Flykten från rytmen

Hon sliter av sig kläderna och kastar dem i marken i ett tappert försök att få till en smäll. Ingenting hörs. Betonggolvet är kalt, hårt och tänker inte ge vika det minsta för en svettig, liten tröja. Golvet är gammalt och förstår därför saker som bara gamla gör. Golvet vet att man inte ska ta åt sig av smällar, det har varit med förr. Blivit nedklampat, hoppat på, skrovligt, repigt och slitet. Det dåliga samvetet kommer ikapp och hon viskar ett försiktigt “förlåt”. Det verkar förstår.

Hennes lår skakar fortfarande efter dagens pass, men pulsen tycks äntligen ha börjat lugna sig lite. Hon stirrar ner på sin nakna kropp, kantad av blåmärken och när hon kliver in i duschen tänker hon igenom helgens matcher. En spark mot mellangärdet, ett slag i bakhuvudet och ett smyg nyp i armen. Sedan hade hon henne. En del vinster, några förluster. Allt som vanligt. Samma rytm. Samma dunkande hjärta och adrenalin som pumpas runt i höghastighet. Jag kan föreställa mig domaren som blåser i visselpipan, skriken från hejarklacken.

Tillbaka i duschen. Dropparna sipprar ner på golvet i jämn takt. Iskallt vatten och hon kan äntligen andas ut. Schampots parfymerade doft sprids som en virvel runtomkring. Det stockar sig i halsen. Skölj bort. Fort. Hon höjer värmen på kranen. Bränner sig och stänger av. Hon står framför spegeln och drar in magen. Hon kan knappt andas och världen runt om snurrar. Stressad, trött och illamående är vad hon är. Hon kanske borde vila.

Mamman lägger varsamt om hennes rispiga arm, full av koagulerat blod. Hennes blick är sammanbiten och tom, som om hon försöker glömma bort att det är hennes dotters arm hon lägger om. Hon berättar bittert att hon och pappan snart inte vet vad de ska göra av henne.

“Allt går så fort. Det är som att du satt i system att skada dig själv. Du borde gå ut. Skaffa lite vänner, få någon att prata med.”

Det vill hon inte. Hon lever sitt liv. Boxas på vardagarna, festar på helgen. Förbränner kalorier i mängder, läser tidningar med hälsotips och skriker att hon inte duger. Skadar sig själv och försöker fly ifrån den envisa tiden, som aldrig verkar ta slut.

Jag vet att hon är otrevlig mot lärare som inte fattar att hon inte orkar sitta stilla en hel lektion, men även mot folk som tror sig ha rätt att berätta för henne att hon inte kommer bli något. Att hon inte har en framtid. Att ingen vill ha någon som henne.

Det är måndagsmorgon, och jag ser henne skrika mot bussen som långsamt stänger dörren framför näsan på henne. En uppenbar suck kan skymtas i hennes ögon när hon bestämmer sig för att springa stället. Trots att konditionen är knapp, det svartnar för ögonen och ett illamående kryper fram, hinner hon precis slita upp klassrumsdörren innan läraren börjar prata. En dag går. Samma gamla vanliga rutiner. På lunchen sätter hon sig vid tjejernas bord. Hon försöker nicka och le, leta sig in i deras konversation, samtidigt som hon petar lite i maten. De tittar ofta ner på hennes tallrik, och när de lämnar (hon kastar) tallrikarna viskar de försiktigt sinsemellan medan de snabbt går iväg och försvinner ner i den långa korridoren. 

Hon hoppar nästa lektion, kommer sent till tredje och får en rejäl utskällning av läraren. Betygen är låga, men jag tror faktiskt inte hon bryr sig. Hon tänker säker ändå inte plugga vidare efter gymnasiet. Hon kan nog göra karriär ändå. Skolan tar bara onödigt med tid av hennes förhoppningsvis korta liv.

