Den dystra sanningen

Varje dag, året om, satt jag på gatan utanför biosalongen och tiggde. Jag var en utav alla, en utav folkmassan. Det folket, som reagerade som om de såg ett monster på gatan när de gick förbi mig. Det var jobbigt, att hela dagar sitta och lida efter pengar. 

 

Det kändes som ett hål i hjärtat, någonting som slukade mig inifrån. Mitt liv var tragiskt och dystert, det handlade till varje pris om att kunna överleva dagen och få tag på mat. Men dessa tankar var en självklarhet för folket, alla skulle få mat och alla skulle överleva dagen.  

 

Det var en helt vanlig eftermiddag då solen stod som högst. Inte bara att det kändes varmt, jag blev också törstig. Så, istället för att be om pengar så bad jag om lite vatten. Där satt jag resten av dagen och led, för att släcka törsten. Tills slut så föll jag ihop på marken i hopplöshet, jag orkade inte mer. Men just när jag trodde att det var kört så dök det upp en gammal man framför mig. Han gav mig ett leende och räckte över en flaska vatten. Jag tittade på flaskan och kunde inte förstå vad som precis hade skett, ingen hade varit så här snäll mot mig under den senaste tiden.

 

Jag visste inte hur jag skulle tacka personen men när jag tittade upp, så var personen försvunnen. Det var som om han kommit för att stoppa mitt begär och sedan försvunnit. 

 

Dagar och veckor passerade, aldrig hade jag längtat så mycket efter närkontakt med någon annan. Men min längtan gick aldrig i uppfyllelse. Ytterligare månader passerade samtidigt som pengarna i kaffekoppen blev allt färre och färre. Jag hade inte råd att försörja mig. 

 

Jag orkade inte med livet. Det fanns ingen mening med att leva ett liv i lidande och besvikelse. Under nästkommande dagar hade folket uttalat sig grovt och harmlöst mot mig, som aldrig förr. Aldrig tidigare hade jag känt mig lika liten och hopplös. 

 

Till slut så kunde jag inte stå emot den smärtsamma levnadsstilen. Jag gav upp och  det lilla självförtroendet jag hade inom mig varade inte längre. Hängande utför räcket på bron, tänkte jag på hur livet egentligen inte hade någon betydelse. Varför levde jag och varför fanns jag? Det var dessa två tankar som präglade mitt innersta innan jag släppte taget om räcket och föll ner mot vattnet, mitt utslocknande av själen.

N S R

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

I lördags gick Litteraturens lördag av stapeln på Kulturkvarteret i Örebro och vi fick chansen att vara med och dela ut diplom till årets digit!-pristagare 2021, året då digit! firar 20-årsjubileum! Högstadiet: 1. Olivia Öberg , Örebro; Att fortsätta   Juryns motivering:  Fortsätt, fortsätt, fortsätt. Men varför då? Varför ska vi fortsätta? När saker går fel och vi bara vill ge upp, varför fortsätta? Hur många gånger har inte både jag och du blivit utsatta för livets hemskheter och velat ge upp men ändå fortsatt, oavsett hur ledsna vi var. Vad gav oss tröst och gav kämpen i oss mer energi?  I den här berättelsen har författaren listat ut det svaret. Det kan vara en förälder som ger tröst, en vän som sträcker ut en hjälpande hand eller en härlig klasskamrat som vill snacka på bussen hem.  I sin berättelse har författaren visat att i det mörkaste mörker kan till och med det svagaste ljus skina starkt som solen, och därför tycker juryn att den förtjänar högsta pris i si...
Fortsätt läsa

Höstäpplen

  Allt med huset var perfekt, absolut allt utom äppelträden. Det var ett prydligt hus. En gulmålad tvåvåningsvilla med vita knutar. Ett sådant hus som tröstar dig när du har skadat knät, ett hus att växa upp i. Familjen Larsson hade tidigare bott i Stockholm och i deras liv ingick allt som Stockholm hade att erbjuda småbarnsfamiljer; brunchdejter med andra nyblivna föräldrar som du egentligen inte vill ha något att göra med, men känner dig tvingad att umgås med bara för att behålla någon sorts social kontakt över huvud taget. Röda linjen torsdag morgon med en skäggig gubbe bredvid dig som insisterar att du ska följa med honom och ”bomma en fuling”. Eller det faktum att det enda ordet man kan beskriva sin vardag med är ”stressigt”.   Nej, Stockholm var inte rätt för dem, det var en sak som var säker. Just därför hade Maria Larsson blivit snudd på euforisk när hon scrollade på hemnet.se som en del av hennes vardagskvällsritual och såg ett gult hus i hennes barndomsort för e...
Fortsätt läsa

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Det är alla planeter i vårat solsystem, eller det var det i alla fall. Nu för tiden räknas inte Pluto som en ”planet-planet”, utan som en sådan där dvärgplanet som man hör om då och då. Lite för liten och annorlunda för att riktigt kunna klassas som en Merkurius, Jord eller Mars, en planet alltså. För det är ju ändå så. Det finns inte sådär förskräckligt många likheter mellan alla vandringsstjärnor här i vårat solsystem, vissa är fyllda till bredden med lätt gas medans andra består av en hård, tung massa. Någon äger 82 månar, en annan 0. Det enda som riktigt binder de samman är deras status, deras samlingsnamn planet. Det som talar om för en att denna himlakropp har ungefär samma runda form och massa som de där andra. Att det är en av de där få som råkade ha rätt kropp för att passa in . Det är annat än vad man kan säga om Pluto. Pluto är ett bra exempel på en av de som inte ser ut precis som idealet ...
Fortsätt läsa