Ett främmande samhälle

Det var en kylig oktoberkväll och de satt på balkongen helt ostörda med stjärnorna som sällskap. Kärleksparet kunde endast höra varandras andetag samtidigt som de fäste blicken på varandra, hon försökte tyda hans ögon, men regnbågshinnan är så mörk att man knappt kunde se övergången mellan självaste iris och pupillen.

Duns!

-          ”Vad var det där?” frågade hon och kurrade ihop sig och ville in i hans mjuka famn med dem hårda, vältränade musklerna. Hon bestämde sig för att ignorera honom och resa sig upp för att hon inte fick någon respons.

-          ”Vart ska du?” frågade han.

Hon bara kollade på honom. Djupt i sina tankar ville hon egentligen svara att hon bara skulle se varifrån ljudet kom ifrån, men hon fortsatte var tyst. Han reste sig snabbt upp och ställde sig bredvid henne.

Där stod de, iklädda i de allra finaste kläder dem ägde. Hon i en röd sidenklänning med öppen rygg och han i uppknäppt skjorta och finbyxor med slipsen hängandes runtom halsen.

Han lade sin arm omkring henne för att värma den lilla, frusna kroppen. Hon lutade sig mot hans breda bröstkorg och hörde hans hjärta bulta och såg det, rök steg från kullen.

-          ”Ser du det där?” frågade hon och kollade upp på honom.

-          ”Vart?” frågade han och släppte blicken från henne och såg istället på vad hon precis hade skådat.

-          ”Oj! Vad tror du har hänt? Ska vi dit?” undrade han.

-          ”Ja, det är klart! Tänk om någon är skadad!! Jag vill bara byta om först, den här klänningen är jättejobbig!” sade hon.

-          ”Vill du låna någon av mina skjortor istället?” frågade han medan han flinade och tog av sig skjortan.

-          ”Men vill inte du ha på dig din skjorta?” frågade hon blygsamt.

-          ”Jag klarar mig. Om jag så gärna vill ha skjorta skulle jag givit dig någon av de andra. Det är dessutom inte så kallt, mitt blod tål kylan”, sade han och skrattade medan han gav henne den varma skjortan. Kvar stod han i sitt vita linne.

Hon tog ner axelbanden och klänningen föll lätt till golvet och lade sig runtom henne som en äng av röda rosor. Hon satte sedan på sig skjortan som nådde ända ner till hennes knän.

De tog sig ut ur den lilla lägenheten med tofflor på fötterna och skyndade sig ut över kullen, så tysta och snabba som möjligt så att ingen skulle se dem tillsammans. Dem var trots allt fortfarande en hemlighet för alla som bodde i den lilla byn.

De tog de sista stegen upp för kullen och lyckades helt osedda. Där var det…

-          ”Är det där…?” frågade han.

-          ”Ja… ja det är…” svarade hon långsamt.

Där framför dem låg ett UFO kraschat. Röken steg i ringar upp mot himlen som sakta blev ljusare. Dörren flög ut och landade på gräset med ett duns och ut kom en grön, väldigt smal utomjording.

-          ”Har du med din mobil?” frågade hon tyst och försiktigt.

Han lade sin hand i byxfickan, tog ut sin iPhone för att fota varelsen. Solen tog sig över kullen, stålarna värmde oss och reflekterade in i ögonen. De blundade för en sekund, det blev så ljust så att det gjorde ont att se solens strålar. När de öppnade ögonen så fanns det bara ett stort hål i marken…

-          ”Hallå! Är det borta?! Visst såg du det också? Snälla säg att du hann ta en bild!!!” sade jag hetsigt.

-          ”Det var som att det inte tålde solljus…” sade han och stod kvar i förvåning.

-          ”Lova i alla fall att du inte säger detta till någon. Vi kommer klassas som galningar”, sade hon besviket och kollade ner i marken.

-          ”Lägg ett leende på läpparna! Tänk på vad du nyss har upplevt, utomjordningar! Kom så går vi hem och käkar frukost!” sade han och lade sin arm runt hennes smala midja. Hon kollade på honom och skrattades gick de tillsammans i soluppgången tillbaka till lägenheten. Bara han och hon någonstans i Vintergatan.

E M