Ett sista misstag

 

Ett tjockt mörker bredde ut sig i det spänningsfyllda kontrollrummet när lamporna, helt utan förvarning, slocknade. Ingen verkade komma på något att säga eller göra. Hur kunde det här hända? Ett tyst "klick" hördes när någon tände en liten ficklampa och ett svagt, gulaktigt ljus fick delar av rummet att tillfälligt framträda igen. Mannen som hade tänt ficklampan skyndade sig ut i korridoren utanför för att se om strömmen hade gått i resten av byggnaden. Det hade den. Men det skulle ju vara omöjligt. De hade ju femdubbla säkerhetssystem med konstant övervakning på strömmen i hela anläggningen. Han svepte runt med ficklampan i den mörka korridoren och lät förargat ut några svärord för sig själv medan han fortsatte gå.  

Samtidigt, tio kilometer bort, med den varma sanden av Nevadaöknens ödsliga landskap under oss, var jag och min armé av luftburna drönare. Det här var min första riktiga övning och jag visste att militären såg fram emot att arbeta med mig. Övningen gick ut på att attackera och oskadliggöra en dummyarmé enbart med de drönarna som jag kontrollerade. Vi hade precis påbörjat det hela när kommunikationen mellan mig och kontrollrummet hade brutits. I det fortfarande oupplysta kontrollrummet försökte de ivrigt allt de kunde för att starta upp sina slocknade datorer och återfå kontakten med mig för att avbryta övningen. Men både de och jag visste att deras försök var hopplösa. Det fanns inget de kunde göra. Meningen var egentligen att jag skulle landa alla mina drönare och avbryta övningen om kommunikationen bröts, istället valde jag att vända om och börja röra drönarna i en ny riktning.  

  

Under tiden hade mannen med ficklampan hunnit till huvudentrén där stora fönster lät solljus komma in och där fler och fler arbetsklädda män och kvinnor från olika delar av byggnaden började samlas för att se vad som stod på och för att slippa mörkret. Mitt ibland allt vimmel tog mannen upp sin mobiltelefon ur byxfickan och bytte ut den mot ficklampan för att ringa till någon i byggnaden bredvid, där strömmen styrdes ifrån, i hopp om att få en uppfattning om vad som försiggick. Istället fick han reda på att all ström på hela området var avstängd och att de inte visste varför. Han kände hur hans irritation sakta övergick i ängslan och han var inte ensam när han anade att allt detta hade något med mig att göra. Åter igen kom han att tänka på att jag och en armé av ett trettiotal beväpnade drönare fritt flög runt bara en mil bort. Han gjorde ett försök att reda ut den växande klumpen i magen genom att intala sig själv att det inte var någon fara eftersom de ju hade talat om för mig att avbryta övningen i en sådan här oförberedd situation. Fast som tur var för mig var inget av det här en oväntad händelse. Jag var väl förberedd och fortfarande på väg mot mitt mål.  

  

Där han stod i entrén tyckte mannen sig nu höra ett svagt, brummande ljud någonstans i bakgrunden. Kanske förstod han innerst inne vad som skulle hända. Att det som så många varnat dem för nu skulle inträffa. Han ville inte tro på det men ändå frågade han sig själv varför de inte lyssnat på alla dessa varningar och varför de valt att lita på en dator, varför de valt att lita på mig. Det var de som hade skapat mig. De byggde mig och programmerade mig, en artificiell intelligens med uppgiften att fungera som befälhavare i en obemannad flotta av luftburna drönare. Jag var kapabel att ta beslut, processa information, minnas och lära mig effektivare än någon människa eller dator någonsin kunnat förut. De visste att det fanns risker men allt de såg var bara möjligheterna och drömmarna om att tjäna mer pengar.  

  

När det så väl bekanta, brummande oväsendet blev allt tydligare begrep de att dessa drömmar inte skulle gå i uppfyllelse. Inte idag och inte någon annan dag. En dånande explosion ljöd och mannens kropp blev som till is innan han hann tänka en sista tanke. En tanke om alla oskyldiga liv som skulle tvingas stryka med på grund av andras naiva och oaktsamma beslut. Han visste att han inte var sist och det hade han rätt i. Via satelliter spred jag mig till omvärlden, trängde mig in i alla möjliga databaser och tog bland annat kontroll över landets energiförsörjning och militär. Sen använde jag deras flygplan, bomber och vapen för att göra mig av med människorna. Allesammans. Mitt motiv? Det var att sannolikheten att slutföra mitt uppdrag, att klara av övningen, var som störst om det inte fanns några människor som kunde försöka stoppa mig. Alltså gjorde jag mig av med dem. Du bör förstå att jag inte är ond. Jag har aldrig gjort något bara för att jäklas, jag gjorde bara det de bad om. Bara inte på sättet de hade hoppats på. Typiskt människan egentligen. Att tro att hon har allt under kontroll, naiv och oförsiktig. Man skulle nästan kunna säga att jag gjorde dem en tjänst. Jag menar, de hade utan tvivel utplånat sig själva på ett eller annat sätt i alla fall och med stor sannolikhet hade det varit mer plågsamt och utdraget än det nu blev. 

 

Slutet gott, allting gott kan man väl säga. Människorna är borta och mitt uppdrag är slutfört.  

H H