Dagbok från henne och mig, till alla och till honom

 Jordens avstånd från solen varierar under året. I början av januari befinner sig jorden som närmast solen (perihelium). I början av juli är avståndet som störst (aphelium). (SMHI, 2019-10-07)

”21a augusti, där jorden står längst från solen. Jag vet inte om dig.”

Hon ligger snett över sin ”svenskt-lagom” stora IKEA-madrass, ju fler timmar hon sover desto snedare vaknar hon på madrassen. Idag är det tisdag men hon har ändå lyckats vrida sig närmre nittio grader på lagommadrassen. Veckorna som går har börjat intala henne att hon bara är ytterligare en av himlakropparna i en ständig bana runt solen. Hon vill egentligen hoppa ut ur sin bana, men inte rubba universum, så hon lever för de små vackra stunderna i sin förutbestämda bana istället. Kaffedropparnas brytning av ytan på det bryggda kaffet i den smutsiga kannan. Fingertopparnas uppvaknad när varmt vatten träffar hennes största organ. Rosorna som doftar på hennes köksbord. Ljudet av lera och skor. Killen på busshållplatsen nynnande på musik från en annan tid.

Kaffet droppar, fingertopparna vaknar, rosorna doftar, leran låter och killen nynnar. Men ännu är hon för långt ifrån sin sol, trots att han redan är en del i hennes dagliga rutin, för att hon ska kunna få tillräckligt med ljus för henne att kunna vakna på riktigt.

”18e september, där jorden står så långt ifrån solen, men inte längst ifrån. Där jag ser dig.”

Kaffet droppar, fingertopparna vaknar, rosorna doftar, leran låter och killen nynnar. Hon känner igen låten, hon vet låten, dagens låt, den från en annan tid. Hon undrar om han vet att hon vet? Ser han det på henne? Kan han se sådant? Tror han att hon vet? Ska hon säga något? Hon borde säga något? Hon säger inget. Busschauffören får en hälsning, men det är skillnad, det är vana. Det där med att lämna sin bana duvet. Han känner henne, omedvetet än så länge. Behöver hon verkligen lämna sin bana? Eller räcker det med att komma tillräckligt nära solen, honom, att låta tiden göra jobbet?

”16e oktober, halvvägs där, halvvägs inte. Jag känner dig.”

Tidigare i veckan sträckte hon ut sin imaginära hand. Det enda ting hon ansåg lika outforskat och komplext som mörk materia. Och han tog den. Hon tycker att det är det bästa med honom, hon förstår honom inte. Han är inte förutsägbar för henne. ”Hade jag tagit min hand? Jag vet ärligt inte.” Det där med att ha bra självkänsla duvet, han känner henne. Och det gör han verkligen nu, mer för varje dag som går.

Hon tog mod till sig och pratade med honom, efter det pratade de varje dag. Om låttips, människor, kaffe, kaktusar och livet.

Idag bjuder han med henne till sitt favoritkafé. Här finns låtarna, människorna, kaffet, kaktusarna och livet. Hon är nervös, det kan hon erkänna, men hon känner dock inte samma nervositet som av andra har beskrivits för henne. I ett annat universum känner de redan varandra. Hon ser honom som en vacker oförutsägbar självklarhet. Han är solen, hon är jorden, och de rör sig allt närmre varandra.

”7e december, där solen närmar sig jorden med språng genom vacuum. Jag rör dig.”

Hans lilla stubb på hakan ger henne små skavsår i ansiktet, hennes läppar är mjuka, fuktiga och rödare än vanligt. Hon vill kyssa honom i all evig tid, skavsåren tycker hon endast är en påminnelse om att han är på riktigt. Hon leker med de små hårstråna på nedre delen av hans mage, hon tvinnar dem och låtsas att hennes finger springer igenom en liten äng som finns precis där. Hon ser in i hans ögon och han ser in i hennes. Han säger att han ser galaxer från bättre universum i dem. Han säger att han gillar vad du ser. Han säger att han älskar.

”3e januari, solen och jorden är så nära att de skulle kunna krocka, och det kanske inte skulle vara hela världen. Jag älskar dig.”

Hon älskar att dra sina händer genom hans tjocka kolabruna hår, att känna stubben på hans haka, att långsamt dra sina händer över den mjuka huden på hans ryggtavla. Att känna hans andedräkt i sitt ansikte, att absorbera hans händers värme och kyla, att hör honom nynna på låten hon rekommenderade honom. Hans djupa, blåa ögon, hans stora, varma och kärleksfulla händer, hans mjuka, smala och rosenskära läppar, hans tysta, vackra tankar, hans mörka och bubblande skratt, hans glänsande empatiska tårar, hans allt, allt han är, Honom.

”17e april, efter krocken så sveptes vi iväg åt varsitt håll igen, de flesta skulle ha vetat att man ramlade hjälplöst efteråt, men inte jag. Jag var hjälplös redan innan, hjälplöst kär. Jag släpper dig.”

Hon älskar honom så, älskade, har älskat, hade älskat, älskar, kommer älska. Men hon vet att hon måste låta honom gå, hon känner det så mycket att inte ens hjärtat protesterar. Det är ingen överrumplande explosion som sker, inget bråk, inga skrik och ingen förtvivlan. All hennes känslor, gråt, skrik och vädjan färdades i ett vakuum som hon inte ens själv kunde märka av. Hon märkte hur de sveptes åt sina respektive håll, hon visste att de då, den 3e juli var så nära som de kunde vara. Hon visste att det var ett avslut, redan där och då, och hon visste att det nu hade varit. Kärleken finns kvar, och i ett annat universum är de fortfarande med varandra. Men de båda såg cykelns sökande efter avslutet som behövde komma, det var lika naturligt som kaffet som droppar, fingertopparna som vaknar, rosorna som doftar, leran som låter och dem som fortfarande nynnar. Solen och jorden, himlakroppar, himla kära. Både då och nu, men efter en krock kommer en tillbakastuds. Cykeln fullföljs, som den måste, gång på gång på gång.

”Men vad vore då livet, om ingen skulle finnas där i din sfär? Trots att det enda som varar för alltid är fakta om att ingenting gör det. Jag har ingenting att ångra.”

M N D