Bitter

 

Världen är otroligt stor men ändå så liten samtidigt, det var vad jag tänkte första gången jag såg min syster Ruby. Sen dagen då hon föddes hann jag bara se henne i någon sekund förs vi blev omhändertagna i olika hem. Mamma som födde Ruby dog någon timme efter förlossningen sa läkarna. Det gjorde ont att få höra och särskilt när jag var så pass liten. Jag var bara 5 år när Ruby föddes och jag som längtade efter att få en yngre syster som kunde se upp till en.

 Jag är 14 år gammal nu och känner mig otroligt ensam. Jag skulle ha haft en syster vid min sida om socialen inte var så grymma och delade upp mig och Ruby. Jag är så arg, jag skulle ha någon att ta hand om, någon att prata ut med och någon som kunde prata med mig. Min nya fosterfamilj är trevlig och härlig men det är något som fattas, något litet, en vän.. Jag önskar att ha någon vid min sida mer än vad jag vill något annat i livet. Jag går ner till mina fosterföräldrar och berättar för de hur arg jag är över att vara ensam, de bestämde sig för att jag skulle byta skola, IGEN! Det har hänt så många gånger att jag tappat räkningen, jag vet inte om jag vill men de är envisa och kommer inte ge sig i alla fall. Allt är ändå värdelöst och livet har ingen mening om man bara är ilsken hela tiden, så jag går med på att byta skola.

Nästa dag kommer min fostermamma till skolan för att tala med rektorn om att jag ska sluta. Hon är glad och medan hon går fram till mig flätar hon sitt röda lockiga hår och nynnar någon melodi som hon alltid sjunger när hon är på gott humör.

-Nu behöver du inte känna dig ensam längre vännen, jag har hittat den perfekta skolan som du ska börja på.

Jag bara nickar och ler fast än jag hatar när hon tror att allt löser sig bara för att man byter skola.

 Veckan går otroligt fort och redan imorgon börjar jag i den nya skolan. Det känns lite nervöst, men jag har tappat hoppet om en ny bra start där jag slipper vara ensam. Jag slår vad om att ingen bryr sig om en ny tjej som börjar mitt i terminen, alla har redan hittat sin vän. Jag kommer alldeles för sent och det kokar inombords av att inse att jag förblir ensam ännu en gång.

 Man vill ju ändå se fräsch ut när man börjar en ny skola, jag tar en varm och lång dusch innan läggdags. Jag går till mitt rum där jag står framför spegeln med två tröjor jag ska välja mellan. En grön och en röd, den gröna skulle passa till mina ögon men jag tycker om rött så mycket. Jag väljer den gröna just för att den är fin och framhäver mina stora gröna ögon. Jag borstar mitt korta, blonda och vågiga hår medan jag försöker tänka ut ett sätt att göra mig sedd imorgon.

 Nästa morgon klär jag på mig den gröna tröjan med mina favoritjeans och ett par sneakers, jag sätter upp mitt hår i en enkel tofs och går ner till köket där frukosten är färdig. Både mina fosterföräldrar kollar på mig med en underlig blick men det struntar jag i, jag är för hungrig för att över huvud taget bry mig. Jag slukar upp det mesta, ägg, flingor, yoghurt och sen dricker jag en massa juice, sedan går jag ut. Min fosterpappa väntar redan utanför, jag stiger in i hans retro bil och han skjutsar mig. Skolan är gigantisk, den är lik de dyra internatskolorna som finns i Amerika, jag ser hur alla har likadana skor och jag hör alla småprata med varandra. Alla har någon att prata med och jag ser inte en endaste person som är ensam! Hur tänkte mina fosterföräldrar egentligen!? Jag har lust att bara rusa iväg men just då ringer det in.

 Jag går förbi den långa korridoren som är så trång att det blir kvavt så fort jag satte foten genom dörren och började gå mot klassrummet. På vägen dit ser jag en yngre flicka, jag blev verkligen chockad, hon ser precis ut som vad jag gjorde för några år sedan. Jag stannar till och bara stirrar, det är som att kolla på gamla foton på sig själv när man var yngre, fast dessa foton var levande. Flickan kollar upp på mig och våra blickar möts, jag märker att varken hon eller jag kan slita blicken ifrån varandra så hon kommer fram till mig.

-Hej! Jag heter Ruby, vad heter du? Är du ny här?

Det tar en stund innan jag svarar men till slut sväljer jag, harklar mig och ger henne ett svar.

-Jag heter Maxine och är ny här, det är väldigt stort här, skulle du vilja visa mig runt?

Ruby nickar och jag vill gärna lära känna henne mer, vi kanske har något mer gemensamt förutom att vi liknar varandra. Jag hinner tänka på vår lilla konversation vi hade alldeles nyss och hamnar i ett chocktillstånd. Sa hon precis att hon heter Ruby!? Det är samma namn som min systers, vilket märkligt sammanträffande! Jag blir lite sur över tanken att jag inte fick träffa min lillasyster innan vi separerades…

 Jag följer efter Ruby längs alla korridorer och det är så stort! Klassrum överallt, en massa toaletter och en massa pingisbord, skåp, fåtöljer och bänkar. Ruby kollar på mig och pratar en massa, hon är inte ensam som jag är. Ruby har flera vänner som hon hänger med efter skolan varje dag och hon älskar tacos. Jag blir lite avundsjuk på att hon som är så liten är mer populär och omtyckt än vad jag någonsin kommer att bli. Det är då tanken slår mig! Ingen vill vara med mig just för min introverta personlighet, jag är inte social och så fort någon försöker prata med mig så ler jag oftas och nickar till svar. Jag skulle aldrig våga ta lika mycket plats som Ruby gör och jag blir lite ilsken över att en sådan lite flicka är modigare än vad jag är, men samtidigt är jag glad för hennes skull.

 Rundturen avslutas och jag går till mitt hemklassrum, läraren ber mig att presentera mig själv inför klassen. Ingen lägger märke till mig och ingen verkar bry sig. Jag känner hur jag rodnar när alla fortsätter att prata trots att läraren sa att de hade en ny elev. Ingen lade märke till mig  förens jag sätter mig ner bredvid en tjej, hon verkar vara den populära men dryga typen.

-Och vem är du? säger hon och himlar med ögonen.

-Du får inte sitta bredvid mig, den är för någon annan som är mer.. hur ska jag säga.. någon som är mindre töntig. De andra skrattar åt mig och tjejen himlar med ögonen igen. Jag blir rasande och springer ut från klassrummet, jag stampar fram till dörren, öppnar den och smäller till den efter mig. Vad ska jag göra nu!? Jag önskar att någon kunde vara vid min sida jag har lust att skrika allt jag har, men det kan jag inte! Jag slår till väggen och sparkar in ett skåp och det är då jag märker hur Ruby smygkollar på mig, och sedan springer hon iväg med tårar som rinner nerför hennes kinder…...

S A