Blicken mot stjärnorna

Jag har inte alltid mått som jag gör nu. Jag var en gång den glada flickan som ni kommer
komma ihåg mig vid. Den som alltid bar ett leende på läpparna. Den som alltid sprakade av
nya outforskade ideer. Men den flickan, hon är långt gången nu. Mörkret tog henne till sin
slav för en lång tid sedan. Likt ett svart hål drog det in all hennes glädje och livsglöd. Ni tror
er kanske ha sett denna flickan framför er vid matbordet varje dag, eller kanske i bilen på
vägen till skolan. Men om ni skulle vetat vad som pågick inuti henne skulle ni förstå att det
inte längre var samma själ. Om ni skulle vetat att det hon bar på drog med henne allt längre
in i mörkret för var dag som kom. Om ni skulle vetat att hon som tidigare spridit glädje och
ljus som en stjärna, snart skulle explodera likt en supernova. Jag är förändrad och det finns
ingen väg tillbaka till den jag en gång var.

Min sol har slocknat och nu faller allt isär. Ingen överlever utan solen, definitivt inte lilla
jag. Hela mitt inre är obeskrivligt likt rymden. Jag undrar om jag skulle känna samma
olidliga ensamhet där som jag gör här. Samma ofantliga tomhet. Eller skulle jag för första
gången få känna lugn och frid? Skulle jag för första gången få vara fri från bävan? För det
är allt jag vill. Jag vill att monsterna i mitt inre ska tystna, åtminstone för ett litet tag, det är
det enda jag begär, bara för att få lugn. Om det är det rymden kan erbjuda mig är det dit jag
vill fly, till dess tystnad och frid. Upp till stjärnorna, upp till ljuset, bort från denna mörka
och miserabla värld. För just nu känns det som att jag drunknar, drunknar men aldrig dör.

Jag skriver inte detta för att ni ska behöva känna skuld, inte alls. Faktum är att ni varit en
stor tröst för mig, även när ni själva inte ens vetat om det. Ni har fått mig att lysa när jag
varit nära på att slockna. "Varför har jag ens varit nära på att slockna?"  Jag har inte varit
med om något traumatiskt på något sätt. Inte trakasserad, inte misshandlad, inte alls något
sådant. Sanningen är att jag inte varit med om något speciellt tragiskt alls. Jag vet inte varför
jag mår dåligt. Hur kan jag ens må dåligt? Jag har väl ett bra liv? Jag har en familj som
älskar mig, jag har vänner som bryr sig om mig. Trots det är det som att all den vetskapen
försvinner när mörkret och natten närmar sig. Då är det bara jag och mitt inre kvar,
ensamma i den mörka världen. Vem finns då vid min sida och kan trösta mig? Vem finns då
vid min sida och kan torka bort tårarna från mina kinder? De enda som kan trösta mig då är
lögnerna. De enda som kan torka mina tårar är ensamheten. Varje dag och varje natt står de
vid min sida. Varje dag och varje natt förföljer de mig. Likt ett eko i en grotta ekar de i mitt
huvud. Likt sömnen tar de kontroll över mig varje natt. Inte kunde ni veta att jag satt på mitt
hårda golv i fosterställning, gråtandes varje kväll. Inte kunde ni veta att jag skippade
lektioner i skolan för att få sova, då jag var sömnlös varje natt. Nej, hur kunde ni veta det när
jag aldrig sa något.

Jag är ledsen för att jag nu inte klarar av att kämpa längre och förlåt för all smärta jag
kommer bringa er. Förlåt mig för denna egoistiska handling men min smärta är
överväldigande. När ni än saknar mig så lyft era blickar mot stjärnorna, för det är där jag
kommer att vara.

Och där, med tårar längs hennes kinder och snaran i hennes hand exploderade supernovan
som tidigare skinit så klart.


När hon läst klart sista meningen brast det, liksom som så många gånger innan. Hon satt lutad
mot den bastanta eken och betraktade den klara stjärnhimlen och sa ”Trots att åren gått sedan
du lämnade oss är saknaden lika stor, kärleken lika stark, tomrummet lika enormt”

T B