Citron

"En måndags morgonkaffe är det absolut viktigaste på hela veckan,” mumlar Edith för sig själv medan hon häller upp säkert fem koppar kaffe i den brun-vita termosen som används i princip varje morgon, ”speciellt om man vaknar 0700 på en ledig dag bara för att hämta morsans jävla anti dep.”

 

~Kan hon inte bara överdosera eller något så jag kan ha mitt eget jävla liv, och bestämma själv vad jag ska göra med min lediga dag och inte behöva göra allt åt någon annan. Det är ju som om jag vore min egen Morsas Mamma~.

 

-

När värmen försvinner

lämnas sommarens hem

där regnets droppar rinner

och solens godnatt kommer vid fem

-

 

Genom det skitiga köksfönstret kan hon se stadens enda riktiga gata, och folket som rusar för att hinna till jobbet i tid, ungdomarna som går med fejsen begravna i mobiltelefonerna och hörlurar i öronen. Inifrån, där Edith står, är allt tyst men hon kan som höra gatorna. Kompisar snackar skit, gatuarbetare pratar i mun på varandra, pensionärer rör sig sakta mot Coop för att hämta veckans tidning. 0730. Med termosen i handen sätter hon på sig de inte-så-vita converse-skorna och farsans gamla mc-jacka över den svarta hoodien, Hon smyger ut genom ytterdörren för att inte väcka någon av grannarna, och börjar röra sig mot apoteket.

 

Trots mängden människor som irrar runt på gatan, är Edith ensam när hon står utanför apoteket och väntar på att dörrarna ska öppnas. Nästan i alla fall. Bredvid henne står en man, eller gubbe rättare sagt. Han är inte mycket att se på, och han verkar inte vilja dra åt sig uppmärksamhet, så att hon står där ensam var nog inte så fel i alla fall. Hållningen är makaber och även om han sträckte på sig hade han inte mätt mycket längre än Ediths 155cm; ~och en halv faktiskt. ~ Han kändes bekant, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Den täta mustaschen, skallen helt utan hår, de stereotypiska gubbglasögonen, Foppa tofflorna, lukten av citrus. Morfar. Gubben påminde om hennes morfar.

 

Exakt klockan 0800 öppnas Apotekets dörrar, precis som morsan hade sagt att de skulle. Hon tyckte det var lite obehagligt hur tanten verkligen öppnat dörrarna exakt när klockan på Ediths arm slagit 0800.

 

”Den där tanten är aldrig varken sen eller tidig. Står det att de öppnar klockan åtta, då öppnar de för i helvete klockan åtta.” Ja, inte hade hon haft fel inte.

 

 

Hon passerar genom de automatiska skjutdörrarna, kliver in i den sjukhusluktande lokalen, går tio steg, vänder sig ungefär 60 grader åt höger. Tredje hyllan, femte prislappen. Nikotinplåster åt morsan. Apoteket är inte mycket större än hennes sovrum hemma i lägenheten, men trots detta har de alltid precis vad man behöver.

 

”Köp det största paketet du hittar, Edith! Det ska räcka minst ett år!”

 

~Helvete heller. Robert, morsans nya kille, har lyckats övertala henne att sluta röka. Bullshit om man frågar mig. Kvinnan har för fan rökt sedan hon fyllde tretton. 207 förbannade spänn. Jag hoppas verkligen inte hon trodde att jag tänkte betala för den här skiten. Vi alla vet att hon kommer använda max fem plåster, sedan kommer hon göra slut med Robert, och nästa morgon hittar jag en låda som kostat mig 207 spänn i sopkorgen. ~

 

Kvinnan som fram tills nu stått med ryggen mot butikens öppna lokal bakom receptdisken är ~äntligen~ klar med ~vad fan~ hon höll på med innan, och gör vad det nu än är apotekare gör när siffrorna på skylten ändras. Siffrorna 001 lyser upp ovanför henne och hon går med ovilliga steg mot receptdisken,

 

”Jag ska hämta recept åt Maritta Vimer,” hon sträcker fram både morsans och hennes id-kort innan tanten ens hunnit ta att andetag. Hon på andra sidan bänken tittar på henne som om hon sett en Alien, innan hon vänder blicken och letar efter något på datorn.

 

Medan tanten gick för att hämta piller burken vänder Edith sig om och tittar på mannen. Han betalade för sina grejer och hon följde honom med blicken medan han drog sig mot dörren. Deras blickar möts i knappt en sekund, men det räcker nog för att Edith skulle känna magen knyta sig. Precis som morsan när hon börjar nyktra till, såg han ensam ut; och han såg inte ut att ha skrattat på evigheter. Citron. Mannen påminde henne inte längre om hennes morfar, utan om hennes mamma och hennes citron-doftande parfym.

 

-

Kvällens mörker vilar över staden

likt ett täckes varma kram

Från fönstren syns de fallande bladen

likt en målning i en ram

-

 

När hon kliver ut på gatan igen har det börjat regna och hon svär tyst för sig själv för att hon inte kollade väderappen och tog med ett paraply. Hon klunkar i sig de sista dropparna av kaffet, drar tröj-luvan över huvudet och skyndar sig tillbaka till lägenheten.

 

Lättad att äntligen stå framför lägenhetsdörren med nyckeln i handen låser hon upp, går in och ropar till morsan att hon är tillbaka. Inget svar. Hon ropar igen. Fortfarande inget svar. Hon bryr sig varken om att ta av sig jackan eller ta av sig skorna innan hon går in. Hon ropar. Inget svar. Köket är tomt, duschen är inte på och badrumsdörren är inte ens stängd, till och med vardagsrummet och soffan där morsan brukar däcka när hon kommer hem är tom.

 

~Kom igen Edith, minns! Kom morsan hem igår kväll? ~ Hon försökte minnas hur hon hörde ytterdörren öppnas och stängas. Ljudet av morsans klackar när hon staplade fram till soffan, kollapsade på den mjuka möbeln, och omedelbart började snarka. Inget. ~Imorse då? Var hon hemma på morgonen? Innan jag lämnade? Jag gick upp, ropade ”God morgon!”, satte igång kaffemaskinen, duschade, hällde upp kaffet, stod vid fönstret, ropade ”Hejdå!”~ Inget.

 

Hon känner hur andningen ökar i takt och hjärtat slår hårdare än när hennes idrottslärare i åttan tvingat klassen göra beep-test. Hon sätter sig ner i soffan, försöker förgäves lugna ner sig och tänka rationellt. Kan morsan ha sovit kvar hos Robert. Hon ringer Robert. Inget. Eller Agneta kanske, morsans bästa vän. Inget. Farsans gamla kollega. Inget. Morfar. Inget. Alla morsans jävla ex. Fortfarande inget. Morsans psykolog för fan. Ingen som har någon jävla aning.

 

Den här morgonen hade hon önskat att morsan skulle överdosera, men hon hade ju ~för i helvete~ inte menat att hon faktiskt ville att hon skulle dö.

 

-

Höstens färger må verka dystra

men vad är vackrare än en gul ros och röda bär

Lägg dig här med mig och lyssna

Åh, hur det känns att vara kär

-

 

Med gråten i halsen och känslan av att kvävas kramar hon om sig själv, luktar på pappas jacka och försöker känna hans doft, inbillar sig att det är honom hon kramar. Men hon är ensam, helt ensam. Pappa är död, och nu är säkert mamma död hon med. Varför skulle hon alltid bråka med morsan? Det var allt de gjort de senaste nio åren. Aldrig sagt ett snällt ord till den andre.

 

Och nu är det för sent.

W A

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa