En hybrid av känslor
Känslor är märkliga, de kan hjälpa en att somna men också ge
sömnlösa nätter. Sorg kan rena men också göra fruktansvärt ont. Glädje kan ge
känsla av sammanhang och en illusion av att världen är enkel. Känslor är
oförståeliga. Utan dem försvinner livets nyanser men med dem kan en person
förgöras.
Inspärrad och berövad på intryck får jag en del tid att
tänka efter. När jag aldrig har tider att passa eller drömmar att fånga kan jag
passivt följa tankarnas tafattlek. De skapar kedjereaktioner och det enda jag behöver
göra är att följa med. Den ena tanken leder till den andra, en upptäcktsfärd i
en surrealistisk värld där allt är möjligt. Förr eller senare blir allt
liknelser eftersom det är så lite vi förstår.
Naglar skrapar mot cementväggen när jag följer dominoeffekten
av mina tankar: Hur hamnade jag här? Allt började så bra, han svek mig, mitt
liv har förlorat sin nyans, och med den meningen. Han är ansvarig. Men om mitt
liv inte har någon mening, varför ska jag då leva, men självmord är tabubelagt.
Det blir en sån uppståndelse, varför? Säkert skulle fängelsets psykolog använda
ännu en liknelse för att förklara det. Men det är min sista dag idag och jag
vet mitt mål. Jag vill att han ska se mig, han ska se sina handlingar i min
smärta. Mina ögon tåras samtidigt som ansiktsmusklerna smärtsamt spänns. Jag
kommer ihåg att det kallas för leende. Jag har mitt mål och vad mer behöver man
i livet?
Dörren öppnas och jag hamnar i ett utomkroppsligt tillstånd.
Bitterheten över det han gjort är kvar men dämpas av tanken på hämnd. Ett
hånleende klyver mitt ansikte. Vakten tittar på mig med avsmak och när hennes
ögon sen ser formationen av de vita strecken på väggen fylls de av fruktan och
äckel, själv är jag nöjd. Naglarna och fingertopparna smärtar, men det är ändå
min sista dag.
Som i trans skriver jag på alla papper och blir snabbt
utkörd genom en bakdörr. Ute i världen jag inte sett på så länge överöses jag
av alla aspekter av orättvisan som gjort mig till det vrak jag är idag. Det
blixtrar till av minnen när mitt liv passerar revy och jag ser hans ansikte
tydligare än någonsin. Hela min varelse fylls av en fråga: tänk om? Tänk om jag
inte hjälpt honom, tänk om jag hade berättat för polisen, tänk om jag inte lärt
känna honom från första början. Då hade hans liv varit mitt. Jag hade fått det
liv som jag hade rätt till och han hade inte tagit det ifrån mig. Idén som slog
mig hade varit min och inte vår. Den lilla skillnaden gjorde att mitt liv stals
ifrån mig. Kroppen skakar när bitterheten leder till panikångest, men jag
lugnar mig genom att tänka på mitt mål. Trots allt är detta min sista dag.
Fötterna trummar i takt med minnena som blixtrar i huvudet
när jag går genom staden. En blandning av känslor skakar mitt medvetande, ilska
mot honom och polisen som gick på hans trick. Besvikelse och sorg över
förlusten över det liv som jag var ämnad för. Jag spottar ut en munfull saliv
när en bitter smak fyller munnen. Hans ansikte sitter som fastklistrat framför
mina ögon och jag kan inte tänka på något annat än min hämnd och avsky mot
honom.
Stadens siluett framträder tydligt mot soluppgången i
horisonten. Det skulle kunna vara en vacker syn men en lång mörk byggnad
sträcker sig mot himlen och förstör friden. Den irriterar mig som en vagel i
ögat eftersom byggnaden är hans. Till och med här på kullen, min favoritplats
på jorden, kan jag inte undvika honom. Jag kan inte bestämma mig om jag vill
fly och glömma eller begära hämnd, jag vet inte om bitterheten någonsin kommer
lämna mig. Från kullen ser jag universitetet där jag inte bara bar min egen
börda, utan även hans. Då bar jag honom genom livet, jag gjorde mitt hus till
hans hem och min affärsidé till vår. Jag betalade mer än någonsin och kämpade
för att inte drunkna i mitt nya ansvar medan han knöt an till inflytelserika personer.