På matten stirrar stora, mörka ögon ner på hennes armar medan hon febrilt försöker få igång miniräknaren.

“Är det nya eller gamla dumheter?” säger han, och jag ser hur hennes kinder rodnar när en tår långsamt letar sig ut.

“Gamla” svarar hon tyst och skrapar hårt pennan mot pappret.

Jag ser hur hon långsamt går över skolgården med en väska som ser ut att väga mer än bly. Själv sitter jag på en av bänkarna, och kan inte låta bli att le lite när våra ögon möts.Tiden stannar, och trots att det bara går några millisekunder känns det som att hon står där i flera år. Ett snett leende letar sig fram i hennes mungipa också innan hon sakta styr sina steg iväg därifrån.

Hon tänker att det inte var något speciellt. Han är inte direkt snygg, och dessutom verkar han ju leva ett så ofantligt tråkigt liv. Ändå är det något som drar i henne.

Det är tisdag. Jag kollar åt vänster och ser att hon sitter i kuren bredvid min i väntan på bussen. Hon verkar stressad. Tittar på klockan, ser sig omkring, stampar med foten och river lite på handryggen. Plötsligt reser hon sig upp. Bussen är inte ens framme än? Jag ryggar till och pausar musiken som så fridfullt rullat i mina öron när jag märker att hon är påväg fram till mig. Jag förstår ingenting. Det är ju jag som spanar på henne. Hon ska inte veta om att lilla jag finns.

“Du är faktiskt inte osynlig” säger hon och tittar menande  ner på mig. Jag får inte fram ett ljud.

“Jamen du stirrar ju något så otroligt. Jag får nästan huvudvärk, som dina ögon försöker borra sig in i min hjärna” säger hon, irriterat med med en underton av ironi.

Jag stammar fram ett försiktigt förlåt och försöker le lite för att kanske lätta upp stämningen. Tillbaka får jag ett skratt och en utsträckt hand. Jag gör det, fast jag vet att jag inte borde. Jag låter henne dra med mig bort, långt bort i skogen. I ögonvrån ser jag bussen swisha förbi, och jag vet att jag inte borde följa med. Jag gör det ändå. Det går liksom inte att låta bli.

Dagen efter ses vi igen. Vi pratar om livet. Hon klagar på att jag aldrig gör något roligt, medan jag gnäller över hennes vildhet och alla galenskaper hon berättar om. Inne i skogen stannar alla hemligheter, där är bara vi två, fåglarna och träden som vet, ser och hör. Hon kysser mig hårt på pannan innan vi skiljs åt.

Snart ses vi igen.

Och ingen.

Oftare och oftare.

Samma tid, samma plats.

Allt jag någonsin tänkt om henne är sant.

Jag kan inte få nog.

Plötsligt en dag är hon inte där. Jag försöker ringa till numret jag inte fått. Hon kanske bara är sjuk. Eller har glömt bort.

Nästa dag förblir hon lika frånvarande. Inte ens nån liten lapp får jag. Efter en veckas väntande går jag till rektorn och frågar om någon möjligen sett till henne. Han har ingen aning.

“Men hon kommer säkert tillbaka snart igen. Hon brukar ju sticka lite då och då” säger han obrytt innan han återgår till alla sina miljontals viktiga papper.

De papper som är viktigare än henne. Jag kan inte förstå. Hur kan han ens tycka att det finns något som är viktigare än HENNE? Med gapande mun står jag kvar. Tillbaka får jag en ljudlig suck innan han trött säger

“Jag lovar att jag ska kolla upp det så snart som möjligt.”

Jag är inte säker på om han förstod vad jag sa.

Dagar blir till veckor, veckor till månader som övergår i nya årstider, som skiftar till år, som överstiger till decennier. Hon kanske faktiskt inte VILL komma tillbaka ekar orden i mitt huvud. Ändå fortsätter jag gå tillbaka till skogen. Varje dag. Samma tid, samma plats. Samma rytm, samma takt.

A G