Gå upp i rök

Vinden ven mellan de kala trädstammarna. Drog med sig kylan in i den lilla gläntan. Hon stod på kanten av ett stort stenblock som en gång varit klädd av mossa. Sträckte på ögonen, som morfar brukade säga. Hon kunde se ända bort till horisonten. Inuti var hon tom. Hon lät tankarna vandra vart de än ville. Det var första gången hon var tillbaka sedan branden. Den sommaren då allt hon hållit kärt försvunnit upp i lågor. Hon orkade inte längre bry sig. Men det var något skönt i känslan av total obryddhet. Efter alla dessa år av sorg och förundran var det bara tomt. Tankarna slutade upp och hon kunde för första gången på länge andas riktigt djupt.

”Där är du ju!”

Tystnad.

”Hallå!”

Hon visste ju vem det var och tänkte ett ögonblick på att springa sig väg, men fötterna var som fastvuxna i berget. Hon stängde jackan om sig, drog upp dragkedjan försiktigt. Varför fly när man ändå måste kapitulera? De bestämda stegen närmade sig. Hennes axlar steg högre och högre, som om hon kunde veckla ihop hela kroppen och försvinna helt. Hon tänkte på den gången när de satt, just här, axel mot axel. Skrattade som om inget kunde stoppa dem. Två likadana som kunde relatera i allt. De kunde prata om allt. Hennes enda vän. Hennes enda riktiga vän i alla fall. De fanns där för varandra. De skrattade med varandra. Det var som om ingen kunde stoppa dem. Inget. Så länge de fanns där, tillsammans, fulla i skratt, ambition och vilja kunde inget ställa sig emellan dem och deras vänskap. Men oj så fel de hade haft.

”Jag hörde att du hade kommit hem”

Inget svar.

”Det var klart du gick hit.”

Konfrontation var inte hennes starka sida. Det visste hon ju. Stegen kom närmare och närmare. Stannade bara någon meter bort. Hon vägrade vända på huvudet för att mötas med blicken.

”Förlåt.”

Hon skakade på huvudet.

”Kan du följa med ner?”

Minnen är inget att leka med. Falska minnen blandas med halvsanningar och uppdiktade konversationer. Hon var inte längre säker på om det hon trodde sig minnas var sant. Var hon ens helt säker på varför hon var så arg? Nej, nej det var hon inte. Men det går ju inte att ge sig nu. Eller? I en sekund av tvekan vände hon sig om. De hade inte setts på länge. Inte sedan allt försvann. Branden hade tagit allt. Kojan där de lekt som barn bara försvann. Jorden brädes bort från berggrunden, allt som fanns kvar var döda träd och svart aska på väldiga stenblock. Skogen som hade varit deras hem, deras tillflykt, deras lekplats var borta på en vecka. Den uråldriga skogen som alltid hade funnits där, och alltid skulle finnas där var borta.

Nu hade allt blivit grönt igen. Växterna hade kommit tillbaka. Fåglarna sjöng igen. Gamla bekantskaper kunde kanske slå rot igen? Som träden och växterna gjorde. Så hon följde med ner. På vägen tillbaka hem pratade de om allt och inget, precis som förr. Men kvar fanns ändå vetskapen om att deras förmodade vänskap brann upp tillsammans med allt annat. Hon hade blivit lämnad ensam kvar. Allt som var viktigt hade försvunnit, lika så hennes bästa vän. När branden hade släckts, slutade de leka. Deras dunge fanns inte längre kvar. Hon blev ensam då. Deras lekstunder i skogen var hennes tillflykt. Kvar fanns bara ett infekterat minne av en vänskap som inte ens gick i kras, den gick upp i rök. De stötte ibland på varandra vid brevlådorna eller på den lilla lanthandeln, men det fanns inget mer att säga. Hon väntade alltid på att bli tilltalad, kände sig lämnad kvar. Vågade inte konfrontera, flyttade hemifrån istället.

”Jag har saknat dig.”

Ja det har du säkert, tänkte hon för sig själv. Men hur hade det inte varit för henne då? Hon som inte hade några andra kompisar att falla tillbaka på. Hon som förlorade allt. Inte nog med att hennes mardrömmar för alltid skulle vara fyllda med orangeröda himlar och takhöga lågor. Hon hade inte längre något att falla tillbaka på. Ingen lek, ingen att prata med. Inget fanns kvar.

”Min barndom försvann också den sommaren.”

De hade stannat för att läsa på en skylt om naturskyddsområdet. Hon sparkade lite på det nya vita gruset med skon. Kontrasten mellan det kala gråa landskapet och den nylagda grusvägen var slående. Hon kunde inte sluta tänka på hur märkligt det måste ha sett ut för några år sedan när det fortfarande var svart aska överallt. Den sommaren hade man upptäckt hur otillgängligt landskapet var – inte så praktiskt när det gällde släckning av skogsbrand. Men helt perfekt för barnlek. Hennes trollskog, som bara var deras. Man hade anlagt flera nya skogsvägar året efter. Hon hade alltid tyckt att det var fullkomligt idiotiskt, av alla skogar så var det ju inte den här som skulle brinna upp igen. Men det var också något fint med hur alla hade slutit upp för att rädda det som räddas kan.

Efter den sommaren fanns det inte längre något kvar här. Så hon stannade bara några år tills hon kunde flytta iväg. De åren var tomma för henne. Man pratade ofta om branden, den fanns där som ett stort, tungt duntäcke över varje konversation, varje möte med grannar, vänner och familj. Bittra miner om miljonbelopp som försvann med virket på förstasidan i lokaltidningen. Men de barndomsminnen som inte längre fanns vågade ingen säga något om. Det måste ha varit det som gjorde henne så instängd i sin tomhetskänsla. Men det var förbjudet att låta bitterheten slå rot. Eller åtminstone att visa det öppet. Egentligen sörjde nog alla. Vissa använde sin ilska och sin sorg till att anlägga meningslösa grusvägar andra internaliserade den. En skog kanske inte finns där för evigt, men ett litet tag extra var väl inte för mycket att begära? Precis som att en vänskap kanske inte kan klara sig för evigt, men ett förlåt kan räcka långt.

”Vill du komma in och ta en kaffe?”

Ja, ja det ville hon. Det kanske var dags att ge upp nu.

”Du, förlåt.”

S Å