Den röda planetens äldsta vän

Mörkret föll över det ödsliga landskapet som våran huvudkaraktär befann sig på. Dess röda sand förvandlades till ett hav av mörker, grunda hål förvandlas till bottenlösa gryten i mörkret och stenarna förvandlades till sylvassa klippor som väntade på att ett ont anande offer skulle ramla ner i det djävulska landskapet. Det här såg ut som att vara en livsfarlig plats att vara på, men våran upptäcktsresande var inte rädd, nej det fanns ett uppdrag att sköta. Våran kamrat skötte sitt uppdrag med en precision som inte går att likna någon annan.

Denna arbetsamma kamrat gick inte att jämföra med de tidigare som skickats innan honom och som med en tung börda skickats ut i rymden för att utföra ett enda uppdrag. Skulle informationen rädda mänskligheten? kanske, kanske inte. Oavsett så fanns det ett jobb att sköta, och det jobbet var tidskrävande.

Mörkret var dock inget problem för den lilla kamraten som metodiskt analyserade mars alla stenar och mark som kom i hans väg. Natten, eller som han skulle kalla det - mörkret var hans favorittid. För stjärnorna var ännu vackrare på Mars än vad de är på Jorden eftersom inga distraherande moln var i vägen, inte för att han skulle kunna veta något om molntäcket som ibland kunde sluka sig över jorden, han hade bara för några ögonblick varit där. I fjärran såg han den blåa planeten - kanske det enda av sitt slag. Trots den iögonfallande vackra planeten, jorden, så var det stjärnorna som våran kamrat föll för. Det var nästan som att han suckade när han såg deras kalla, avlägsna ljus.

Arbetet gick vidare, trots att stjärnornas ljus försvann under dagen blev han inte besviken över den röda terrängen som trots sitt utseende och den tillsynes stekande solen inte är en varm böljande öken, utan en kall.

Men denna dag var inte som alla andra dagar. Vinden ylade omkring våran kamrat. Det började att blåsa upp till storm i det sandiga och steniga landskapet. Stormar hade våran kamrat stött på tidigare, men denna storm var annorlunda, sanden verkade tränga sig in mellan den skyddande metallen, i sprickor som han inte visste fanns. Det fanns inte mycket han kunde göra, ingen civilisation kunde hjälpa honom. Det enda han kunde göra var att vänta ut stormen.

Trots att det låter ensamt och kyligt i Mars karga landskap så var han inte ensam, det fanns ett helt team av människor som satt och kollade på alla hans framsteg. Han var gammal nu, och kanske var de i observationsrummet tårögda när de febrilt jobbade för att kunna återfå kontakten med deras viktiga utforskare, som brutits under stormen. De gav inte upp, förtvivlade försökte de i månader att nå honom.

Trots den stränga vinden och den brutna kontakten med de enda vänner han hade, fortskred hans arbete som vanligt för vem vet, människans, kanske största upptäckt väntade bakom en av de hundratals, kanske tusentals, kanske tillochmed miljontals stenarna.

En stormig dag går till natt. Stormen var ihärdig som i månader lät våran kamrat vara utan sin vackra natthimmel. Men lika plötsligt som det blåst upp till storm så försvann den. Kanske fanns det en lättnad i honom för att solen återigen kunde ge liv till hans försvagade kropp.

Mörkret inföll precis som den alltid gjorde ibland unnade han sig en kort rast för att titta upp i spektaklet som utspelade sig ovanför honom. Men någonting var annorlunda, det gick sakta, alltför sakta för att allt skulle stå rätt till. Fastän stormen lugnat sig hade solens energi inte nått honom. Benen kändes inte alls lika starka som förut, utan nu var kroppen för tung för att ta sig över de höga dalar i det karga och steniga landskapet.

Han stannade till och tittade på stjärnorna. Det var som att de pratade med honom, lockade honom till sig. Det var inte länge kvar nu. Att hålla igång allting var energikrävande och våran kamrat bestämde sig för att göra en sista handling.

Ett sista, ett absolut sista meddelande skickades till forskningscentralen. Våran kamrat, våran upptäcktsresande, vår modiga riddare, skrev allt han orkade och energin till att skicka räckte knappt till. Tystnaden var total i forskar centralen när meddelandet kom fram. ”Mitt batteri är lågt och det börjar bli mörkt”. Och inom loppet av några minuter förlorade Mars, sin kanske äldsta kamrat genom åren. Kanske grät vissa i observatoriet, kanske var de chockade, kanske kunde vissa inte begripa vad som just hänt och vissa hade kanske väntat på den här dagen.

Nyheten spreds till jordens alla människor, hans sista ord skar i deras hjärtan. De tänkte på honom som att han dog ensam i mörkret. Men de fattade fel. Våran kamrat dog som en del av ett viktigt uppdrag i människans historia, han hade kämpat i många år och haft många människor som brytt sig om honom, kanske till och med älskat honom.

Nej han dog inte rädd och ensam, han dog i den vackra rymd som omslöt honom, en utsikt en vanlig dödlig bara kan drömma om. Han dog i vetskapen att han gjort mänskligheten en tjänst. Han dog med sina nära som vakat över honom i åratal. Han dog och människorna kommer aldrig att glömma den modiga roboten, Opportunity, som undersökte Mars när ingen annan kunde, han, som gick längre än någon annan, och det kunde ingen ta ifrån honom.

Han dog älskad, precis som man ska göra.

M S