Jag måste hålla rytmen

Det är tävlingsdag jag ska rida fälttävlan. Jag har inte ridit så mycket fälttävlan i år så jag är väldigt taggad. Det kommer nog gå bra bara jag och Sunshine kan hålla en bra rytm igenom alla moment. För att få ett så bra flyt som möjligt. I fälttävlan så ingår både dressyr, banhoppning och terrängritt. För er som inte vet. Så börjar man med Dressyr då ska man rida ett program (som en bana där man rider olika ridvägar) och så ska hästen gå i form (det är när hästen går och böjer lite på nacken och jobbar på med hela kroppen) det ska också se snyggt och stilrent ut. Det är även en domare som bedömer hur den tycker det ser ut. Så ger den poäng från 1-10 på alla olika momenten och så räknar man ut procenten av det sen. man vill ha så hög procent i dressyren som möjligt. Sen räknar man även ut en straff som det kallas utifrån procenten man fått i dressyren. Man vill ha så lång straff som möjligt. Desto högre procent i dressyren man får desto längre straff får du. Sen är det banhoppning då rider man en bana med hinder här går det att riva också. du ska helst klara alla hinder utan att riva något eller din häst stannar, om det skulle hända får du plus 4 straff för varje fel. Sen om man klarat de momenten får man slutligen gå ut i terrängen. I terrängen är det fasta hinder och man ska rida inom en optimal tid. Man får tidsstraff om man är för snabb eller för långsam. Om hästen skulle stanna på något hinder så får du plus 20 straff i terrängen. Den som har längst straff efter alla moment vinner. Så nu vet alla ungefär hur det går till och vad det går ut på.

Jag har starttid i dressyren 09.24 så klockan fem i nio måste jag börja rida. På framridningen så har jag en ganska bra känsla och rytm till en början. Men sen börjar jag bli lite spänd och nervös när det börjar närma sig och det smittar av sig på Sunshine direkt och vi tappar allt och vi har inte någon rytm kvar. Det känns skit och jag börjar bli lite smått stressad.

Nu är det är dags att gå in på banan. Jag får startsignal och får ändå till den första halvan av programmet ganska bra. Men sen tappar jag det igen. När jag är klar och rider ut från banan så tänker jag “Det var iallafall inte mitt bästa program jag ridit. Nu kommer jag att har svårt att komma uppåt”. Det var även distriktsmästerskap idag i klassen, och jag satsar på medalj med det är nog kört nu.

Men domaren tyckte inte som jag så jag fick rätt bra i dressyren i alla fall. Vilket gjorde att jag fick ett nytt hopp då jag var felfri i banhoppningen och hade en bra rytm genom hela banan. Det var inte så många som var felfria då det var väldigt blött och slabbigt på hoppbanan. Så jag och Sunshine läng ungefär mitt i klassen och första utanför medalj i distriktsmästerskapet inför terrängen. Vi lång ganska lika nu så om de andra fick ett stopp eller tidsstraff i terrängen så skulle det räcka för mig att gå om dem. Jag och Sunshine var ändå ganska säkra i terrängen. Men man kan aldrig vara säker allt kan hända. Det är bara att göra det bästa vi kan det är det enda vi kan göra. Terrängen såg inte så speciellt svår ut tyckte jag när jag gick banan. Men man ska aldrig underskatta något. Det är bättre att utgå ifrån att det är svårt så man rider bättre och är mer ordentlig. Så är det iallafall för mig. Det var framförallt distriktsmästerskapet jag satsade på nu. Det var faktiskt det jag har åkt hit för. Jag var sist ut av det som deltog i distriktsmästerskapet. Det var 4 timmars väntan från att jag red banhoppningen till jag skulle starta terrängen.

Jag vet inte vad ni tycker men många kanske tycker att jag kanske klankar ner och hoppas att det ska gå dåligt för mina mot tävlande, och såhär är det. Ridning är en individuell sport. Visst det finns några lag tävlingar per år på olika nivåer men de är inte många. Självklart så stöttar och peppar man varandra då. Men då blir det lite så att man hoppas att det ska gå “dåligt” för det andra så det inte slår dig. MEN det är inte så att man går fram och säger till någon hur dåligt man hoppas det ska gå för den. Det är bara så att man hoppas för sig själv och kanske de inom sitt team. Plus att man kanske klankar ner på de andra för att få bättre självförtroende och självkänsla. Så man tror mer på sig själv och då tror att man faktiskt kan ha en chans mot det andra, ibland när det känns som de andra är alldeles för bra och du inte kommer att ha en chans. Så då har jag berättat lite kort om det, och jag hoppas att ni förstår lite bättre nu iallafall.

När det äntligen var dags för terrängen så var både jag och Sunshine väldigt taggade. Hon förstod direkt när vi kom till framhoppningen vad hon skulle göra. Det kändes bra och vi fick till en bra jämn rytm på framhoppningen. När det var dags för start så var Sunshine väldigt taggad och hade svårt att stå still i startfållan. När de sa “10 sekunder kvar till start”  gick vi in i startfållan. Kort därefter räknar de ner “5 4 3 2 1 rid” och då rider vi iväg i full fart. Vi hade en bra rytm och Sunshine tvekar inte på någonting. Vi blir felfria på hinder och va inom optimal tiden. Så vi stannade kvar på våra straff vi fått efter dressyren. När jag kom i mål så fick jag reda på att de andra som deltog i distriktsmästerskapet hade fått ett varsitt stopp i terrängen vilket då resulterade 20 straff var för de. Så jag gick om dem vilket gjorde då jag VANN distriktsmästerskapet. Efter den dressyren som var det typ det sämsta jag någonsin gjort! Men det var kul iallafall. Jag tog DM guld även om det inte var det bästa jag gjort så är det kul iallafall.

När alla i klassen ridit klart terrängen var jag första utanför placering. Men det är väl okej med tanke på den dressyren och jag måste väl ändå vara nöj med ett DM Guld!

M Å