En drypande hand

 Är du bitter? viskade den lilla frågande mellan spruckna läppar. 

Varför skulle jag vara bitter? svarade hon och en mild bris 

rörde om det ljusa, lockiga håret.

För allt ont jag gjort dig, mumlade den lilla och sjönk ner på knä i mossan.

Den var så mjuk, så mjuk mot hennes bara knän.

 

Stillsamt blickade hon ut över tjärnens mörka vatten. Hon såg alla sina

minnen där. De bra och vackra, men också de fula och hemska.

Mörkret i dem överväldigande henne.

Fridfullt flaxade en citrongul fjäril över vattnet och landade på en 

vit näckros. Kontrasten påminde henne om hennes mors vackra klänning. 

 

Ensam stod hon där under skogens skyddande, mörka valv.

Solens strålar kunde inte värma hennes stelfrusna hjärta. 

Vattnet var kallt i hennes lilla hand. 

De vita näckrosorna så missanpassade ut i det mörka vattnet.

Pilarna hängandes ut över dem, som skyddande vakter. 

 

Var gör det ont, du lilla? Den lilla lyfte mödosamt

huvudet. Här inne, viskade hon och lade en drypande

hand över hjärtat. 

Varför? blevo den tysta frågan. 

Den lilla steg ner med båda fötterna i dyn, där

rötterna slingrade sig omkring hennes fotleder. 

 

Det frö jag sått av bitterhet i hjärtat hos mina de kära, 

det lever, sade hon lågt. Ännu ett steg ut i vattnet

gjorde även det mjuka nattlinnet blött. Hennes ljusa lockar rörde sig

av en mild bris.

Det är inte din skuld.

Den lilla drog efter andan och hamnade under ytan. 

 
L F