1982

-          Två, TVÅ TUSEN miljarder galaxer och bara liv i vår planet? Ja! Det är vi människor som är överlägsna! Baby det är orimligt att det finns liv någonstans därute, du som är så smart…

Han kom närmare och tog tag i hennes ansikte och i örat viskade han:

-          Använd hjärnan…

Samtidigt kysste han hennes hjässa. Hon blev rörd av den värmande kyssen och kollade ner. Men hon puttade undan hans händer och lät inte hans handlingar påverka hennes beslut igen.

-          Hur kan du vara så säker på det, va?! Hjärtat, om du skulle bli attackerad av ett lejon, skulle du dött. Människor är inte överlägsna… du ber mig använda min hjärna men snälla älskling, använd din.

-          Är du säker på det? sa han medan han ännu en gång kom han närmare och försökte smeka till sig hennes beslut. Han kysste henne på pannan ner till kinden innan hon han ryta till, hon satte sig upp och sa:

-          NEJ SLUTA! DU GÖR ALLTID SÅHÄR! DU HÅLLER ALLTID PÅ ATT SMÖRA FÖR ATT FÅ MIG ATT STANNA! Det är mitt liv! Du bestämde att jag skulle flytta ut hit, till landet, hem till dig, du gjorde mig gravid, du tvingade mig behålla barnet, du tvingade mig sälja min bil. Du gör att jag inte ens vill gå till jobbet på morgnarna för att du ”fryser”, till och med på somrarna… Herregud! Det slog mig nyss! Du, DU vill inte att jag ska jobba som en astronaut!

Hon hoppade snabbt ut ur sängen och satte snabbt på sig hennes kläder.

-          Nej, hjärtat! Det är klar jag vill att du ska bli en arkitekt!

-          Arkitekt? VI HAR VARIT ETT PAR SEN VI VAR 15! Du vet ju inte ens vad jag jobbar med!

Hon kastade blicken mot klockan och tog hastiga steg mot hallen. Hon böjde sig ner, drog undan mattan och öppnade en lucka i golvet. Frågande kollade han vad hon höll på med. Han hade levt där i hela sitt liv och visste inte att det fanns. Han satte sig upp och frågade:

-          Älskling vad är det där?

-          En buss går om 30 minuter. Andrijan, jag ska åka till rymden. sa hon medan hon tog upp en väska.

-          NEJ! DU FÅR INTE! Oj, jag mena, ehm… ta det lugnt nu älskling, stanna här... med mig. Inte vill du bli en… arkitekt? Nej, jag mena arkeolog! log han stort.

Hon skrattade argt och sa igen:

-          Jag ska åka till rymden.

Hon hörde hennes dotter, Elena, gråta och började känna tårarna komma.

-          Om du vill kan du vinka av mig, vi åker 17:35. Du vet vart det ligger, ses sen? sa hon medan hon snabbt gick hon ut ur rummet av frustration och stängde dörren, men innan hon sprang ut stannade hon upp av den suddiga synen av tårar i ögonlocket. Men hon var en stark, ung kvinna, på 28 år så hon samlade sig och gick ut för att ta bussen.

Hon klev av bussen och hade ett brev i hennes hand, det var hennes testamente. Hon gav det till en bankman och gick ut ur banken nöjd, men sorgsen. Hennes tankar var fyllda med att detta kanske var den sista gången hon faktiskt befann sig på denna planet. Tänk om det Andrijan har sagt är sant. Att det inte finns något annat där ute… att det bara är vi! Tänk om jag gör det här för att bara rymma ifrån mina bekymmer? Tänk om detta gör att jag missar min dotters uppväxt. Tankarna slutade inte komma förens hon hörde:

-          God morgon, god morgon! På väg till jobbet?

-          Ja, faktiskt… sa hon medan hela hennes värld snurrade.

-          Vännen mår du bra? Du ser nästan grön ut! Här ta mitt kaffe, jag tror du behöver den mer än vad jag behöver en sådan morgon som denna! sa han glatt medan han sträckte ut armarna och tog ett djupt andetag.

