför det stora musikrummet i en liten blå soffa som alla knappt fick plats i. Alla andra började prata med varandra om läxor, saker som händer i helgen och trummorna. Men jag satt där, lika tyst som jag varit sedan du försvann. Det var ingen längre som brydde sig. För jag var så tyst att det numera hade blivit den jag är och det hade alla accepterat. Alla utom jag.

Vi satt i dom nya blåa sofforna och väntade på att få spela trummorna. Jag försökte fokusera på pulsen i låten, men kunde bara tänka på dig när jag tänkte på trummorna.

Jag hörde trumspelet. Det lät bra. Eller det trodde jag i alla fall. För jag kunde inte höra, hörde inte om det lät rätt eller fel och det skrämde mig.

Plötsligt var det min grupps tur. Så plötsligt att jag inte hann bli lite extra nervös, så som man blir när man vet att det är riktig nära. Jag gick med ostadiga ben in i rummet där musikläraren satt och väntade på en stol framför trummorna. Hon hade öronproppar i öronen och märkte inte när vi kom in. Men ändå visste hon att det skulle vara vi. En efter en i gruppen började spela.

Jag hör aldrig ditt namn längre. Ingen nämner dig, det finns inget att säga. Men alla tänker nog på dig, särskilt när dom ser trummorna.

Alla satte sig i tur och ordning på pallen, tog tag i pinnarna, satte fötterna på pedalen till Hi-Hat: en och började slå. Slå pulsen som jag så länge letat efter i tankarna där ute i den blå soffan. Alla gjorde det felfritt och inte var det konstig, det var en lätt takt. Mina händer började bli varma och en aningen fuktiga. Blicken gled ut genom fönstret och mot regnet som räckte för att kylan skulle tränga sig in på huden igen.

"Din tur." Hon kollade på mig och log svagt. Jag ryckte till, reste mig från stolen och gick mot trummorna. Fem personer följde mig med blicken, beskådade mig i från topp till tå. När jag satt på pallen tänkte jag på dig igen. Andas, påminde jag mig själv och tog tag i pinnarna. Min blick gled över alla olika trummdelar, dom som du lärt mig namnen på. Minns du?

Det kändes som ett omöjligt uppdrag när jag började slå. Det skulle aldrig någonsin gå. Men när jag satt där och krampaktigt försökte slå rätt tänkte jag på dig, på alla gånger du hjälpt mig. Först tappade jag pulsen i låten helt. Men sen gick det lättare. Jag hittade rytmen och lyckades hålla den genom hela låten.

Minns du den gången som vi tog en promenad vid sjön, även fast det var mindre än nollgradigt ute och vi nästan frös ihjäl. Det var så kallt så att kläderna din granne hängt ut på tork hade blivit stenhårda. Ändå skulle jag gå om den promenaden med dig tusen gånger om jag fick chansen. Jag vill ha tillbaka dom dagliga mötena med dig, tillbaka vardagen och glädjen du gav mitt liv. Promenaderna varje dag, klockan 5, runt Norrsjön, som alltid slutade med varm choklad hemma hos dig. Ditt liv gav mig rytm i mitt liv. Men för nu, räcker tanken på dig.

A. S.