Katedralen

Människor går in och ut. Hela tiden. Ingen är den andra lik. Vissa kommer tillbaka för att besöka mig igen. Men det bryr väl inte jag mig om. Jag har sett massor av människor som kommer och besöker mig och som bara går in och sen ut igen. Vad är det för mening med det egentligen? De anar inte hur små och obetydliga de faktiskt är jämfört med hela universum. Men det var människorna som byggde mig från första början, så jämfört med mig är de inte lika små och obetydliga.

Människor kommer och går. På natten är det tyst. Helt tyst. På dagen kommer alla människorna igen. Men inte bara samma människor, det kommer alltid några som jag aldrig sett förut. Men de kommer väl oftast inte tillbaka.

Då de kommer igen, på dagen, fylls hela min rymd av massa ljud och röster. De ser sig omkring på mina marmorpelare och stirrar upp i min mäktiga, stora takkupol med målningar målade av konstnärer från väldigt länge sedan. Jag saknar de människorna, de människorna som byggde mig. Det kommer fler och fler människor under dagen och volymen blir högre och högre. Bekanta hälsar, barn gråter, turister böjer sina nackar för att fota takmålningarna, guider visar runt och berättar om min historia. Min historia, ja. De där guiderna vet inte alls så mycket som de tror om mig. Om min historia.

Människor går in och ut. Hela tiden. Men så har det inte alltid varit.

En kort tid efter jag blivit färdigbyggd, det var så länge sedan men jag minns det så klart, hölls en stor fest. Det hade fötts en ny prins i landet och folket firade på gatorna. Rika människor från hela världen kom för att besöka mig. Adelsmän, prinsar, prinsessor, drottningar, kungar och så den nyfödda lilla prinsen som skulle döpas. Här. I min mäktiga rymd.

Några år senare härjade pesten i landet och kungen dog. Han är begravd här under stengolvet. Prinsen som hade döpts i mig skulle därför bli kung i landet även om han var för ung för det och kom för att besöka mig en andra gång. Människorna trängdes för att få se den nya kungen. Han höll i en spira och ett guldigt äpple. Men det var ingen bra stämning efter att kungen hade dött.

Jag minns också när jag istället blev som ett kloster och det bodde munkar och nunnor här. De som styrde hade stränga regler och om man inte följde dem fick man hårda straff. Jag kommer ihåg en nunna som tydligen inte hade följt reglerna fast det inte hade varit meningen och som straffades med talförbud. Hon fick inte prata alls. Men en natt hörde jag att hon pratade. Jag tyckte synd om henne. Hon trodde att hon var ensam men det var hon inte. En annan nunna hörde henne. Skvallret gick som ett vindsus genom salarna. Hon blev straffad igen för hon inte hade hållit sitt löfte om talförbud. Piskad tre gånger på ryggen framför alla andra nunnor. Det är som om hennes skrik och minnet av det finns kvar i väggarna och i min skrämmande rymd.

Men den tiden är över och jag hoppas att den inte kommer tillbaka i framtiden.

Flera år efter händelsen hade människorna glömt bort hur grymt det var och istället var det mer vanligt, ganska glatt folk som besökte mig. Man ställde upp rader av bänkar när man började ha konserter och sjöng sånger och spelade musik. Musik som lever kvar som ett minne i väggarna och i min trivsamma rymd. 

Men det var inte bara publik som tittade på konserterna som satt på bänkarna. Ibland kom det kärlekspar som satte sig på bänkarna och pratade. Eller bråkade. Men det var en natt då det kom in en ung man flåsande och pustande som om han hade sprungit väldigt långt. Det såg ut som om han var rädd och stressad och han hade något i handen. Det var ett brev. Han flackade med blicken och virrade runt medan han letade efter något. Han hittade en lös platta i golvet i ett hörn och la fort ner brevet under plattan samtidigt som porten öppnades och två vakter steg in och förde ut honom. Brevet ligger kvar där utan att någon vet om det som en hemlighet som ligger och väntar på att någon ska hitta det. Hemligheten finns kvar här i min hemlighetsfulla rymd.

En gång var det storm i landet. Det blev översvämningar och byggnader som var lika gamla som mig blev förstörda. En blixt slog ner med ett brak i en av mina nyare utbyggnader. Hela övervåningen till byggnaden brann ned men det kraftiga regnet gjorde så att det inte spred sig vidare. Några dagar senare kom det många arbetare som sågade och hamrade och byggde upp övervåningen på nytt. Jag kommer ihåg att det var två arbetare kvar sent på kvällen. De var nästan färdiga. Den ena höll på att spika fast de sista golvplankorna och den andra kom upp för att se hur det gick men såg inte hålet i golvet som den första inte hade spikat för än. Han föll flera meter och landade hårt på stengolvet nedanför. Nu var det bara en arbetare kvar den kvällen. Han kände så mycket skuld, för han tänkte att det var hans fel att den andra arbetaren, och som var hans bästa vän, hade dött. Han var den enda som stöttade och hjälpte honom. Han gjorde färdigt golvet medan han grät och grät innan han gick och dränkte sig i floden här bredvid. Ingen visste riktigt vad som hade hänt. Sedan den kvällen kunde man känna arbetarens skuldkänsla över axlarna och sena kvällar kan man ibland höra någon som bankar och hamrar på byggnadens övervåning. Minnet av vänskapen och skuldkänslan lever kvar i mig. Här. I min rymd. 

G B