-          Jag mår bara bra, det är bara att det är idag vi åker ti…

Snabbt innan hon ens hann avsluta meningen skrek han:

-          ÄR DET IDAG NI ÅKER??

-          Ja, skrattade hon, det är idag!

-          Men jag har ju inte hunnit göra ett firande för att avsluta denna epok!

-          Du, det behövs inte! Ge mig en kram nu!

Länge kramade dem varandra, bästa vänner och kollegor. Efter kramen gick dem långsamt till jobbet…

-          Helt sjukt att vi har känt varandra hela våra liv och nu ska du bara iväg! Du kommer att bli den första kvinnan i rymden! Det är så sjukt, men du fick uppdraget, jag kunde inte vara stoltare!

Hon log och försökte njuta av stunden, men hon hörde att hans andetag blev alltmer känslosamma. Hon kände hur hennes hjärta började brista med tanke på vad som kan komma här näst.

-          Minns du… nej inget!

-          Jo, kom igen! Vad är det?

-          Minns du på din födelsedagsfest, då du fyllde 11? Du hade på dig en rosa klänning, den var puffig och hade glitter, du höll i din lilla trollstav… Du var det vackraste jag sett! Jag har aldrig sagt det här till någon men jag var stört kär i dig då!

-          På riktigt? Yuli, det där är det gulligaste jag hört på månader!

Han kollade ner lite lätt och blev lite röd. Klockan var 08:22 och dem var utanför byggnaden som alltid är vid liv, jobbet! De kollade på varandra och gick närmare… Men innan dem hann ordet av kom chefen:

-          Så bra att ni båda är här! Yuli, vi behöver dig i konferensrummet, följ med! sade han och tog Yuli under armen och släpade med honom.

Hon kollade på dem och gick lättsamt till sin arbetsplats.

Klockan var 17:30 och dem skulle stiga på farkosten. Det tog henne tid att lyfta den sista foten från jordens yta, men till slut tog hon till sig modet att kliva upp på rymdraketen. Hon kollade tillbaka på alla personer som vinkade av henne. Mamma, pappa, vännerna, kollegorna, chefen, Elena, Andrijan och Yuli. Hon kollade på Andrijan och ropade:

-          VAD JOBBAR JAG SOM?

-          ARKITEKT SÅ KLART! ropade han tillbaka och log.

Hon kollade på honom med avsky men såg hennes ängel Elena i famnen så hon kunde inget annat än att le. Hon såg på mamma, pappa och chefen och ställde sig i givakt. Hon såg på kollegorna och vännerna och nickade. Men när hon såg på Yuli, brände tårarna bakom locket, hon försökte anstränga sig att le, men vände sig hastigt om då dörren stängdes. Den 16 juni 1963 åkte hon gråtandes upp mot rymden. Nu hade hon tid att tänka på vem hon verkligen älskade, men det tog henne längre tid än bara en rymdresa.

19 år senare…

-          Inför Gud och denna församlings närvaro frågar jag dig, Yuli Shaposhnikov: Vill du ta Valentina Teresjkova till din maka och älska henne i nöd och lust?

-          Ja!

-          Valentina Teresjkova: Vill du ta Yuli Shaposhnikov till din make och älska honom i nöd och lust?

-          Ja!

-          Livets Gud, välsigna Yuli Shaposhnikov och Valentina Teresjkova i deras äktenskap. Låt dessa ringar för dem vara tecken på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. Styrk dem att varje dag leva i sina löften. Genom Jesus Kristus, vår herre. Amen.

Både Yuli och Valentina kollade nu på varandra och sade tillsammans:

-          Jag tar dig, nu till min make/maka, att älska dig, dela glädje och sorg med dig, och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt. Och som tecken på vår kärlek vill jag bära denna ring.

-          Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat detta inför Gud och dessa vittnen. Ni är nu man och hustru. Era löften om ömsesidig kärlek och trohet påminner om Guds omsorg och kärlekens gåva. Må Guds välsignelse omsluta er nu och alltid. Amen.

Av dem alla närvarande i församlingen hördes det endast jubel och glädjetårar samtidigt som det nygifta paret kysstes framför altaret, året var 1982.

E M