En förbipasserande komet

En förbipasserande komet

Hon betraktade sitt inre som en rymd. Obegränsad, fridfull och fylld av möjligheter. Hennes tankar var i harmoni med hennes själ, och hennes själ var fritt svävande i hennes inre rymd. Där fanns stjärnor och ljusa händelser som lös upp tillvaron. Solsystem och vackra erfarenheter som skilde hennes rymd från alla andras. Hon var fåordig i kretsen av andra människor, men mitt bland de glödande kloten färgade hon natthimlen ljus av sin poesi. Ord som så obehindrat flödade ur hennes mun likt ljuset som färdas genom rymden.

     Och det fanns en tid då stjärnor och lyckliga känslor var allt som existerade i hennes inre, men svarta hål i form av andras ord och tankar började påträffas allt oftare. De svarta hålen växte sig större och mörkret bredde ut sig i hennes rymd medan hålens dragningskraft växte för var dag som gick. Stjärna efter stjärna föll offer för de svarta hålen andra människor placerat i hennes rymd. Ljuspunkterna i flickans liv slukades, sprängdes och sedan var det som om de aldrig funnits.

     I takt med att hennes glädje försvann in i de hungrande hålen blev rymden mörkare och mörkare, och tillslut kände hon inte längre platsen som det lysande vackra ställe det tidigare varit. De glada minnen och känslor som en gång förgyllt hennes dagar var ersatta av svarta hål, och när hon numera tänkte på sin rymd betraktade hon den som en ensam och mörk plats. Hon frös när hon besökte den, och det blev svårare för människor från utsidan att nå henne. Det ljusfattiga tomrummet var inte ett ställe hon gillade att besöka, och trots det kunde hon inte slita sig ifrån platsen. Hon var ständigt fast i sina egna tankar, och det verkade som de svarta hålen i hennes rymd var på väg att sluka hela flickan.

     Det hade kommit till en tidpunkt då flickan själv matade sina hål med de få ljuspunkter som uppstod i hennes liv. Hon förbjöd sig själv från att känna glädje, eftersom hon visste att glimtarna av ljus som uppstod ändå bara skulle övergå till att vara näring åt de svarta hålen. Men när flickan aldrig tillät stjärnorna att existera kunde hon heller inte lysa upp sin rymd, och när flickan aldrig lös upp sin rymd saknade hon inte den stjärnfyllda himlen den en gång varit, eftersom hon inte längre kände igen den.

     Även utan ljuset från stjärnorna kunde flickan tillslut se i mörkret eftersom hon vant sig vid det. Hon tänkte att de svarta hålen numera var en permanent del i hennes mörka rymd och det var lång tid sedan hon gett upp hoppet om att förändra det.

     När plötsligt en okänd människa gav flickan en glimt av ljus i form av ett leende ändrades flickans syn på sin rymd. Trots att det inte var ett stort ljus fick det mörkret att vika en aning, och flickans ögon ställde naturligt om sig till ljuset. När hon vände sig mot ett av de svarta hålen för att nära det med ljuset insåg hon hur stora hålen hade blivit medan hon suttit och avvaktat vid dess sida. Hålens naturliga dragningskraft drog ljuset mot sina slukande munnar, men för första gången på väldigt länge beslutade sig flickan för att kämpa emot. Kampen var svårare än den varit när de första hålen skapats, men när hon bestämt sig för att strida mot mörkret i hennes rymd började större stjärnor tändas runt omkring henne. Hon insåg att hon låtit människornas elaka ord fått växa och förstöra hela hennes inre rymd, och hatet hon kände mot de svarta hålen hjälpte henne att hålla fast vid ljuspunkten hon kämpade för. Flickan ansträngde sig hårt, och kampen pågick under en lång tid. Korta stunder av glädje gav henne ny energi som hon använde för att slåss mot hålen i hennes mentala rymd. Under en lång tid trodde flickan att hon var själv i kampen mot hålen, men när hon blickade ut i rymden såg hon hur människor runt omkring henne lös upp hennes rymd med egna stjärnor, och varje ljus kämpade mot ett svart hål. När insikten av hur många människor som stöttade henne nådde fram till flickan svämmade hennes fysiska ögon över med tårar, och hennes rymd fylldes av ett vackert kometregn. Efter en stund insåg flickan att de andra människornas ljus alltid lyst i horisonten av hennes synfält, hon behövde bara låta de lysa starkt nog för att göra skillnad. Tillslut sa flickan till sin rymd: “Jag vill inte vara en förbipasserande komet längre. Jag vill inte fortsätta bli kastad runt i min rymd, oförmögen till att ändra något jag ser men tvingad till att kolla på vad som sker.” Och när flickan uttalade orden och bestämde sig för att inte låta de svarta hålen identifiera hennes rymd minskade deras dragningskraft märkbart. 

I en lång tid framöver fanns de svarta hålen kvar i rymden, men flickan gav de inte längre makten att sluka hennes stjärnor. När hon numera besökte sin rymd valde hon att inte se den kalla och mörka plats hon tidigare sett. Hon såg istället stjärnornas ljus i den oändliga rymd som var hennes själ. För första gången på länge kunde hon på nytt se det vackra och eleganta som fanns i hennes rymd. Hon fyllde inte längre tomrummet med svarta hål, utan lät istället sina egna och andras stjärnor lysa starkt i rymden. Flickan insåg slutligen att hålen alltid skulle finnas, men likaså skulle stjärnorna. Hon behövde bara välja att fokusera på ljuset. Flickan insåg att rymden kan bli fantastiskt oändligt vacker om vi accepterar att hålen alltid kommer finnas, men ger stjärnorna tillåtelse att lysa starkare.

H O