Bitter

 

Fönstret stod öppet och det kom in en varm sommarbris. Jag fattade inte någonting, varför hade de inte väckt mig. De sa att det var lugnt, men jag förstod fortfarande inte, hur kunde det vara lugnt? Jag hade nyss försovit mig och de säger att jag ska ta det lugnt. Jag hade ingen aning vad som pågick men en sak visste jag, någonting var inte bra. Var det nu de skulle berätta om att de ska skiljas? Mamma sa att jag skulle sätta mig i hennes knä och jag gick och satte mig, jag kände hennes hår pusta förbi mitt ansikte för nu kom ännu en till bris in. Pappa reste sig och gick och stängde fönstret han gick tillbaka till sin stol och satte sig med en hård och bestämd blick. Han började prata, du vet Måns att kärleken är komplicerad. Jag och mammas relation har också blivit komplicerad. Vi gillar inte varandra som vi gjorde när vi träffades. Man kanske tröttnar eller så vill man inte leva med varandra mer och så är det med mig och mamma. Självklart är det inte ditt fel gubben viskade mamma i mitt öra. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag sa bara att det var tråkigt men jag visste inte om jag skulle vara glad för att min teori stämde eller om jag skulle vara ledsen för att de ska skiljas.

Jag lät det smälta in tills jag kom på att jag inte visat några känslor alls. Jag bara satt där och tittade lugnt på väggen, på pappa och på mamma. Ville helst inte möta någons blick men det var oundvikligt. Är det något fel på mig för att jag inte gråter? Min kompis hade också skilda föräldrar och sa att det var jättebra då du får två rum och det skulle jag inte tacka nej till. Men kanske skulle jag ändå börja gråta framför mina föräldrar så de inte tycker att jag är okej med detta men jag valde att inte göra det. Jag tänkte att det räckte att jag satt i min mammas knä och bara kände tystnaden ligga i luften. Dagen gick och jag spenderade mesta tiden av att vara runt mina föräldrar. Men det kändes som om jag satt mer hos min mamma än pappa. Blev han ledsen av att jag inte var lika mycket med honom. Jag bestämde mig iallafall för att gå upp på mitt rum så ingen behövde bli besviken på mitt val.

Dagarna smälte ihop med veckorna. Jag bodde kvar med mamma i huset, pappa hade jag inte sett skymten av. Jag visste inte ens vart han bodde men mamma sa att han bodde hos sina kompisar. Han ringde någon gång ibland, inte så många gånger att man undrade om han inte gjorde något annat men någon gång i veckan. Men det kändes som om han väntade på att få ringa mig och man hörde att han ändå var glad av att höra mig. Förens han en dag ringde och var ganska borta. Ställde konstiga frågor och sa saker om mamma som jag inte velat höra. Jag gav telefonen till henne och hon sa bara hej då och la på. Ända sen den dagen har han inte ringt, vet inte om det är med flit eller om det är mamma som har sagt att vi vill vara ifred. Jag frågade mamma varför de hade skiljt sig och mamma svarade som om hon inte talade sanning. Hon sa bara att de inte älskade varandra längre men jag det kändes som om det inte stämde.

Det kom en dagen då jag var hemma ensam. Jag satt och åt lite yoghurt och skulle kolla i tidningen. Jag vet inte varför jag ens ville läsa den med den kändes som om jag skulle göra det. Jag letade i högen och hittade något papper. Jag visste att jag inte borde läsa brevet men när jag såg mitt namn på det så var det väl mer än rätt att jag skulle få kolla var det var. Det var en ensam rätt till egen vårdnad och lite längre stod ett motevering. Det stod att min pappa var en oansvarig person som inte ens kan hålla koll på sitt eget liv. Han bryr sig inte om sitt liv. Han är ofta full, har ingen bostad och att han inte är bra för mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, den pappa jag kände förut verkar inte vara sig lik. Eftersom jag inte visste hur mamma skulle reagera så bestämde jag mig för att inte berätta för jag ville inte göra henne besviken.

Dagarna gick och varje dag gick jag igenom brevhögen. Jag tänkte att det skulle komma något svar på mammas brev men den kom aldrig, om den skulle komma på mammas mail så hade jag ju egentligen ingen chans. Jag hade inte hört av honom på flera veckor men på väg hem från skolan så träffade jag honom. Först så förstod jag inte vad han gjorde med en spruta tills han stoppade in den i armen och började gå mot mig. Jag blev rädd och började springa därifrån. Mamma hade nämligen sagt att jag skulle hålla mig borta från pappa men då hade jag ingen aning. Min pappa som en knarkare. Det var ingenting jag hade trott när jag vaknade i morse när jag gick till skolan. Han ropade efter mig, sa åt mig att stanna men mina ben bara sprang av sig själva tills jag stod vid min dörr och insåg att han inte var efter mig längre. Jag visste inte om han hade följt efter mig för jag hade inte ens tittat bakom mig tills jag kom hem.

Men dagen kom då jag tittade ännu en gång i brevhögen och såg ett brev som kom från familjerätten. Jag öppnade så försiktigt jag kunde utan att någon efter skulle se att jag sedan ska limmat ihop den. Jag drog försiktigt ut pappret där det stod lite längre ner att Måns Granlund har beviljats ensamrätt till sin mamma. Det svartnade för ögonen och jag sjönk ihop. Jag kommer aldrig ha något med min pappa att göra igen och det enda jag ville göra var att ringa honom och säga att jag fortfarande älskar honom men det hände aldrig.

 

2029

Åtta år, fem månader och sju dagar har gått sedan pappa försvann. Hans sista spår i livet var när han var med en kompis. Han försvann fem dagar efter att jag tänkte ringa honom och sedan dess är han spårlöst försvunnen. Jag tog hans försvinnande väldigt hårt. Jag har precis börjat jobba som polis i deras specialavdelning för försvunna personer. Jag tittar dagligen i polisrapporterna om döda kroppar som inte fått sin identitet fastställd i hopp om att försöka släppa den känslan av tomhet. Jag tror att den största delen till att jag gör detta är för att jag känner mig skyldig. Både i mina föräldrars skilsmässa men också att jag aldrig sökte upp pappa. Om jag hade ringt honom den dagen sagt till honom att jag fortfarande älskar honom eller om jag stannat när jag såg honom på väg hem från skolan så hade detta kanske aldrig hänt. Var det mitt fel?

H M