Bitter i den friska Oktober luften

7/10-1853 Yorkshire- England

Jag minns… Jag minns hur maten var bitter den kvällen…

Jag är på besök hos familjen Chicory. Jag hade slutat äta eftersom maten var så bitter att

bara lukten av brysselkålen fick mig att må illa. Jag lyssnade inte på vad de sa, för att jag

var upptagen av mina tankar… Han var så fin! Jag är så kär! Men han är gift. Jag vaknade

från mina tankar och försökte hänga med på samtalet,”som en riktigt dam” som mor brukar

säga med en hest röst. Inom mig var jag ledsen, för att den mannen som jag älskade sen jag

var 13 år (jag fyller snart 16), hade gift sig med någon annan. Jag var ledsen men också bitter.

Bitter för att han hade gift sig med någon annan och inte hade brytt sig om mig. “Hallå!”,

“Mary! hur mår du?!” Jag hade svimmat, igen. Allt omkring mig lät dämpande, Mr Chicory

befall for ett glas vatten, min mamma som försökte hjälpa upp mig, alla andra som inte visste

hur de skulle hjälpa till och Mrs Chicory som frågade “hur jag mådde?” och om hon skulle

“kalla efter en läkare?”. Sedan husets Chicories’ son, James, min älskade, som försökte

komma fram till mig för att hjälpa till. Jag blev så lyckligt, han visade att han visst brydde sig

om mig! Hans maka, jag hatar henne nu, kallade tillbaka honom med orden; “hon behöver

inte dig, kom hit! Jag känner mig så ensam nu alla är där! Hon får tillräckligt med hjälp

ändå!”, och som en hund lyssnar på sin boss, gick han tillbaka. Jag hade en jättestor lust att

slå henne så hårt, att hon dog och jag kunde bli James’ maka! Men jag kunde knappt stå.

Anledningen till att jag brukar svimma är inte för att jag är feg eller en san rädd irriterande

dam som försöker få uppmärksamhet, men för att jag tänker så mycket att jag blir

översvämmad med tankar. Jag blir bitter på idén att jag svimmar så lätt, jag skäms faktiskt

också för det. Just nu hade en tjänare burit upp mig till mitt rum (vi skulle stanna på huset

Chicory över natten).

Din vän för alltid, Mary Greenwoods

8 Oktober

Jag vaknade tidigt på morgonen. Efter vad som hände igår kände jag nåt för att gå ut och ta

en liten promenad, ensam. Jag klädde på mig och gick ut, jag hade på mig den fina blodröda

klänningen. Jag älskade hur den friska Oktober luften fyllde mina lungor! Jag älskade att se

alla de olika färger på löven! Jag kände mig en med Oktober, mitt röda lockiga hår blåstes åt

alla möjliga håll. Jag bestämde mig för att gå till den finaste träden av alla, med de finaste,

färgade löven av alla. När jag kom dit satte jag mig mellan de fina, stora rötter av den fina,

stora träden. Om jag bara visste att James’ satt där uppe i grenarna, kanske jag hade lyckats

kringgå honom. Han hade sett mig och hoppade ner.

-”Godmorgon”, sa han, “fint väder tycker inte du?”

-”Ja, absolut!” svarade jag för jag visste inte varför jag inte skulle hålla med.

-”Jag älskar det här trädet, jag tycker det är så fin!” fortsatte han.

-”Jag med! De fina färger och själva trädet gör mig helt enkelt förälskad!”

Jag tycker att det var ett ganska stelt samtal……..(tystnad)........

-”Är du förälskad?” frågade han……..(tystnad, igen)........

-”Ja”

-”I vem?”

-”Någon”

-”Vem!?”

-”Varför undrar du!?”

Han började leta i sin jackficka och tog ut flera pergament bitar. Där var jag helt chockad.

Har han letat igenom mina saker och hittat de här breven!? Jag var (och är fortfarande) bitter

på faktumet att han visste. “Jag måste gå tillbaka. Ha en bra dag.” sa jag fort, gick till honom,

drog ut mina brev ur hans händer och började gå tillbaka. “Stopp! Snälla vänta! skrek han,

jag stannade, han gick mot mig tills vi stod öga mot öga. Han började skratta åt mig! Jag var

helt förvirrat, hur kunde han!? “Tror du verkligen att jag skulle någonsin kunna bli kär i dig!?

Dumma, lilla flicka!” Jag började gå igen, med gömda känslor. Den här gången skrek han

inte att jag skulle stanna och lät mig gå fritt. Efter en stund började jag småspringa till mitt

rum, jag var ledsen och bitter samtidigt. Ledsen av besvikelse och bitter för att han hade sagt

det på det här sättet. Sa okänsligt hade han sagt det som var mest känsligast pa hela världen,

kärlek. Det kändes som det rann vattenfall ur mina tårkanaler. Jag hör att mamma kommer sa

jag slutar här.

För alltid din vän, Mary Greenwoods

P.S. Jag ska gömma mina brev någon annanstans.

9 Oktober

Jag bestämde mig för att inte bry mig om vad som hände igår, jag är inte ledsen längre, bara

bitter, har han inga känslor!? Förstår han inte att det gör ont i själen när man säger sådant till

människor!? Ord gör mer ont än att bli slagen, om och om igen! Förresten var igår ganska

lugnt, jag undvek James och hans maka så mycket som möjligt. Och när Mr och Mrs Chicory

frågade, “Varför ser du så bitter ut?”, svarade jag att jag bara skämdes för att jag hade

svimmat och det verkade nöja de. Jag vill åka hem så fort som möjligt, till det fina huset

Greenwoods. Men vi ska stanna här i en jättelång vecka till.

Ibland är bitter ett fult ord, men det har en fin betydelse.

Jag menar det känns väl skönt att kunna uttrycka sig själv? Och ibland är det bra att vara

bitter och det är helt normalt. Jag ska gå och äta middag nu.

Jag som älskar dig min kära syster, Mary

P.S. Jag och mamma kommer tillbaka den 16e Oktober.

H V R