Tro mig att överleva är inte en synd


Tro mig att överleva är inte en synd.
Du behöver inte krona för att vara en king.
Där solen skiner stannar regnet.
Tro mig att överleva är inte en synd.

A A


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den lilla stugan

Truppen var på patrull genom den östra delen av regionen. Det var skymning och hösten hade börjat smyga sig på de franska fälten ännu en gång. Endast männens fotsteg hördes där de gick i marschgång. Ingen sa någonting, ingen ville förstöra det lugn som fanns bland dem. När som helst kunde lugnet försvinna och övergå till den rädsla de alla hade känt. Gruppen stannade och hukade sig snabbt ner i dungen. Befälhavaren gav anvisningar om att en enslig stuga stod 200 meter bort. Uppdraget var att undersöka stugan. Av de tolv unga soldaterna beordrades Edward och Franz att kontrollera att inga rymlingar hade sitt gömställe där. Franz, som var äldst, gick först. Han blev rekryterad redan när kriget startade. Edward, som var tre år yngre, hade endast varit på fältet i några veckor. De båda bar varsitt gevär, redo att användas. För Edward kändes vägen till stugan som en evighet. Han hade aldrig blivit tilldelad ett uppdrag som detta. Uppriktigt sagt hoppades han att stugan skulle vara så öde...
Fortsätt läsa

Ett annat öde

  Jag vet inte hur jag hamnade här eller var jag var. Det var en fantasivärld, en värld som aldrig kunde ha existerat   i mitt liv. Den var färgad på ena sidan och grå på den andra. Det fanns två helt olika världar på samma ställe, jag bara stod där och tittade ner. Båda sidorna krockade, men blandades inte.     Vänta lite! Jag hade min bok i handen , men den fanns inte där längre. Jag vågade inte röra mig, det fanns inget liv i någon av de två världarna. Jag tittade åt höger sida, det var den färggranna delen. Det var glatt och vackert, allt var i pastellfärger. Allt från träd till skog till dekorationer. Det var magiskt och du hade fått ett leende på läpparna om du såg det. Sedan tittade jag åt vänster, det var den grå världen. Det var torrt, som om vatten var främmande, det var skrämmande. Jag dubbelkollade båda sidorna och bestämde mig för att gå till vänster. Om du hade koncentrerat dig noggrant, vet du att det var den gråa. Det var något som drog mig dit,...
Fortsätt läsa

Framåt

”Jag spottar på folk, ser ned på dem, trampar på alla deras små värderingar och jag kan ta steget att skada dem så länge det betyder att jag kommer framåt. Livet är för kort för att hjälpa och låta andra människor komma före dig. Du måste komma först och du måste röra dig framåt.” Psykologen satt chockad på sin stol och skrev ner Jans ord. Jan låg i en soffa och studerade psykologens ansikte. Hon hade svart uppsatt hår, blåa ögon som tittade upp och ner på pappret, hennes smala läppar grimaserades ogillande av det hon läste. ”Ångrar du dig?” frågade hon. Jans skratt fick henne att rycka till. ”Varför skulle jag?” pressade Jan fram genom skratten. Jan såg underhållande på medan hon försökte samla sig för att inte slå till honom eller förlora den kontrollen som hon hade invaggat sig ha. ”Du dödade två personer Jan.” fick hon fram mellan sammanbitna läppar. ”Just det.” Jan låtsades som om han kom på det nu. Men egentligen så hade han tänkt på hur enkelt det hade varit. Jan lutade sig bakå...
Fortsätt läsa