-Hon sakna empati-

Att jag har en mor som helt saknar empati tog mig förvånansvärt lång tid att förstå, men jag fattade det ikväll. Det blev en smäll när det sjönk in och gjorde mig djupt upprörd, men innerst inne har jag nog ändå alltid det vetat. Min mamma förstår inte att människor kan må dåligt på en nivå att de tappar lusten att leva.

Det är klart, hon har fattat vissa saker rörande medkänsla. Blir man förkyld behöver man vila, om någon bryter en arm behövs läkarvård och om ett barn ramlar och slår sig behöver det tröst. På dessa områden finns hon alltid funnits till hjälp och hon har alltid vetat vad hon behöver göra. Det hon kan se har hon alltid funnit logiskt, inga problem.

Men som sagt, i bilen denna kväll fattade jag att hon saknar empati. Vi var på väg hem från min kusins begravning, hon som för en månad sedan tyst kom fram till att livet inte var värt något och själv valde att ta tag i saken. Min kusin blev för en månad sedan en av dem som räknas in i självmordsstatistiken. Av depression hade hon ryckts ut i rymden och försatts i vakuum. Hon hade befunnit sig där länge innan hon valt att hoppa, ensam och långt borta från jorden, utan att någon gång ens våga fråga om hjälp att hitta tillbaka.

I perfekt vakuum finns inte någonting överhuvudtaget, ingenting. Bara en stark längtan efter att få sova och efter en pausknapp. 

Jag satt och tittade ut i det dimmiga oktobermörkret, på gatulamporna som snabbt flimrade förbi och kände mig fylld av sorg där jag i bruset från bilmotorn nyss torkat mina sista tårar. Det var så obeskrivligt hemskt allting, går inte att säga mer för jag mådde skit.

Så snacka om att jag blev chockad, och det känns pinsamt att jag behöver säga det här för bilden jag nu målar upp är mycket malplacerad. Min mamma började plötsligt fnissa för sig själv, och det högg verkligen till i mig för hon satt hånlog ut i mörkret. Jag visste att hon aldrig haft en särskilt bra kontakt med sin familj och hade ett starkt hat mot många av dem, men det hon gjorde nu var inget annat en fruktansvärt på en dag som denna.  Jag kunde inget annat än att irriterat fråga “Vad är det?”

Det som följde sedan var något jag absolut inte förväntat, något som jag tidigare kanske sett tendenser till men aldrig vågat tro att hon verkligen menade. Hon sa att min kusin varit svag, att ”alla människor möter ju problem och att hon varit tramsig som inte klarat av det”. “Alla tjejer ha ju mens”, fortsatte hon, “vissa vet bara inte hur de ska hantera det.”

 Min egna mamma ansåg att min kusins död inte var värd någon sorg, för” hon hade ju gett upp själv.” 

Som du kan tro blev jag arg, fruktansvärt så. För jag visste att det hon sa va fel och förklarade en hel del av ett stort problem.

Har man varit i vakuum vet man hur det känns när man befinner sig i ändlöst mörker utan att veta varför. Det enda man vet är att något är fel och att ingenting som förut fanns finns.  Man behöver inte dras långt bort för att förstå att det är hemskt och att man inte vill vara kvar. 

Mental rymd är obehagligt för ingen annan kan se det, bara de egna jaget. Hur ska man då kunna övertyga världen om att något är fel, när jag vet att många fler är precis som min mamma som vägrar se bara för att problemet inte sitter på ytan. 

“Men snälla mamma, kan du snälla fatta!” skrek jag till slut. Det blev tyst. Hon förstod inte, hon saknade empati och var alldeles för stolt. 

Även fast man inte kan se en persons psykiska mörker på samma sätt som man ser ett brutet ben är skadan ändå där och tar på samma sätt som cancer alldeles för många liv. Om du inte har förstått det, snälla kan du försöka åtminstone. Under den tid du läste denna text tog, statistiskt sett, tre personer sina egna liv.

A Y