En känsla från barndomen

 

Det kändes som att klockan på väggen nästan stod stilla, jag hade knappt suttit på den hårda barstolen i mer än en timme men det kändes som en evighet. Lukten av alkohol och människor gav mig en obehaglig känsla, det fick mig att vilja gå hem. Ella kom och satte sig bredvid mig, flåsande och svettig om pannan efter att ha dansat tog hon nåns halvdruckna drink och svepte i sig den. Innan hon gick tillbaka till det trånga dansgolvet la hon handen på min axel lite för våldsamt, ‘kom o dansa me osss..’, hon sluddrade över orden, det var knappt att jag hörde henne över den höga popmusiken. Jag log mot henne innan hon gick iväg och dansade med de andra. Det var hon som drog med mig hit, hon sa något i stilen av “du har inget val, följ med och drick!”, det fick mig att känna mig pressad att gå, grupptryck av en person kanske. Jag såg på folket runt om mig, allas svettiga kroppar som rörde vid varandra, den äckliga lukten av svett blandat med parfym och alkohol. Hur gör de det, hur kan de njuta av stunder som denna. Hur kan de glömma bort allt det dåliga och dystra i livet. Är det alkoholen som får en att tänka på annat eller är det sant att man kan dansa bort sina problem.

Alla hade drömmar när de växte upp, dumma och orealistiska idéer. “när jag blir stor ska jag bli en prinsessa”, “när jag blir stor ska jag bli en astronaut”. Men hur många är det som lever ut resten av sitt liv och uppfyller sina barndomsdrömmar. Hur många är det som lever ett perfekt liv, ett komplett och lyckligt liv. Den fulla gamla mannen som inte verkar kunna hålla sina äckliga händer till sig själv har antingen förlorat sitt jobb eller sin fru, utifrån den deprimerade men samtidigt obehagliga minen på hans ansikte. Den unga kvinnan i en kort röd klänning och högklackade skor som inte säger något när den svettiga gubben lägger handen på hennes midja är rädd för vad folk ska tycka om henne om hon drar till sig uppmärksamhet. Ingen chans att de kom hit tillsammans, men samtidigt gör varken hon eller någon annan något när mannen tanklöst försöker “flörta” med kvinnan som är minst trettio år yngre än honom. Den högljudda gruppen som består endast medelåldersmän som skålar och dricker försöker glömma att de alla jobbar i ett grått kontor och gör pappersarbete dag ut och dag in. Alla som hoppar runt till musiken är likadana, vill glömma sitt vardagliga liv. Kan inte acceptera sanningen, att inget blir som man tänkte sig när man var liten.

‘Sluta tycka synd om dig själv’, hörde jag en lite äldre man som satt till vänster om mig säga. Han måste varit ungefär fyrtio år, han var stilig i den ljusblå skjortan som satt lite tight runt hans armar.

‘Ursäkta?’, Jag försökte låta stadig på rösten men vem som helst skulle märka att jag hade haft ett glas för mycket.

Han tittade på mig med en kall blick innan han fortsatte, ‘du sitter där... med en drink i handen och suckar. Jag vet vad du är för slags person, du dömer andra med en negativ syn på livet, du är avundsjuk på att andra kan leva ett bra liv medan du sitter här och drunknar i ditt eget elände’.

Jag sa ingenting. Vad skulle jag säga till en främmande man som inte visste något om mig, man kan inte veta allt om en person bara utifrån en blick på den. Det kanske lät hycklande men det är inte falskt. ‘Och vad vet du om mig?’, När jag tittade upp på mannen var han borta, jag tittade runt men såg honom inte. Jag skakade av mig den obehagliga känslan och smuttade på den sträva drinken, musiken kändes klarare nu, men inte mitt huvud. Den besynnerliga konversationen fick mig att tänka, var det verkligen så dåligt att försöka glömma. Att glömma allt man inte ville minnas, allt man inte ville tänka på. Jag drack upp den beska drinken, ställde mig bestämt upp och gick över till Ella för att sedan röra mig till musiken som jag suckat över varje gång jag hörde det på radion i bilen.

 

Jag njöt, jag njöt av just denna stund. Att bara kunna glömma allt jag inte ville minnas var en härlig känsla som jag aldrig ville förlora. Då allt annat ljud smälte in i musiken och jag stängde mina ögon kändes allting så fridfullt, så barnsligt. En känsla som jag inte känt sen jag var ett litet barn som aldrig upplevt något annat än lek och vänskap. Den känslan man hade när man fortfarande hade drömmar och negativitet inte existerade. Känslan bröts snabbt när Ella la handen på min axel, vi tog oss knappt ur den trånga folkmassan. Vi lutade oss mot varandra för stöd så vi inte skulle falla över våra egna fötter. När vi öppnade den tunga entrédörren träffades vi av en hård och kall vindpust. Vi satte oss lite vingligt på trappan utanför baren. Ella log mot mig, sedan började hon skratta, “jag kommer inte ihåg sist jag såg dig ha kul och slappna av sådär”. Den varma luften från hennes som såg ut som små moln som åkte in i den mörka natten. Jag log mot henne och sedan lutade vi oss mot varandra och såg ut på de tomma, mörka gatorna som endast lystes upp de gula gatulycktorna. Mitt huvud kändes dimmigt och jag ville inte tänka på något i denna stund, bara njuta av det tysta, avlägsna mörkret. Jag var inte ensam, jag hade någon att luta mig mot. Världen kanske inte är så bitter som jag uppfattat den.

K L