Sen planterade han bomber på en skola och med hjälp av kontakterna fick han
polisen att koppla det till mig.
Som i en dimma av tankar går jag genom staden. Mycket har
hänt på 10 år. Förvånat inser jag att jag står framför det mörka höghuset.
Kanske var det en slump, eller så har staden blivit så beroende av företaget
att den omedvetet styr dess invånare hit. Som en modern version av “alla vägar
bär till Rom”. Jag går in i byggnaden och känner mig lugn och säker. Med en
nick hälsar jag på mannen i receptionen och går fram till honom:
-Ursäkta mig, jag är vän till mr. Wilson. Kan jag prata med
honom?
-Han kan vara i möte, jag kan ringa och kolla.
Svaret är monotont och affärsmässigt.
Kavajen spänner åt över hans breda axlar när han sträcker
sig efter en fast telefon. Under några sekunder står han tyst och jag blir
orolig att han inte ska svara. Men det klickar till i telefonen och vakten
säger:
-Mr. Wilson, det är en mr…
-Adam Scott. Fyller jag hjälpsamt och inställsamt i.
-Adam Scott, upprepar vakten i telefonen.
Vakten står och lyssnar intensivt, sen sträcker han fram
telefonen till mig:
-Mr. Wilson önskar prata mer er mr. Scott.
Ett leende sprider sig över mitt ansikte när jag tar
telefonen och för den till örat med en jakande hälsning.
-Jag vill inte ha något med dig att göra Adam! mumlar han
och jag lägger märke till rädslan och desperationen i rösten innan jag
uppfattar betydelsen av det han sagt. Jag förstår att trots de 10 år som gått
och det arsenal av makt och inflytande han skaffat sig, kommer han alltid
frukta mig. Det glädjer mig som inget annat gjort under hela mitt liv, det blir
mitt liv där och då.
-Jag vill inte ha något trubbel, bara ett samtal, snälla!
Jag använder all den manipulation jag kan uppbåda, den förmågan har jag haft
hela livet. Tveksamt mumlar han ja och det är allt som krävs.
Jag gungar till den glättiga hissmusiken och känner mig
samtidigt både tom och sprudlande inombords. Jag kliver ur och går på en mjuk
matta genom en tom korridor, det känns inte verkligt. Min blick hoppar från
namnskylt till namnskylt som sitter bredvid dörrarna, den stannar till och
upphetsat läser jag texten: “Sam Wilson, VD”.
Dörren glider upp och jag kliver in med ett smärtsamt leende
på läpparna. Mina ögon fäster sig direkt på hans ansikte som jag sett så många
gånger under de senaste 10 åren. Jag märker svettpärlorna på hans överläpp och
ser att stolsryggen darrar när hans knän guppar upp och ner. Det ger mig en
känsla av makt och det är det viktigaste någonsin just nu, och för alltid.
Hans ord drunknar i en dimma när jag plockar upp en sax från
skrivbordet. Sen är det enda jag kan se hans ansikte när livet släcks i det.
I hissen ner känner jag mig för första gången ren inombords,
det tar ett tag innan jag förstår att bitterheten jag känt i tio år nu är
borta. Kanske är hämnd det enda som får bort sånt.
Vakten hukar med en telefon tryckt mot örat och sirener ekar
vagt utanför. Jag valsar ut genom glasdörrarna rakt i armarna på polisen, jag
är inte rädd eller förvånad. Någonstans förstod jag kanske att det var detta
som krävdes. Jag visste ju att det var min sista dag, min sista dag i friheten.
J M
KÄNSLOLADDAD BOMB!!!!!!!
SvaraRaderaLite många utropstecken kanske, haha! :) men tack, det betyder mycket!
RaderaMed vänliga hälsningar JM