Bitter

Det var Lisas fel, det var hennes fel.  

Festen, den där jävla hemmafesten. Spriten och tjafsen. Vi borde inte ens ha druckit, för vi är ju bara 17 år. Tjafsen som ledde till små knuffar, knuffar som ledde till käftsmällar. Sedan spårade det ut och oturligt nog, råkade Mimmi ut för smällen. 

Det brinner i mitt bröst, lågorna släcks inte, och törsten efter att skada finns där. Jag vill skada Lisa varje dag, varje minut och varje sekund, hon förtjänar inte någons respekt. Lisa är ful, Lisa är äcklig, Lisa borde dö. Det är ju hennes fel att Mimmi ligger där i sin sjukhussäng, för om Lisa inte hade stått och tittat på som en paralyserad staty hade Mimmi kanske inte fått de där köttsåren fyllda med blod som skrek smärta. Blodiga uppsvullna läppar, uppskrapade ben och stora fula blåmärken över hela Mimmis kropp hade inte heller funnits där. Men nu ligger hon där på sjukhuset. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade känts att vara så misshandlad, både fysiskt och psykiskt, orden Mimmi fick höra ekar fortfarande inne i mitt huvud som ekot man hör om man skriker i en stor tunnel.  

Jag sitter bredvid Mimmi och iakttar henne medan alla dessa tankar skaver och gnager i mitt huvud. 

“Besökstiden är tyvärr slut nu. Vi ber dig som gäst att lämna sjukhusrummet du befinner dig i och bege dig.” tjuter högtalarna ut. Så jag reser mig upp, säger hejdå till Mimmi, men hon hör det ju såklart inte, för vem kan höra genom djup sömn?  

Jag går långsamt med små steg ut från rummet, genom den långa, vita och alldeles nystädade korridoren med en och annan tår i mina djupblåa ögon. Med små, tunga steg närmar jag mig utåt mot utgången men plötsligt hör jag någon skrika mitt namn, jag vänder mig om för att titta vem det är. Det är Mimmis deppiga mamma. Hon småskriker med en sån där orolig och bekymrad röst:  

”Lisa! Lisa!”  

Mimmis mamma stirrar anklagande på mig och min förvånande blick jag ger henne. Plötsligt börjar hjärtat dunka. Hela min värld vänds upp och ner, jag kommer på allt. Allt är mitt fel. Jag är Lisa. Klumpen som lagt sig i min mage bara växer och växer. Fy fan, vad har jag gjort? Rummet jag står i krymper. Väggarna kommer närmare mig. Jag blir helt hoptryckt i känslan. Mina nackhår reser sig rakt ut som spjut. Ångesten kryper allt närmare mig. Jag får inte vara bitter, men det är svårt att låta bli.

E G

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa