Ett dystert liv

 

Vårt liv var redan planerat för oss. Vi hade ingen roll i att bestämma något om vårt framtida liv. Det enda vi gjorde var att spela karaktärerna. Alla hade en varsin mapp med en noggrann planering i sig. I många år tyckte jag det var skönt. Man slapp behöva fundera över vilket yrke man skulle ha eller vem man skulle gifta sig med. För allting var redan bestämt. Det enda man skulle göra var att följa instruktionerna.

Jag minns när vi var små och vi försökte hitta dessa mappar som lärarna pratade om. Vi letade på många ställen, medan vi diskuterade ivrigt om vart vi skulle bo och hur många barn man skulle ha. Det var som att skriva en berättelse, fast om sitt eget liv.
Jag glömmer aldrig den dagen när vi faktiskt hittade mapparna. De var förvarade längst bort i ett avlägset rum i biblioteket. Rummet hade varit låst när vi kom, men genom lite slit med hårnålen hade vi fått upp dörren. I det dystra rummet hade alla mappar funnits. De var ordnade i våra efternamn från vänster till höger. Jag kommer ihåg den rätt kvava doften som spred sig i rummet. Här inne befann sig alla våra liv, ändå var det så dött.
Under den sekunden vi hade gått igenom dörren hade jag börjat tvekat. Plötsligt kändes det inte så roligt längre. Men när jag tittade på dig var jag övertygad om varför vi var där. Vi ville inte gissa längre. Det var dags att veta sanningen. Du fick min värld att skina. Dina gröna ögon som dolde den starkaste smaragden och dina fräknar som formade mitt stjärntecken. Kommer du ihåg hur vi alltid brukade säga att det var så vi visste att vi hörde ihop? Mitt stjärntecken på din kind, och dina initialer inristade på min handled. Jag glömmer dig aldrig.

Från varsitt håll började vi leta efter våra mappar. Eftersom allt var bokstavs organiserat hade det inte tagit långt tid innan vi både hade haft de i famnen. Jag minns hur uppspelta vi var. Vi skulle äntligen få börja drömma om det som faktiskt skulle ske. Det jag däremot hade önskat innan vi öppnade mapparna var att vi njöt av ovetandet en sista gång. För efter det skulle inte livet bli detsamma.
I rummet fanns det inga sittplatser, vilket led till att golvet blev vårt bästa alternativ. Alla mappar hade haft en egen färg. Din hade varit senapsgul. Det hade varit enormt mycket med papper som berättade om ditt liv från din födsel till dagen du skulle dö. Jag minns så tydligt vad det stod. Vissa grejer hade vi redan listat ut, så som att du skulle bli ett nyhetsankare och bo i England. Andra saker var helt nya. Planeringen hade visat ett liv med rikedom, giftermål och mycket mer. Det lös om dig när du läste vad det stod. Man kunde tro att jultomten hade kommit tidigt i år och jag kunde inte klandra dig för det. Det lät verkligen som det perfekta livet.

Efter en fantastisk presentation av din historia hade jag knappt kunnat bärga mig att få läsa min. Mappen hade en färg som hade i den stunden påmint mig om röda rosor. Den hade varit rätt lätt när man hade jämfört med din. Däremot var mappen rätt utsliten som om någon hade suttit och reflekterat över den ett tusentals gånger. I samma veva som vi stängde din mapp öppnade vi min. Det var endast ett papper inuti mappen med ett innehåll av fyra lömska ord, ”Dör vid åldern tjugoett.”. Mitt liv hade alltså bestått av att jag skulle dö. Inget som jag hade gjort det tidigare var för min framtid. För det fanns ingen. Sedan dess har den röda färgen på mappen istället påmint mig om blod.

De fyra orden hade påverkat mig mer än vad vi hade kunnat trott. Jag började helt enkelt att sakta tyna bort. De första månaderna försökte du hjälpa mig. Jag minns att du ofta frågade mig något i gruppkonversationer så att jag skulle känna mig delaktig. Men jag var aldrig det. Jag kunde inte tänka. Jag kunde inte vara glad. Till slut hade du gett upp och vi började sakta men säkert försvinna från varandras liv.

Innan det gick vi till en lärare och fråga om de uppgjorda planerna. För vilken mening fanns det med att jag skulle dö? Det här var ju inte något som bara skedde, utan det var ju något som vart bestämt. Vi hade gått till huvudläraren som ofta var sträng men som alltid pratade sanning. Det var inte ofta vi gick dit, vilket förklarar både hennes och vår attityd. Något var fel och det visste vi alla. En del av mig såhär i efterhand tror även att hon förstod exakt vad som försiggick. Däremot vad hon visste och inte visste framgick inte då. Lärarens bästa förklaring till min framtid var att styrelsen bestämde det väldigt tidigt av en troligtvis bra anledning. Jag hade varit rätt besviken över hennes svar och jag hade förväntat mig mer. Efter det gav jag upp med att få veta svaren. Jag såg ingen mening med det. Jag skulle troligen dö i alla fall. Det gick dock många teorier bland mina vänner. En hypotes var att styrelsen bestod av massmördare, men för att inte verka misstänkta dödade dem bara en person varje decennium. Någon annan kom med ett förslag om att det var ett misstag från styrelsen som de inte längre kunde ändra på. Det var teori efter teori, men om den talade sanning visste vi inte. Jag kanske aldrig riktigt ville veta heller. Jag tror jag någonstans kände med allt det här att lusten att leva försvann. Jag var överväldigad av negativa känslor och såg inget annat i min spegelbild än en bitter, ensam person.

Även idag lever jag ett dystert liv. Jag är instängd i min gammalmodiga takvåning, där jag har tappat hoppet om att leva. Ingen hälsar på och jag klandrar dem inte. Det enda de skulle bemöta är en ledsen, arg, förbittrad människa. Det är en månad kvar tills jag fyller tjugoett. Mina tankegångar går på fullvarv. Hur kommer jag dö? Kommer jag bli mördad? Finns det en möjlighet att allt är en myt? Vill jag det? Eller har jag helt och hållet gett upp? Inuti mig river en ilsken katt ner alla mina delar. Jag är på väg att dö och min största sorg är att jag förlorade mig och mina vänner i loppet.  

T K